Exit Merkel?

I veckan lämnade Angela Merkel beskedet att hon lämnar rollen som partiordförande för CDU, ett parti som hon aldrig gick med i. Anders Ydstedt minns en utpräglad pragmatiker, och tittar närmare på hennes potentiella efterträdare.

Merkel engagerade sig hösten 1989 i Demokratischer Aufbruch, en gruppering som förespråkade socialistisk samhällsordning på demokratisk bas och som sedermera gick ihop med CDU.

Det kan ses som karakteristiskt för Merkel att när hon slutligen väljer att avsluta sitt partiuppdrag gör hon det genom att än en gång överge en av sina tidigare principer, att partiordförande och kansler ska vara samma person. Miljöminister Merkel var på 1990-talet måttligt engagerad i kärnkraftens risker och gick emot omprövningen av Gorleben som plats för slutförvaring av tyskt kärnavfall trots forskarrapporter som rekommenderade andra, säkrare platser. Kansler Merkel drev igenom Energiewende som stänger ned kärnkraften med ökade klimatutsläpp och höjda elpriser som följd. Principlöshet kanske är just det som sammanfattar Merkels styre bäst. Andra kanske kallar det pragmatism. Oavsett vilket har hon varit framgångsrik på att behålla makten.

Frågan som till sist fick verkligheten att hinna ikapp Merkel var hennes hantering av flyktingkrisen 2015 och framöver. Partiföreträdarna i framgångsrika Hessen skyllde Merkel för det dåliga valresultatet. I Bayern berättade CSU-företrädare jag talat med att det var främst Merkel som väljare nämnde som anledning till att rösta på andra partier, trots att hon inte kandiderar i Bayern och att det fanns andra goda skäl att vara kritisk mot CSU. Och opinionsmätningarna visar på allt svagare stöd för CDU, 25 procent i senaste mätning för ARD (infratest-dimap), att jämföra med valresultatet på 32,9 procent för ett år sedan.

Det vore dock fel att redan här och nu summera Merkels politiska ledarskap. Hon kommer sannolikt att kämpa för att behålla sin makt i någon form, i Tyskland eller i Bryssel. Historien lär oss att makt är hennes paradgren. Låt oss i stället se på kandidaterna som nu står till förfogande som efterträdare:

Merkels egen kandidat till efterträdare är partiets tämligen nya generalsekreterare Annegret Kramp-Karrenbauer, vanligen kallad AKK. Kramp-Karrenbauer har en bakgrund som ministerpresident i Saarland och står till vänster politiskt. Hon stod bakom Merkel i migrationsfrågan 2015. Att vara Merkels kandidat är dock inte längre någon fördel. Nyligen blev Merkels kandidat till gruppledare i förbundsdagen bortröstad. AKK stöds bland annat av CDUs kvinnoförbund.

Sjukvårdsministern Jens Spahn är den kandidat som varit tydligast med sin interna kritik mot Merkel. Beslutet att ta in Spahn i regeringen får ses som en eftergift av Merkel på temat ”bättre ha sina fiender nära”. Spahn valde att offentliggöra sin kandidatur i en krönika i konservativa FAZ där han fokuserade på sin kritik mot Merkels flyktingpolitik.

Den mest uppmärksammade kandidaten är dock Friedrich Merz, som möttes av ett enormt pressuppbåd när han gjorde comeback efter varit borta från politiken sedan 2009. Merz efterträdde Wolfgang Schäuble som gruppledare 2000 men tvingades bort av Merkel 2004. På senare år har Merz haft en lång rad uppdrag i näringslivet, bland annat som ordförande för BlackRock i Tyskland. Han har engagerat sig för marknadsliberala tankesmedjor samt för goda transatlantiska förbindelser. Merz har många vänner i näringslivet. Inte oväntat välkomnade de större familjeföretagen i ”Die Familienunternehmer” Merkels beslut att avgå och efterlyste en efterträdare med erfarenhet från näringslivet. Generalsekreteraren för CDUs företagarråd, Wolfgang Steiger, pläderade för Friedrich Merz kandidatur till och med före denne tillkännagjort densamma. Steiger skrev att Merz har alla förutsättningar att åter göra CDU till ett framgångsrikt och trovärdigt parti. Mest känd blev Merz när han 2003 lanserade sitt förslag till ett enklare skattesystem – ”Steuer auf einem Bierdeckel” – med en skattedeklaration som skulle få plats på ett ölunderlägg.

Inledningsvis nämndes även Armin Laschet, ministerpresident i Nordrhein-Westfalen, som en möjlig kandidat. Laschet tackade nej, efter att ha väntat in AKK, Spahn och Merz, med några mycket noga valda ord: I Nordrhein-Westfalen leder jag en mycket bättre regering än den i Berlin och inget partiuppdrag kan få mig att lämna Nordrhein-Westfalen. Detta kan tolkas som ett tydligt nej från Laschet till att bli partiledare och en sågning av Merkel, men samtidigt hålls dörren öppen för en framtida kanslerkandidatur.

Under Merkel har CDU gått allt längre vänsterut. Med Merz eller Spahn blir CDU åter ett borgerligt parti medan ett val av AKK bara skulle förlänga dagens problem. Utmaningarna i samband med denna typ av maktskifte är sannolikt särskilt stora för partier som valt att satsa på partiledaren och ledarskapet framför en tydlig politik. Nu börjar förhoppningsvis en resa tillbaka till positioner som partimedlemmar, kandidater och väljare kan förstå och stödja. Inte bara Tyskland utan hela EU skulle må bra av ett mer marknadsinriktat CDU. Sannolikt blir det AfD som kommer att sakna sin favoritmotståndare Merkel mest.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift