Extra allt om Birger jarl

Totalhistoria kunde vara en bra beskrivning av Dick Harrisons ”Jarlens Sekel” (Ordfront, 2002) om Birgers tid och samhälle. Författaren tar sig i princip an allt som läsaren kan tänkas vilja veta om perioden. Från kungarna till trälarna och allting däremellan, skriver Mats Fält.

Harrison lyckas också på ett väldigt smidigt sätt väva in återkommande resonemang om det vi inte vet eller ofta vet väldigt lite om. 1200-talet är inte stenåldern men inte sällan är det skriftliga materialet tunt och svårtolkat. Han påminner också om att en del företeelser inte dokumenterats för att de ansetts vara alltför självklara – det ställer till problem för forskare ock arkeologer som inte själva har seklets referensramar men samtidigt måste hantera nutida krav på källkritik och bevisföring. Början av seklet uppvisar många luckor – under den senare delen finns det betydligt mer bevis och dokument, det senare i första hand från kyrkliga källor. Den katolska kyrkan var den överlägset bäst organiserade – och internationella – byråkratin under denna tid.

Harrison avlivar många myter och sagor som smugit sig in i historien men han berättar dem alltid. Även långlivade myter säger ofta något intressant om historien och dess användning, det som numera av sakkunniga skulle kallas historiebruk. Ibland handlar det dessutom inte om att saker är helt del utan snarare om att personer förväxlats eller förlagts fel i tiden. Mot denna bakgrund kan det ofta vara motiverat att även i skolan redovisa vad många länge trott eller fått höra från vårt lands predikstolar. Dessutom blir det nog roligare på historielektionerna på det sättet.

Kopplingarna mellan det som höll på att bli Sverige och utlandet är ett av de mest intressanta inslagen i berättelsen. Sverige var ett fattigt land med knappt en halv miljon invånare i Europas utkant. Samtidigt var de internationella kontakterna inom kyrkans ram intensiva, alla präster kunde kommunicera på latin, kungarna brevväxlade med påven och delegater från Rom dök ibland upp för att se till att kyrkan fungerade på rätt sätt även på våra breddgrader. Det gjorde den inte och det var svårt för påven i Rom att göra så mycket åt. Inte minst kravet på celibat för präster förblev länge mest en paragraf på ett papper.

Samtidigt som vårt land låg långt borta var våra kungar nästan alltid släkt med sina kollegor i det mäktigare Danmark och närliggande Norge. Grannländernas furstar blandade sig ofta i våra återkommande inbördeskrig. Även norra Tyskland var redan då en del av vår värld. Handeln på Östersjön var intensiv och Gotland var ett rikt och mäktigt centrum för handel och kultur. Ön styrde för det mesta sig själv och var redan då ett populärt mål för krigståg från de omgivande länderna.

Författarens främsta styrka är nog att han lyckas göra i princip allt intressant. Jag får erkänna att jag liksom många andra militärt överintresserade högermän inte alltid uppskattar avsnitten om spannmålsproduktion och kvarndrift, i böcker om stormaktstiden och våra äventyr på kontinenten. I ”Jarlens Sekel” är faktiskt även kapitlen om gärdesgårdar, nya jordbruksredskap och valet mellan vete och korn fängslande berättelser om hur ett land blir till. Ett land där nästan alla bodde på landet – förutom de rika och fattiga som samlades i rikets få små städer. I början av perioden fanns inte Stockholm – i slutet var det rikets självklara centrum. Ett land som var helt annorlunda än den plats vi idag lever på men som ändå var början på sagan om Sverige. Den sagan är väl värd några timmar i läsfåtöljen – och i det här fallet är 593 sidor alldeles lagom.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun