Fallet Chodorkovskij angår oss också

Nu står den ryske affärsmannen Michail Chodorkovskij på nytt inför rätta. Det kan tyckas vara en inrikespolitisk angelägenhet, men vi får inte acceptera grava brister i lagstyret i ett annat land, skriver Fredrik Segerfeldt.

Rysslands president och landets rikaste man, 2002. Vladimir Putin och Michail Chodorkovskij.
FOTO: www.kremlin.ru. Källa: Wikimedia commons

År 2005 dömdes Rysslands rikaste man, Michail Chodorkovskij, till åtta års fängelse för bland annat skattebrott. Nu står han tillsammans med den fd kompanjonen Platon Lebedev inför en ny rättegång, som riskerar rendera ytterligare 20 års i sibirisk fångenskap. Vad är det egentligen som sker i Ryssland? Och varför talar vi så lite om rättstaten i det stora landet i öst?

I början av 1990-talet, när undertecknad studerade internationell politik, fick vi lära oss att kampen mellan Öst och Väst var över. Historien hade tagit slut. 15 år senare påminde oss en staty i Tallinn och en kaxig president i Kaukasus om att så ingalunda var fallet. Frågan är då om det finns anledning att på allvar vara orolig för utvecklingen i Ryssland, och om det gäller såväl utrikes- som inrikespolitiken. Svaret på bägge frågorna måste bli ja.

Faktum är att Ryssland aldrig har varit som vi. Mitt emellan Öst och Väst har landet ända sedan Peter Den Store nervöst sneglat västerut, med en svårförståelig kombination av paranoid mindervärdeskomplex och aggressivt storhetsvansinne. Det gäller såväl Tsarryssland och Sovjetunionen som den postsovjetiska staten.

När en rysk politiker fick frågan varför Ryssland anser sig ha rätt till ett begrepp som ”nära utland” i sin säkerhetspolitiska doktrin kunde han inte svara. Det var något så självklart att han aldrig hade ställt sig frågan. Ryssland är per definition hotat och kräver en kontrollerad buffert omkring sig. Huruvida länderna i fråga är villiga att agera skyddsbarriär är mindre viktigt. Och med de höga oljepriserna har en nyvaken revanschsugen björn fått kraft nog att krypa fram ur idet och återupprätta sitt revir.

Det idéhistoriska perspektivet är inte att förglömma. Det slutmål som de deterministiska utopisterna talade om i yran efter Sovjetunionens sammanbrott var naturligtvis den liberala demokratin. Detta politiska system, baserat på individuella rättigheter och rationalitet, har sitt ursprung i upplysningen, en idéströmning som fick svagare genomslag i det ortodoxa Europa. Och med risk för att vara alltför svepande ger en genomgång av dessa länder (förutom Ryssland har följande europeiska stater en ortodox majoritet: Grekland, Serbien, Montenegro, Makedonien, Bulgarien, Rumänien, Ukraina, Vitryssland, Georgien och Moldavien) en antydan om att denna kultursfär har en del arbete att göra innan de kommer i fatt resten av kontinenten.

Så var det det här med kopplingen mellan inrikes- och utrikespolitik. Liberala demokratier krigar som bekant nästan aldrig med varandra. Men Ryssland har just nu varken lust eller behov av att låtsas vara som vi. Landet är helt enkelt ingen liberal demokrati. För något år sedan började den respekterade tankesmedjan Freedom House klassa landet som politiskt ofritt, i stället för som tidigare delvis fritt.

Därför bör vi följa den inrikespolitiska utvecklingen i Ryssland med stor noggrannhet. Och visst, en del journalister som mördas får stor uppmärksamhet. Men de mer systematiska bristerna i rättsstaten skrivs det mindre om.

Visserligen talades det en del om Chodorkovskij och den mindre uppmärksammade Lebedevs första rättegång, som allmänt sågs som politiskt motiverad. Brottsrubriceringen ger en god antydan om vad det egentligen handlade om: sammansvärjning, brott mot äganderätten genom bedrägeri, domstolstrots och skattesmitning. De var uppstudsiga, helt enkelt. De nya anklagelserna handlar om förskingring och pengatvätt. Få tvekar att det egentliga brottet fortfarande är utmaningen mot Putin och det ex-KGB-garnityr som styr landet.

För det första styrde Chodorkovskij sitt företag Yukos på ett med ryska mätt mått föredömligt öppet sätt, och utgjorde då en stark kontrast till de av staten kontrollerade företagen. Vidare försvårade det privata ägandet av Yukos möjligheterna för staten att använda naturresurserna i utrikespolitiskt syfte. Chodorkovskij umgicks till och med med planer att sälja företaget till amerikanska oljebolag. Och slutligen hade oligarken fräckheten att öppet utmana Putin politiskt. Han gav pengar till oppositionen och dryftade idéer om att ställa upp i presidentvalet. Det skulle han inte ha gjort.

Chodorkovskij hamnade i Sibirien borta vid gränsen till Kina och Yukos tillgångar styrs numera av ett företag med Putins närmaste man, Igor Setjin, som styrelseordförande. Att Setjin sedan också utsetts till vice premiärminister för energifrågor är ytterligare en förtydligande pusselbild.

I Ryssland är det få som blir upprörda. Traditionen med starka män i toppen på den ryska statsapparaten som gör lite som de vill så länge de garanterar framsteg och stabilitet går i en rät linje tillbaka till Ivan den förskräcklige.
Och visst är det svårt, såväl juridiskt som moraliskt, att veta hur man ska förhålla sig till människor som gjort sig stora förmögenheter i ett naturresursrikt land i sönderfall. Det betyder dock inte att vi ska acceptera grava brister i lagstyret i ett grannland.

Vi vet — och har redan sett — att nyckfull och godtycklig maktutövning på hemmaplan tenderar att skapa liknande beteendemönster på bortaplan. Dessutom är det dåligt av princip.

Vi har därför all anledning att tala öppet för Michail Chodorkovskijs sak. I september antog det italienska parlamentet ett uttalande där det fördömde rättsprocessen mot oligarken. Den tyska förbundsdagen gjorde det i juli. Nu är det dags för den svenska riksdagen att uttala sig till stöd Chodorkovskij och Lebedev, och för rättstaten i Ryssland.

Det handlar inte om rysskräck, utan om en befogad oro över att demokratin trampas på med allt tyngre stövlar i Europas största land.

Fredrik Segerfeldt är skribent och kom i våras ut med Gör ingen skada. Biståndets hippokratiska ed (Timbro).