Fältprästens berättelser

Min tid i försvaret började på bästa möjliga sätt 1967 på Kungl. Hallands regemente I 16 i Halmstad 1967. Min plutonchef var den oförgätlige förvaltaren Bengt Brandt. Förvaltare var en grad som gavs åt ett regementes mest framstående underofficer. Detta kunde förvisso sägas om Bengt Brandt. Han levde helt och fullt upp till den gamla underbefälsinstruktionens klassiska formulering: ”Befäl skall föras med fasthet, jämnmod och välvilja.” Dessutom var han ett äkta original, och han vann med en gång våra hjärtan. Om man hade frågat honom hur han bar sig åt för att disciplinera 30 spralliga 18-åringar skulle han förmodligen inte ha förstått frågan. Han bar sig nämligen inte alls åt.

Fackutbildningen skedde i två omgångar, på Oscar Fredriksborg och på Solna-detachementet. Dessa utbildningsveckor var präglade av hög ambition, tempo och kvalitet. Den främste av alla föreläsarna var Walo von Greyerz, civilförsvarsöverläkaren som tjänstgjort i Helsingfors under fortsättningskriget. Hans bok Människan och kriget blev en följeslagare under hela tiden i försvaret. Vi, som skulle bli präster, utbildades tillsammans med blivande läkare, jurister, apotekare och socionomer. Den helt riktiga tanken var att vi efter avslutad civil utbildning skulle placeras i utbildningar och tjänster i försvaret, där man kunde tillgodogöra sig vår civila kompetens. Jag hamnade på Kungl. Norra Skånska regementet i Kristianstad P6 som personalvårdsassistent, vilket innebar att jag fick biträda personalvårdskonsulenten med enklare och ibland svårare personalfrågor samt ha ansvar för en del fritidsverksamhet, t.ex. film och kurser.  Jag hade en välvillig chef, Sven Sandmark, men det verkliga lyftet blev när överstelöjtnanten Sigurd Krappe tog mig under sina vingars beskydd. Han var vapenchef och förde befäl på det stora skjutövningarna med stridsvagnar på Ravlunda skjutfält. Det gjorde att jag fick tillbringa mycket tid i enkla fältförhållanden och se en verklig officer i full aktion. Sigurd Krappe var Bengt Brandts like och överman, en disciplinentusiast som en del var rädda för men andra älskade för hans goda hjärtas skull. Något som liknade fältprästtjänst kom jag endast marginellt i närheten av. Majoren Lars Rosander – som senare blev författare – gav mig dock en värdefull kompetens. Han lärde mig att fäkta. Detta hade jag nytta av i många sammanhang, också i försvaret. Under min tjänstgöring i den estniska armén lärde jag långt senare känna den amerikanske översten Michael G. Viise. Han sade: ”Fältprästen skall vara bland de främsta i idrott.” Varför? Därför att fältprästen, som är en udda person i förbandet, behöver en kompetens som väcker respekt. Så var det med fäktningen. Jag blev tvåa i regementsmästerskapet på P6 våren 1974, och på Eksjö garnison kunde jag bli fäktinstruktör för de värnpliktiga.

Som student lärde jag känna Sir John Bagot Glubb, mer känd som Glubb Pasha. Bland araber kallades han Abu Hunaik – fader av den lilla hakan. I en strid hade han blivit träffad i ansiktet och halva hakan var bortskjuten. Han var en engelsk general som blev överbefälhavare i Jordanien och där byggde upp The Arab Legion, Orientens då effektivaste armé. Han ansågs av många vara Mellersta Österns mäktigaste man. Jag frågade honom om den saken. Han svarade: ”I was a servant of King Abdullah.” Detta lärde mig en viktig sak. Som soldat skall man alltid se sig som tjänare av sitt land och av landets ledning. Det innebär emellertid inte att man är en lakej eller en slav. Som sitt lands tjänare har var och en sitt eget yttersta ansvar – men just som tjänare av sitt land, inte som lakej åt närmaste överordnade.

Mitt första krigsförband var från Vendes artilleriregemente på den bataljon som ingick i I 41, min Fars förband under beredskapen. Min förste bataljonchef hälsade mig med orden: ”Gör vad du vill, bara du inte stör mig.” Förutom att uttrycka en svag identitet sade mig orden att han inte visste vad han kunde ha mig till och inte ville ge mig sitt stöd i det jag gjorde. Vad kunde jag då göra? Jag gjorde en enkel förbandstidning. Den fick präntas och kopieras på spritduplikator. Arbetet tog mig runt till de olika kompanierna för intervjuer och presentation. Jag åkte alltid motorcykel. Ordonnanserna kunde alla lägena, och om det gick för fort påpekade jag att jag hade barn därhemma. På den tiden fanns det också en fältandaktsbok och jag hade lyckats få ut ett ansenligt antal och gick runt på batteriplatserna, från pjäs till pjäs, och presenterade den. De som ville ha fick ett exemplar. Det fick gå fort och koncentrerat. När som helst kunde det bli eldsignalering. Med tiden fick jag mer medvetna chefer än den förste på Vendes. En av de bästa var Kjell Plantin, senare personalchef i Högkvarteret. Jag minns ännu hur vi stod i en skånsk bokskog och han sade: ”Du kan bara leda människor, som du tycker om.” Det har jag haft med mig sedan dess.

Fältprästen är en udda person, som finns där i första hand för sin civila kompetens. Detsamma gäller läkaren. En av läkarna, som jag skulle samarbeta med på Vendes, hade emellertid en inställning till mig som gjorde att han rätt grundligt trakasserade mig ända tills han fick en halsinfektion, som gjorde honom stum. Något tillfälle att hålla korum på Vendes fick jag aldrig, men däremot en del enskilda samtal, som alla föll under biktens insegel. Men det var samtal som förutsatte att jag var på plats ute på kompanierna. Den fysiska närvaron var nyckeln till en positiv insats. Det var som för sjömansprästen. Han skall vara på båtarna. Han kan komma med tidningar och brev eller julgodis, men han skall vara där, och då öppnar sig möjligheterna. Det är bara när man är där, som man kan vinna förtroende – eller bättre uttryckt – som man kan förtjäna förtroende. Förtroendet är nyckeln till allt en fältpräst kan göra just som präst. Allt det andra, som har att göra med personaltjänsten, kan man utföra utan personligt förtroende, men det som hör själavården till går endast om man har förtroende från förbandet och den enskilde. Skall man vara där, skall man synas, och det gjorde jag när jag kom på motorcykeln, en gång om dagen till varje kompani. Det blev fler krigsförbandsövningar med Vendes och bättre chefer än den förste. På en av krigsförbandsövningarna var jag den ende fältprästen vid IB 41 och fick hålla korum även på en av infanteribataljonerna. När jag kom fram sade chefen på platsen med ett leende: ”Vi har själva en halv präst här.” Det visade sig vara en teologie studerande som på grund av bristande politisk korrekthet inte blivit prästvigd än. Så småningom blev han ändå präst och gjorde en fin insats i Heliga Korsets församling i Kalmar. Hans namn är Jonas Lockman-Lundgren.

Ett mycket lärorikt moment på en av övningarna med Vendes var stort skadeutfall, d.v.s. en förlust av mer än 50% av förbandet i sårade, försvunna och dödade. Det genomfördes med understöd av flygvapnet, som utförde ett fingerat angrepp med attackplan mot ett batteri. I övningen deltog försvarsöverpsykologen Ulf Otto med stort engagemang. Nu efteråt inser jag att övningen skulle fortsatt med reorganisation, d.v.s. det som sker efter ett stort skadeutfall för att få förbandet att fungera igen, även om det måste vara på en lägre nivå.

Några år senare hade jag i min församling haft en ovanligt intensiv vår. Det var ungdomar, barn, kvinnogrupper och många möten med sjuka och gamla människor. Jag var trött och kände ett intensivt behov av att få vara med fullt friska män i min egen ålder. Jag tog kontakt med personalavdelningen på Kungl. Kronobergs regemente I 11, och verkligen, de hade en uppgift precis  då. En av regementets bataljoner, som ingick i Karlskrona Maringrupp, skulle sättas upp på Kostafältet. Där fick jag den bäste chef jag haft i något sammanhang, den unge majoren Sven-Erik Nilsson. Han visade mig förtroende från början, understödde mina initiativ och ledde bataljonen med fast hand. Detta var i augusti 1991. Det låg spänning i luften. De baltiska länderna var på väg att frigöra sig. I min kortvågsradio hörde jag hur människomassorna sjöng på Frihetstorget i Tallinn. Jag hörde braket från Lenin-statyns fall. Det var BBC som hade en journalist på plats. Bataljonen mobiliserade på 28 timmar. Manövern hade tre alternativ som scenario. Ett av dem var kupp i Moskva. På vägen mot Karlskrona kom nyheten: Det är kupp i Moskva. Den gången hade det kunnat gå hur som helst. En erfarenhet från Falklandskriget är att en instabil regim gärna söker stabilisera sig med ett angrepp utåt. Då var Sverige ett näraliggande alternativ. Men scenen i Moskva ändrades snabbt, när Boris Jeltsin trädde fram. Bland kamraterna i bataljonen fanns artillerichefen Tomas Bannerhed, som blev författare. Han var en strålande kamrat, humoristisk, lojal, pålitlig. Som författare blev han dyster men framgångsrik. Vid detta förband fick jag tillfälle att hålla korum. Ett artillerikompani var underställt från Vendes, så nu kunde jag alltså hålla korum för vendister, äntligen. Kompanichefen läste på egen begäran en dikt.

 Jag gick på somrarna många av de kurser, som FBU gav: Det var fångtjänst, motortjänst, sjukvårdstjänst,  sambandstjänst, militärjuridik, NBC-tjänst, mintjänst, påverkansoperationer – psyops – påverkansoperationer, vintertjänst. En av Börje Ernstssons kurser i ledarskap för hemvärnet tände intresset för den sektorn. Jag åkte på en enveckaskurs i ledarskap som visade sig vara gruppdynamisk och slutade med att ledningen tappade greppet och det hela utvecklade sig till mobbning. En av deltagarna förklarade att jag saknade människovärde. Jag var skakad. På väg hem fick jag skjuts med en äldre fanjunkare. Han sade: ”Du borde skriva om det här. Det är många som är missnöjda med de här kurserna.” Jag skrev en artikel till en liten tidskrift som då fanns, Fritt militärt forum. En tjänsteman hos arbetsgivareföreningen läste den och tog in den i deras tidning. Det kom uppdrag på uppdrag från de mest skilda håll om ledarskap, och av detta blev fyra böcker. Jag medverkade i det utbildningsreglemente som då utgavs för krigsmakten. Detta förde mig så småningom till den estniska armén, till militärhögskolan i Tartu och till ett förband i den finska marinen.

Karlskrona Maringrupp avvecklades efter några år. Men jag fortsatte att ha kontakt med bataljonskvartermästaren Sven-Åke Matsson. Han fick en sjukdom som gjorde att han svalt ihjäl. Medan han satt i rullstol fick han och hans hustru vara med på en särskild övning för befäl på Kungsholmens fort. Det var Sven-Erik Nilsson som med omtänksam blick gav honom tillfälle att en dag vara med i det sammanhang som betytt så mycket för honom. När han sedan avled förrättade jag jordfästningen. En pensionerad musiker från regementet blåste tapto vid graven. Även Sven-Erik Nilsson var med. Jag vill nämna detta därför att det förtroende vi ger varandra och får av varandra är ett mänskligt förtroende, som inte upphör med tjänsten. Det rör vid något mycket djupt hos oss.

När det stod klart att Maringruppen skulle avvecklas fick jag av Sven-Erik Nilsson rådet att söka mig vidare till Smålandsbrigaden, IB 12. Den var traditionsbärare för Kungl. Kalmar regemente, där min farfars far var indelt soldat och det är därifrån jag har mitt efternamn. Jag kom till den prioriterade bataljonen som hade 26 timmars mobiliseringstid. Vid den första samlingen för befälet sade bataljonchefen Jörgen Rosén: ”Du får två minuter på dig att tala om vem du är och vad du kan. Visa framfötterna!” Det var den bästa början jag kunde få. Här mötte jag förtroende från alla håll och främst från min närmaste chef, bataljonskvartermästaren Per-Erik Axing. Han blev en verklig vän. Det gör en stor skillnad att bli bemött med respekt, omtanke och förväntningar. Det fick jag erfara vid IB 12. På IB 12 kom jag också på hur fältprästens funktion skall få en bra ingång. Det gäller att vara på plats och att vara aktiv när stående order formuleras. Detta orderverk anger  förbandets rutiner och behövs därför att rutinerna inte är självklara för alla, i synnerhet inte för ny personal. Fältprästens uppgifter skall vara just en del av rutinerna och självklarheterna.   Jag fick nu också uppdrag i soldatutbildningen vid Eksjö garnison, i första hand vid sjukvårdsskolan men även vid utbildningen av KB-elever, som var en imponerande upplevelse. ”Detta är blomman av Sveriges ungdom”, sade en av deras plutonchefer,” de är svärmorsdrömmar allihop.” Nu kom kunskaperna från FBU-kurserna till nytta på ett annat sätt. Jag utvecklade bl.a. ett utbildningspaket för motverkan av påverkansoperationer. Allt detta hade sin betydelse när jag sedan mötte dem i krigsförbanden. Det blev ett igenkännande och därmed en öppning för det som var min egentliga uppgift.

1985 blev jag präst i Slätthög mellan Växjö och Värnamo. Ganska snart upptäckte jag att nattvardskalken var den berömda Regementets kalk. Den hade tillverkats år 1700 i Wismar, som då var svenskt. Den följde Kronobergs regemente under hela det stora nordiska kriget ända till slaget vid Poltava. Fältpräst var då min hustrus anfader Abraham Imberg. Natten före slaget firade han nattvard med regementet. Efter nederlaget kapitulerade armén vid Perevolotjna och fördes i fångenskap till Sibirien. Abraham Imberg hade då stupat i slaget, men en av hans biträdande präster förde med sig kalken. Den användes sedan under de nio år, som regementet var i fångenskap. Efter freden i Nystad 1718 vandrade prästen hem och överlämnade sedan kalken till regementet. Det hade då satts upp med full utrustning och det fanns alltså två nya nattvardskalkar. Därför sålde regementet Poltava-kalken till Slätthögs församling. Vid försvarets dag på Kronobergs hed höll jag korum, och brigadchefen Thore Bäckman vid  IB 12 höll nattvardskalken vid min sida. När tvåhundraårsminnet av Poltava inträffade 2009 firade församlingen nattvard med kalken i kyrkparken tillsammans med Smålands karoliner från Eksjö, hemort för IB 12.

Tjänstgöringarna i Estland var korta med mycket lärorika. Överste Viise lärde mig en mycket god regel, som fältprästen har nytta av i stabsarbetet: ”The less you, the more you are heard.” Som präst i det civila får man tala mycket, förväntas att tala mycket och har alltid lyssnare. Här gällde det att var kortfattad, innehållsrik och entydig. Överste Viise hade tjänstgjort på en helikopterbas vid den laotiska gränsen under Vietnamkriget. Hans erfarenhet av gudstjänster i fält var att de skulle genomföras i små grupper, högst tio man. Han hade sett en fältpräst bryta samman. Hans reflektion var: ”He should have maintained himself as a man who believed in God – and in the goodness of God.” Fältprästen som bröt samman hade inte vårdat sitt eget andliga liv. Den militära miljön är slitsam, även i fred. Den sliter ned de andliga tillgångarna. Det behövs en ständig påfyllning av andlig kraft från regelbunden bibelläsning och bön och samtal med dem som delar hans tro. Utan detta är nederlaget oundvikligt och därmed är han oduglig för sin uppgift.

I Slätthög hade en annan av den karolinska arméns fältpräster, Lars Tursenius, varit kyrkoherde. Efter Poltava och inför den väntade kapitulationen vid Perevolotjna fick han sin häst att simma med honom över Djnepr. Efter tre dagars ritt över stäppen kom han ikapp kungens följe, som före honom gått över floden. Sedan vistades han i det kungliga lägret i Bender och användes av Karl XII vid förhandlingar, eftersom han var ovanligt språkbegåvad. I sina minnen skriver han: ”Jag haver sett den turkiske kejsaren i all hans härlighet.” Efter kalabaliken i Bender 1713 återvände han med kungen till Sverige, där han blev kyrkoherde i Slätthög. I sakristian fanns ännu den kyrkohandbok han hållit i sina händer.

 Vid en utbildning, som jag ledde vid Baltic Defence College i Tartu hade jag deltagare från alla de tre baltiska änderna. Min uppgift var att vägleda när det gäller de friktioner som kan uppstå inom ett förband. Jag tog ett exempel från ett fredsförband, en överordnad upphäver en underordnads order utan att denne får kännedom om saken. Den underordnade, som upptäcker att hans order är upphävd, söker därefter upp den överordnade för att reda ut saken. Det hela genomfördes som ett rollspel. Situationen hade varit tänkbar vid ett svensk förband, men flera av de baltiska officerarna reagerade häftigt. De hade den sovjetiska och ryska mentaliteten i ryggmärgen. För dem var det otänkbart att en underordnad skulle kunna påpeka ett felgrepp hos en överordnad. I ett sådant system är staten och därmed varje överordnad en fiende, som det gäller att akta sig för och som man gärna kan lura.

En gång, när jag kom till en fältövning med FHS, hälsade mig chefen med orden: ”Välkommen! Bra att vi har en präst. Det ger förbandskänsla.” En annan gång, vid en övning i kärnvapenberedskap, frågade översten den närmaste soldaten: ”Var skall prästen vara om det verkligen blir en kärnvapenanfall?” Soldaten svarade: ”Jag vill att han skall vara här.” Fältprästen likaväl som doktorn representerar något som hör till för att förbandet skall bli helt. Han är en symbolperson, liksom fanan, förbandstecknen och gradbeteckningarna är symboler. De får inte fläckas. Prästen som symbolperson gestaltar att livet är större och mer meningsfullt än det vi ser, att det finns en Gud och att vi kan få kontakt med och hjälp av honom. Då måste detta fungera för honom själv. Till uppgiften för fältprästen hör att ”maintain himselfself”.När jag gjorde värnplikt vid Norra skåningarna P6 var Göran Arlefalk spaningsgruppchef där. Han blev senare bataljonchef i Bosmien och gjorde en stor insats, när flyktingarna från Srebrenica efter massakern där strömmade ner mot Tuzla. Hans dagbok bör vara en grundläggande text för all utbildning i ledarskap

Göran Arlefalk berättar där om en viktig och ofta förbisedd erfarenhet: ”Jag tog som min  uppgift att stödja mina underställda chefer. Men vem stödde mig?” Det skulle givetvis vara den högsta ledningen. Så blev det inte. Här finns en aspekt av fältprästens uppgift. Chefen skall känna att fältprästen ser honom som sin chef. Han skall vara en som chefen har nytta av, alltid kan lita på, som är självgående och hela tiden tillför förbandet positiva impulser och kunskaper. Han skall finns där, när chefen behöver vara människa, inte bara chef. Viktigast av allt, han skall veta att han i fältprästen har en lojal och uppmärksam stabsmedlem, som är beredd att med hela sin kompetens gå in i den gemensamma uppgiften.

 I den estniska armén lärde jag också känna en amerikansk marinpräst, även han med erfarenheter från Vietnam. Han hade en insikt, som jag har försökt föra vidare där jag kunnat. Det är att en förnedrad människa är en explosiv människa. Allt som kan få en människa att förlora sin självaktning lägger ut ett minfält i förbandet. Detta ger en aspekt av arbetet med folkrätten. Många soldater kan uttala sig ringaktande om folkrättens regler. Men att bryta mot folkrättens regler, att uppträda brutalt och grymt är något som berövar oss vår självaktning och belägger oss med skam. När vi beläggs med eller belägger oss själva med skam är vi apterade minor. Därför såg jag mitt arbete med folkrätten – också på lägsta nivå – som en mycket viktig del av min uppgift.

Hur såg min förkunnelse ut? Den var mycket enkel. Jag tänkte mig att soldaterna hade varit mina konfirmander fem år tidigare, och så talade jag till dem som jag skulle talat till de unga män i min församling, som varit mina konfirmander. Jag påminde om att korset på min kragspegel talade om Jesus, som kom inte för att låta sig tjänas utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Jag sade att han har förmågan att vända det värsta till det bästa. Det gjorde han redan med sin uppståndelse, och det fortsätter han med. På IB 12 hade jag tillgång till regementets nattvardskalk från 1710, som var med när Magnus Stenbock tågade ner mot segern vid Helsingborg och den följde med på färden över Östersjön. Den användes före segern vid Gadebusch och under belägringen i Tönningen, som ledde till sju års fångenskap i Danmark. Den följde med vid tåget mot Norge 1814 och striden vid Rakkestad.  Den var med regementet under fredstjänstgöringen på 1800-talet och beredskapstjänsten under första och andra världskriget. Det berättade jag vid korum. Det hände att soldater efteråt kom fram för att röra vid kalken. En gång hade vi med tyska officerare, och de såg förundrade på denna nattvardskalk, som var ett band till våra fäder, farfäder och förfäder i flera hundra år. IB 12 var i betydande utsträckning lokalt rekryterat i Småland, och många av oss hade fäder och förfäder som tjänat vid samma förband eller dess föregångare. Många av oss var släkt, antingen vi visste det eller ej. Den småländska landskapsbilden var vår gemensamma hemvist.  I enlighet med den karolinska arméinstruktionen bar jag alltid kalken med mig i en liten ryggsäck, som också blev mitt signum. En krigsförbandsövning slutade vi med en nattvardsgång i Eksjö kyrka. Det var tydligt sagt att deltagande var frivilligt. På eftermiddagen mötte jag Jörgen Rosén och hans ställföreträdare Peter Creutz på kaserngården. De frågade: ”Tror du att det kommer någon?” Jag svarade: ”De som behöver komma, de kommer.” På kvällen var torget fyllt av bandvagnar. 190 av 600 var där.

Mitt sista krigsförband var en ingenjörbataljon från Ing 2, som är traditionsbärare för bl.a. Smålands husarregemente, där min anfader Per Bengtsson Bäckman (d.1702) tjänade. Under denna krigsförbandsövning bar jag med mig regementets kalk från 1636 och firade nattvard med den på en is utanför Linköping. Denna gång hade vi med oss schweiziska officerare, som förundrat fotograferade mig och nattvardskalken. Ett sådan historiskt samband hade de aldrig mött. Vid detta tillfälle hände också att det kom en särskild förfrågan från reptroppen om korum. Chefen  sade: ”Vi har något till dig.” När jag kom hade de gjort ett altare med hjälp av ett snömaskeringsnät. På altaret stod ett kors som en av mekanikerna gjort av smidesjärn. Troppchefen hade själv gjort den korsfästes kropp av grov ståltråd. Efteråt överlämnade jag korset till Ing 2 med hopp att det skall förvaras tillsammans med nattvardskalken.

Jag vill berätta detta av ett särskilt skäl. Liksom mitt korum med vendisterna i Kalmar Maringrupp och nattvardsgången i Eksjö kyrka är detta ett bevis på att fältprästen inte kommer bara som en udda person och en hälsning från en främmande verklighet. Det finns också här och där en öppenhet och beredskap att med glädje ta emot vad som är hans uppdrag och fullmakt – evangelium om Jesus Kristus  till förvandling, kraft, uppståndelse och evigt liv.

Som fältpräst har jag gjort många misstag. Några av dem har jag märkt själv. De flesta av mina misstag har kamrater och chefer taktfullt gått förbi. Jag har aldrig någonstans i det svenska samhället blivit så väl behandlad som i försvaret, alltifrån förvaltare Brandt till min siste bataljonchef, Johan Lindqvist på Ing 2. Jag har lärt mig hela tiden, men jag har aldrig blivit fullärd. Något av det jag har lärt mig har jag fått lämna vidare.

Mitt sista militära uppdrag var i den finska marinen, i ett förband som hade haft problem med missbruk av befälsrätten samt mobbning. Jag visste mer om detta än man talade om för mig. Min systerson, som var finsk medborgare, gjorde värnplikt vid detta förband. Vad säger man om det man inte förväntas veta? Det går ju inte bara att säga att så får det inte gå till. Min lösning var att jag gjorde ett scenario med ett fiktivt finländskt infanteriförband med likartade problem, där ledningen först misslyckades men sedan  undan för undan kom på de rätta greppen så att allt till slut blev nästan rätt. Det blev ett rollspel med deltagande av förbandsledningen på det aktuella marinförbandet.  I samband med det korum jag höll framförde en grupp från Jakobstad ett sångspel om Finlands historia. Efteråt sade jag till en av de medverkande: ”Så fint av er att komma hela vägen hit.” Han svarade: ”Det kan hända att vägen hit är närmare än vägen till närmsta grannen.”

Nu stod jag där inför finländska officerare. Vem var jag att jag skulle  försöka bidra med något till den ärorika finska krigsmakten? Jag kom från Sverige med så mycket ”erfarenhetsunderskott”. De tillhörde en krigsmakt som med oerhörda offer fyra gånger under ett sekel vunnit och värjt sitt lands frihet mot två av världens kraftfullaste stormakter. Jag kunde bara säga: ”Det uppdrag ni har gett mig är det mest hedrande jag har varit med om.” Det svar jag fick var detta: ”Jo, men int’ är det väl det ändå.”

Christian Braw är präst, teolog och författare