Fantomsmärtor efter förlorad S-makt

Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen
Reinfeldtkoden
Föreningen Ordfront

Det svenska folket, faktiskt även socialdemokratin, har valt att lämna världens bästa samhällsstruktur till något annat. Det började med socialdemokratin, men det exploderade under alliansens tid och nu är den svenska modellen hotad. Det är i korthet tesen i boken Reinfeldtkoden av Daniel Suhonen, Stefan Carlén och Christer Persson. Med en davincikodsanspelande titel så ska de blottlägga hur det kunde gå så här. Den enkla förklaringen att folk inte längre ville ha en svunnen tids socialdemokrati är på tok för enkel. Det måste finnas en konspiration. Folket har blivit lurade. Bluffen är så effektiv att inte bara i ett utan två val har alliansen vunnit. Det goda som fanns är vi på väg bort ifrån och folket förstår varken det eller vart vi är på väg.

Reinfeldtkoden är nyckeln som förklarar hur detta har gått till. Hur alliansen luras, hur försämringarna gått till och framför allt hur den svenska modellen monterats ner och det skett ett systemskifte i smyg. Det är märkligt eftersom författarna beskriver hur förändringarna började under socialdemokraterna men inte varför. Pusselbitar som att den gamla socialdemokratiska modellen gått så mycket i stå att även socialdemokraterna övergav den och började förnyas berörs inte. Att det var en modell som passerat zenit för länge sedan utelämnas. Då var både socialdemokratin och oppositionen överens om att något var trasigt och behövde ordnas. Men nu är nostalgin här.

Första stegen i avkodningen är citat från Anders Borg och Reinfeldt från tidigt 90-tal. Ur dessa spåras en människosyn som boken sedan argumenterar för är bärande för alliansen. De bägge utvecklade sin syn på politik då, och har sedan dess varit absolut statiska. Om så är fallet borde det vara ganska unikt.

Det gamla Sverige, det goda Sverige är perioden innan alliansen. Då fanns den S-märkta svenska modellen. Begreppet är märkligt. Jag antar att det är ett försök att skriva ihop socialdemokratin med något generellt positivt. Men dels så innebär det att allt annat är osvenskt. Dels så innebär det en självklarhet för alla icke-socialdemokrater att ändra på modellen. Synen på att det fanns en god tid förr som alliansen har förstört ger boken en lustigt konservativ prägel.

Mot den svenska modellen ställs ändringar som har skett. Argumentationen blir i stora drag därför nostalgisk istället för att försöka förklara varför andra alternativ, framför allt hur det var förr, var så mycket bättre. Det framställs som en självklarhet att ett annat styre vore bättre. Skolan, vården och hela den offentliga sektorn hade varit bättre med den gamla svenska modellen. Men finns det verkligen ett stöd för att gå tillbaka?

Argumentationen är, som oppositionsgenren påkallar, ensidig. Där det går att välja ett mått som talar mot regeringen så görs det. Det förfasas över en sjunkande skattekvot medan ökande skatteinkomster inte tas upp. Tabeller och diagram varvas med anekdotiska bevis som ger en känsla av kött på benen.

Boken andas en bitterhet över att folket valt något annat än det som författarna anser det bästa. Det skiner igenom att det finns en mycket klar uppfattning om att det till och med är riktigt fel att folk gjort så. De har ju blivit lurade, eller så sover folket. Det finns problem med tesen om att regeringen skulle vara bondfångare och att det skett ett systemskifte i smyg som inte diskuteras. Det är det demokratiska problemet med att så få knäckt reinfeldtkoden.

En demokrati som två gånger i rad väljer en regering som är dålig för folket och kommer till makten genom att luras måste ju uppenbart vara exempel på ett riktigt dåligt fungerande demokrati. Boken som sådan är tänkt som ett sätt att lösa detta men det hade varit intressant att faktiskt se ett djupare resonemang kring detta. Det borde finnas mer som kan förbättras i en så illa fungerande demokrati än att skriva en bok.

Eller så är världen inte så illa som författarna beskriver den. Kanske är det socialdemokratiska fantomsmärtor efter en förlorad makt. Regeringens opinionsstöd är inte bra, men indikatorerna för Sverige är desto bättre. I undersökning efter undersökning är Sverige ett bra land att leva i, och har en välfungerande ekonomi.

Det kanske mest intressanta av frågetecknen som aldrig reds ut i boken är motiven som regeringen skulle ha för att göra det sämre för folk. Hela tiden finns det under ytan blinkningar om motiv som inte skrivs ut. Det talas om brutalisering av arbetsmarknad och annat. Men varför?

För att inte tillskriva författarna en åsikt så ska jag låta en av de mer intressanta socialdemokraterna, ledarskribenten Tony Johansson, ge svaret ur hans recension av boken;

“Reinfeldtkoden bör läsas av alla. För när man ser denna politiska helhet, så inser man följande: Vi har en regering som talar falskt när den säger en sak och gör en annan.
Vi har en regering som avskaffat vår trygghet – arbetslöshet och långvarig sjukdom innebär nuförtiden fattigdom.
Vi har en regering som inte bryr sig ett smack om de människor som den dömer till fattigdom.
Vi har en regering som inte bör få förnyat förtroende.
Ty den vill vanligt folk illa.“

Det är en förfärlig syn på andra politiskt aktiva, men jag tror den träffar det som författarna menar men aldrig säger rakt ut. Att regeringen, av oklara motiv, inte vill befolkningen väl. Det sägs ibland att makten fungerade som locket på en tryckkokare över socialdemokratin. Rädslan för att förlora makten höll tillbaka. Boken är ett exempel på hur det går när det inte finns något lock alls. 80-tals nostalgi må vara trevligt när det rör musik, men få längtar tillbaka till DDR-Sverige. Till och med dåtidens socialdemokrati insåg att det krävdes en förnyelse och att modellen inte höll. Men nu finns det de som drömmer sig tillbaka till då. Då när det fanns en S-märkt svensk modell.

Är man inte socialdemokrat så kommer inte boken att övertyga. Det är en bok för att stärka de redan troende. Trots detta har faktiskt boken, trots att den bitvis är riktigt tråkig, ett läsvärde genom att den så tydligt visar en världsbild hos en kärna av socialdemokrater.

Klas Hjort