Fattigdomen i Välfärds-sverige

FATTIGDOMEN I
VÄLFÄRDS-SVERIGE
Av redaktör ERLAND DAHM
Om fattigdomen i Välfärds-Sverige, om alla de
grupper som står ”utanför”
och om möjliga botemedel,
skriver i denna artikel red.
Erland Dahm, Göteborg:
”Ingen kan påstå att rättvisa
nu skipas – det som avsätts
i statsbudgeten för handikappade är en skuld sedan decennier, en avbetalning åt de
förbisedda”.
Aktionerna kring Röda-Fjäderinsamlingen avslöjade tragedier i
välfärdssamhällets källarrum: de
svårt handikappade unga. Innestängda i familjen nåddes de sällan
av impulser till återanpassning;
inneslutna på· anstalter, var de uteslutna från världen. De levde och
lever fångars glädjefattiga liv. De
har blivit upptäckta, men knappt
mer, ännu; fortfarande läggs invalider på vissa institutioner till nattro redan på eftermiddagen efter ett
slags löpandeband-princip ty de
skall vara lagda när dagpersonalen
går hem och vårdpersonal saknas
till flerskift Av sin förtidspension
får de behålla en fickpeng som inte
359
ens skolungdom noJer sig med –
först i kungörelsen 149 höjdes den
fr. o. m. juli 1965 till 900 kr/år,
plötsligt. Dessa institutionsmänniskor är välfärdssamhällets spetälska, bottenproletariatet. Jämlikhetsidealet gäller icke dem.
Ett annat proletariat
Vid ATP-reformens tillkomst
uteslöts 800.000 pensionärer, födda
före 1896. Inte heller årsklasserna
före 1913 hinner förvärva pensionsgrundande inkomst. Pensionen för dessa är 3.800 för ensam,
och 6.000 för makar. Regeringspropositionen om höjning med 130 kr/
år för ensam, och 250 kr för makar, betyder att de som fyllt 70
kan kosta på sig en tredjedels liter
mjölk till per dag. Summan motsvarar vad en industriarbetare tjä.,.
nar på drygt två, resp. fyra dar –
samt får ATP-poäng på. De som
var med om att bygga upp det samhälle som gjorde välfärden möjlig,
oftast på svältlöner själva, står
alltså även utanför jämlikhetsidealet. Det finns en proletariatskala
som ungefär kan tecknas: det är
besvärligt att vara invalid, svårt att
vara starkt invalidiserad, bekymmersamt att vara kvinna, värre att
360
vara invalidiserad kvinna, svårt att
vara åldring men värst att vara invalidiserad och isolerad åldrig
kvinna och man – och vanligast.
Dessa lever visserligen inte vid nå-
gon svältgräns i 1800-tals-fattigdom, men eftersom välstånd är relativt lever de på en standard lika
skild från genomsnittssvenskens
som dennes från sekelskiftets fattiga. Socionomer på fältet känner
till det.
Man vet att bland den miljon
löntagare som står utanför fackorganisationerna lever 765.000 vid
existensminimum (SOU 1963: 47)
och en majoritet av låglönegrupperna är handikappade. Folksam
anslog i september 1965 75.000 kr
till kartläggning av ”den tysta nö-
den” i Välfärds-Sverige. Det har talats om ”ett u-land mitt i Sverige”.
Socialpolitiska kommittens delbetänkande om åldringsvården 1964
visade på skrämmande brister och
försummelser – de gamla får ingen kompensation för utebliven
ATP – tvärtom; de drabbas hårt
av kösamhället och personalbristen
ifråga om hemvård, sjukvård, daghjälp.
Varför tiger de?
Varför finner sej de svårt handikappade i sin undantagsställning
i kronikerhemmen – glömskans
boningar?
De har inget annat val. Ingen talan. Under de stora generella reformernas tid under 40- och 50-talen
tillhörde de de glömda minoritelterna. Tack vare Folksams djärva j
satsningar på forskare som impor- l
terade rehabiliteringsmetoder från .
kontinenten och läkares enskilda
initiativ har statsmakterna upptäckt ”de partiellt arbetsföras” latenta arbetskraft, just när arbetskraftbristen blir kännbar.
Varför uthärdar de ATP-lösa
gamla?
Kanske mest därför att de från
barndomen vants vid nödsamhällets sparsamhet. De flesta kommer
från fattiga hem, där det mesta av
vad vi räknar som oumbärligt, var
drömd lyx. De har aldrig fått slösa,
kan inte acceptera köp-och-slänglivet. Att nu exploatera deras förnöjsamhet är en form av utsugning, en blundande cynism. De
skall ändå inte leva länge till, de
protesterar inte ljudligt – varför
ömka dem då – speciellt som de
inte bidrar till produktionshöjningen?
Men var finns idag pengar för
att höja deras standard?
De borde kunna omdirigeras
från bruttonationalprodukten i enlighet med något av följande tre
alternativ:
Alternativ A: Frdn försvaret:
Särskilt kommunistiska partiet
har ofta motionerat om minskade
försvarskostnader och i stället
upprustning av socialvården. Budgetåret 1964-65 ödslade vi
3.805.998.000 kr på att kapprusta
med stormakterna. Än så länge rå-
der borgfred mellan de demokratiska partierna om att detta är intelligent. Någon debatt, lik den
norska, om försvar av antingen sabotagekaraktär eller icke-vålds-försvar, förekommer knappast i Sverige utanför fredsrörelserna, trots
att många nog undrar hur Sverige
skall våga använda sin krigsmakt
under kärnvapenutpressning, då vi
släppte Hitlers permittenttåg över
gränserna utan motstånd.
Alternativ B: De eldfarliga ATPfonderna
När ATP tillkom, ställdes alltså
800.000 gamla utanför, därför att
det inte var ekonomiskt möjligt
att så snabbt genomföra systemet,
att de inneslöts. ATP:s s. k. fördelningssystem, som innebär att varje
års utbetalningar i princip skall finansieras med årets avgiftsinbetalningar, skyddas mot konjunktursvängningar genom en fondering,
så uppbyggd, att den betryggande
garanterar utfästelserna. Fonden
har vuxit ofantligt – från beräknade 100 miljarder år 2000 till 270
beräknade miljarder i stället –
100 miljarder nås redan 1980.
Förre högerledaren Gunnar
Beckschers förslag att ur dessa
överskottsmedel höja folkpensionen med 1.800 för ensam och 2.700
kr för makar, orsakade en skarp
politisk strid, som bekant. Men enligt en undersökning av prof. Jörgen W esterståhl och fil. lic. Bo
Särlvik (bl. a. redovisad i TV 6/4
65), var många väljare positiva till
förslaget, fast de ansåg det komprometterat av högerns övriga propaganda. Dock har den utredning
361
regeringen tillsatt, som skall syssla
med förbättrad pension för ATPlös, i juli 1965 fått nya direktiv.
AUernativ C: Hej da inflationsskruven
Från att ha haft ett samhälle,
där ett fåtal var starka genom börd
eller rikedom, har vi fått ett, där
massor är starka tack vare sina organisationer. Men inom detta samhälle råder en stillsam förnöjsamhet med de redan genomdrivna reformerna, hos dem som har knapert ställt, och ett pådrivande
missnöje med varje års avtal hos
dem som har det bättre ställt.
Inom välfärdsstaterna förefaller
att väckas tendenser till minskande
solidaritet och ökande missunnsamhet, vilka stärker en gruppegoism
som flera författare tolkar till en
kris. Låt oss se på deras argument.
Intresseorganisationernas makt
Sociologiprofessorn Torgny Segerstedt skriver i sin bok av år
1965 ”Välfärdsdemokratins problem” att svenska folket är mer
organisations-kollektivister än bundet av partidoktriner (att ”ideologierna är döda” har Tingsten länge
trovärdigt hävdat, trots Samuelssons modifiering). Nästan alla är
anslutna till en organisation, nästan alla intressen företrädes av organisationer. Lojaliteten till de styrande inom grupperna – som allt
mer representeras av sakkunniga
– är djup; experten har oftast sista ordet.
En sociologisk undersökning i
362
slutet av 40-talet av prof. Segerstedt visade att de flesta är övertygade om att organisationerna
skapar framsteg. Folket är genomsyrat av tro på att det mesta kan
lösas förhandlingsvägen via dem.
Orsaken bakom detta är dels vår
långa fred, som skänkt tillit till
fredliga medel, men dels också att
den upplösning av familjebindningarna som industrialiseringsepoken medförde skapat en ny social gemenskap: organisationslivets. En inom samhällsvetenskapen grundläggande avhandling:
Lars Foyer: ”Former för kontakt
och samverkan mellan staten och
organisationerna” (SOU 1961: 21)
visar vilken stor påtryckningsmakt
dessa har i Sverige och de flesta
andra västländer. Nils Elvanders
nyss utkomna ”Intresseorganisationerna i dagens Sverige” diskuterar
bl. a. påståendet i hur hög grad
dessa minskar riksdagens befogenheter, och påverkar regeringens beslut.
Intresseorganisationer med det
uteslutande syftemålet att förbättra medlemmarnas materiella standard, bara ökar i tillväxt i Västtyskland, redovisar dr Pokorny i
GHT 17/9 1965. De parlamentariska regeringarnas auktoritet inför
dessa påtryckningsgrupper minskar. Deras tillväxt medför två
följdföreteelser: de konserverar
tilltron till förhandlingar och de
stärker vad Segerstedt kallar ”en
socialpolitisk dogm” – den att
standarden måste öka, lönen öka,
varorna bli fler, sociala förmåner
öka – hur än konjunkturerna
skiftar.
Konsekvenser av dogmen
Löntagarorganisationernas krav
tvingar företag att rationalisera,
förbilliga driften, effektivisera.
En stor del av den frigjorda
mänskliga energin tas ut i form av
kortare arbetstid – ökad fritid.
Arbetstidsförkortning blir ett
viktigt förhandlingsobjekt.
Konsekvenserna blir förödande
inom den sociala servicen; Segerstedt skiljer mellan kommersiell
service – där skapar ökad fritid
stängd post, banker, affärer de tider folk är lediga – och social service: sjukvård, åldringsvård etc.
Vårdpersonalen vill ha samma förmåner som andra, ökad fritid,
ökad lön.
Organisationernas ansträngningar drabbar de mest värnlösa, de
fattiga, de sjuka, de vårdbehövande, de svaga minoriteterna på så
sätt, att arbetstidsförkortning,
längre semestrar, lägre pensionsålder, löneglidningar tömmer samhällets personalresurser i botten,
urholkar socialreformerna bakifrån och vidgar klyftan mellan
högstandardliv och pensionärstillvaro. I så hög grad att en del observatörer talar om ”samhällets
passiva dödshjälp” likt överläkare
Mats Pers i GHT 9/7 1965 på tal
om platsbristen vid Göteborgs
sjukhus, som dagligen tvingar lä-
kare att utesluta döende patienter
från vård. Klyftan mellan dem som
får allt högre standard och de som
står stilla på välståndsskalan, vidgas – precis samma som gäller
förhållandet u-länder och rika länder, enligt Myrdal.
ökade förmåner för vårdpersonal måste komma från skattemedel; det är ju ingen produktionsinkomst. Det är inte givet att de
beskattade står beredda att öka sin
insats utan kompensation i sin tur
– vi har ju skattebetalarorganisationer också. Under en annan regerings politik, i en krissituation,
t. ex. en storstrejk eller i ett skärpt
internationellt läge kan bristen på
solidaritet ta sig missunnsamma
uttryck – den fackliga rörelsens
kyla gentemot de handikappade,
det långsamma mångåriga manglandet av rättvisa kvinnolöner eller
den spända attityden gentemot utländsk arbetskraft varslar illa.
Förslag till botemedel
Ett sådant är det varje år återkommande utopiska från skilda
håll om en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter att
hejda inflationsskruven och under
några förhandlingsperioder låta sig
nöja med uppnådd standard tills
balans uppnåtts mellan tillgång
och efterfrågan.
Segerstedt föreslår dels två deltidsarbeten i framtiden för anställda inom social service, dels att
äldre pensionerad arbetskraft mer
363
skall tas i anspråk. Men framför
allt efterlyser han en debatt om
”den socialpolitiska dogmen” –
att en vunnen förmån icke får modifieras. Liksom J. K. Galbraith
yrkar han på investeringar inom
socialvården, att i stället för att
öka fritiden, satsa på välstånd åt
gamla, sjuka och förbättrad allmän utbildning.
Professor Hugo Regeland pekar
på en förbisedd faktor – den att
ökad arbetskraft också medför
ökat behov av social service, arbetskraften har också en konsumtionssida. Problemet kan enligt honom endast lösas genom ökad produktivitet per arbetsenhet – eller
genom att inte minska arbetstiden.
Dr Pokorny redogör i den citerade artikeln för förbundskansler
Erhards förslag: en speciell statlig
förmögenhet, som inte får användas för gruppintressen, bara för
socialpolitik, till att ge sociala investeringar företräde framför konsumtionsfrämjande åtgärder
samt en politik där gruppintressen
underordnas samhällsintresse i
stort – den sista utvägen är livsfarlig, visar diktaturerna.
Samtliga debattörer är ense om
en sak: Det är orimligt att tro att
de välnärda länge till kan leva ett
nationellt överklassliv, med varuoch livsmedelsöverskott. Snart
måste nya projekt och en ny lojalitet till, ett slags internationell socialvårdspolitik inför u-ländernas
svält och befolkningsexplosion.
364
Bristande jämlikhet – ökande relativ
fattigdom
Det går att uppställa en ”katastrofteori” över följderna av att
klyftan vidgas mellan de organisationsstarka och de svaga minoriteterna ifråga om standard. Utom
den ekonomiska eftersläpningen –
detta att t. o. m. full ålders- och
förtidspension är snålpengar, även
jämfört med låglönegruppernas
förtjänster- har de en undantagsställning från alla de förmåner ”de
starka” åtnjuter. Den som ej utbildas, åtnjuter ej denna sektors förmåner. Den som ej är aktiv inom
produktionen är också utanför socialreformerna inom arbetslagstiftning osv. Alla förlorar dessutom
på inflationen. Om någon 1940 placerade 1.000 kr på sparbankskonto
mot 3 % ränta, fördubblades tusenlappen med ränta på ränta under 24 år. Men under de 24 åren
har kronans värde minskat från
100 öre till 33 öre. Spararens två
tusenlappar är alltså värda 666 kr.
Dessutom måste pensionärer,
liksom alla andra betala de högre
priser som bl. a. följt av de ATPavgifter företagen betalar för sina
anställda. Till fördyringen av levnadskostnaderna bidrar att lagstiftningen för kommunala bostadstilllägg tillåter snåla kommuner att
endast ge några tior över fickpengnivån till sina pensionärer.
Västvärlden reagerade lika förvånat som östvärlden hånskrattade
över Kennedys avslöjanden- som
Gunnar Myrdal dessförinnan gjort
– av de många miljonerna permanent arbetslösa i världens rikaste
land.
Att våra ATP-lösa gamla och
förtidspensionärerna har Sveriges
lägsta levnadsstandard är ingen
politisk huvudfråga, utan ingår i
den kategori problem Samuelsson
kallar ”oberörbara”.
Ingen kan påstå att rättvisa nu
skipas – det som avsätts i statsbudgeten för handikappade är en
skuld sedan decennier, en avbetalning åt de förbisedda.