Federationstanken på Balkan

FEDERATIONsTANKEN
PÅ BALKAN
Av BALKANIKUS
NÅR man talar om balkanproblemet skall man inte tänka bara
på Balkanhalvön i dess egentliga bemärkelse som geografiskt begrepp, förbundet med det område, som ligger söder om Donau,
mellan Adriatiska, Egeiska och Svarta haven. Balkanproblemet
berör i verkligheten ett vida större territorium, nämligen hela
Sydost-Europa och Mindre Asien, vars innevånare består av folk,
som ha nästan samma politiska öden och som äro ställda inför
nästan enahanda uppgifter av ekonomisk, kulturell och social
karaktär. Balkanproblemet är ett problem om sex länders framtida öden: Albaniens, Bulgariens, Greklands, Jugoslaviens, Rumä-
niens och Turkiets, vilka länder tillsammans täcka en areal av
735,000 kvkm i Europa och 739,000 kvkm i Asien och ha en befolkning, som uppgår till 62 miljoner innevånare, varav 46 miljoner
i Europa och 16 miljoner i Asien.
Problemet gäller dels det ömsesidiga förhållandet mellan dessa
sex stater och dels de europeiska och utomeuropeiska stormakternas förhållande till balkanfolken. Det är nämligen detta som
skiljer balkanproblemet i dess nuvarande form från det gamla
orientproblemet, som under 1800-talet utgjorde medelpunkten för
den europeiska politiken. På den tiden bestod orientproblemet endast av de europeiska stormakternas strävan att ständigt öka sitt
inflytande i det gamla ottomanska imperiet. Då utövades ett
oavbrutet tryck på Höga Porten av var och en av de rivaliserande
stormakterna, som önskade att för egen räkning vinna en och annan politisk, ekonomisk eller kulturell fördel i Främre Orienten.
Balkanproblemet däremot gäller i dag framför allt det ömsesidiga
förhållandet mellan de stater, som skapades på Balkanhalvön efter
det ottomanska imperiets förfall. Men detta ömsesidiga förhållande är inte endast kraftigt påverkat av stormakterna; det är
helt enkelt resultatet av dessas ständiga inblandningar, orsakade
av stormakternas växande intressen i Främre Orienten.
466
Federationstanken på Balkan
Balkanhalvön, som förbinder Europa med Asien, var redan under forntiden en viktig nyckel för samfärdseln mellan Europa,
Asien och Afrika. Den intar ett centralt läge på östra halvklotet
samt samlar alla vägar, som leda från norr till söder och från
väster till öster. Under sekler har halvön spelat en mycket viktig
roll i världshistorien. I dag utgör den en väsentlig faktor i stormakternas strävan mot världsherravälde. Nutidens kommunikationsmedel har inte alls minskat dess betydelse, och det stigande
behovet av tryggade och välplacerade baser för civil- och krigsflygets räkning har tvärtom endast bidragit att öka denna betydelse. Dessutom ligger Balkanhalvön i omedelbar närhet av östra
halvklotets rikaste oljeområden.
Allt detta bestämmer Balkanhalvöns världspolitiska betydelse
och visar tydligt, varför även i dag liksom förut ingen av stormakterna kan acceptera att balkanfrågan avgöres ensidigt med
hänsyn blott till en enda stormakts intressen och utan allas deltagande.
*
I själva verket har balkanproblemet alltid diskuterats som en
fråga, som mest berör de europeiska stormakternas intressen, och
inte som ett spörsmål, som i främsta rummet angår halvöns egna
folk. Det är just därför balkanfolken alltid måst acceptera de
beslut, som påtvungits dem av främmande makter; under många
år ha de måst anpassa sina egna intressen efter en eller annan av
stormakterna. Sålunda förvandlades rivaliteten mellan de stora
till rivalitet mellan de små. I mera än hundra års tid, under
trycket av ömsesidiga fientligheter och allmän misstänksamhet
har balkanfolken befunnit sig i ett tillstånd av oupphörliga uppror och ständig jäsning. Ingen annan stans i Europa förekom så
många krig, oroligheter, attentat, omstörtningar och revolter som
på Balkan. Detta förklarar, varför Balkan fått namn om sig att
vara en »brandhärd», och varför så otaliga lidanden och försakelser drabbat dessa folk, trots naturrikedomarna och det gynnsamma geografiska läget.
På grund av dessa lidanden hälsades federationstanken under
förra århundradet med jubel av halvöns mest vakna och progressiva män. De hade emellertid inte någon möjlighet att omsätta
iden i praktiken. För att förverkliga federationstanken måste det
stadga sig och insikt om behovet av närmare samverkan. Det
krävs även en rad andra gynnsamma omständigheter, och framför allt får intet hinder möta från de stormakter, i vilkas intresse
467
Balkanikus
det ligger att söndra småstaterna. Federationstanken bars under
1800-talet upp av en politisk och intellektuell elit. I dag ingår
den som programpunkt för de kommunistiska partier, som nu
delta i maktutövningen i de flesta balkanstater, och den stödjes
kraftigt av Sovjetunionen, vars politik i Främre Orienten söker
stöd hos ett kraftigt block av vänskapligt sinnade stater. I detta
fall gäller det en partiell federation av balkanstater, och denna
tanke har redan delvis förverkligats genom den nya federativa
organisationen i Jugoslavien, som tenderar att i en nära framtid
breda ut sig till en del andra balkanstater.
Federalismen som politiskt system är känd sedan gammalt, och
den har flera gånger tillämpats i Europa. Redan under medeltiden sammanslöt sig de italienska städerna till en federation,
och senare uppbyggdes Schweiz till konfederation vid sidan av
den gamla germanska federationen. Federationstankens verkliga
blomstring hänger emellertid samman med de stora politiska omvälvningarna vid tiden kring franska revolutionen. År 1776 antog
Förenta staterna sin första författning, som lade grunden till konfederationen, och 1787 utvecklades och bekräftades den genom en
ny författning. I maj 1793 uppstod t. o. m. i det starkt centralistiska Frankrike en federalistisk rörelse, som dock snart kuvades
av konventet. Mot slutet av Napoleons tid grodde i Europa några
federativa stater, men kraftigast påverkades balkanfolken av de
italienska patrioternas begeistring för federationstanken under
befrielsekampens tid. Dubbelmonarkiens form, som 1867 antogs i
Ungern som resultat av ungrarnas kamp, har också haft sina
stora återverkningar på Balkan.
De första ansatserna för federation på Balkan kan man spåra
i balkanfolkens kamp för befrielse från det ottomanska imperiets
herravälde. Utmattat av en rad fruktlösa krig med Ryssland under hela 1700-talet fram till 1829, desorganiserat av de följande
inre omskakningarna- Pazavantoglus uppror i Vidin, Ali paschas
i Janina och Mehmed-Alis i Egypten – såg Turkiet sina underlydande folk på Balkanhalvön resa sig ett efter ett, understödda
än av Ryssland, än av Österrike, än av England och Frankrike.
Till en början igångsattes kampen för Greklands, Serbiens och
Rumäniens befrielse i alla på Balkanhalvön boende folks gemensamma intresse. Diktarpatrioterna Dossitey Obradovitch i Serbien
och Rigas Fereos i Grekland uppmanade alla balkanfolk att i de .
468
Federationstanken på Balkan
samfällda intressenas namn resa sig mot det ottomanska väldet.
Faktum är också, att alla balkanfolk deltogo i denna kamp, och
Rigas Fereos drömde om en grekisk-bulgarisk federation. Senare,
år 1861, kämpade bulgarerna med Rakovsky i spetsen sida vid
sida med serberna mot turkarna vid Belgrad, och år 1867 utformade den bulgariska hemliga kommitten, som hade sitt säte i
Rumänien och kämpade för Bulgariens befrielse, ett projekt för
en serbisk-bulgarisk federativ stat under den serbiske fursten
Mikhail Obrenovitch’ spira.
Till följd av det läge, som skapats genom Berlintraktaten år
1879, ökades splittringen mellan halkanstaterna genom deras tävlan om Tracien och Macedonien, vilka alltjämt stodo under turkisk överhöghet. Denna rivalitet, underblåst av stormakternas
politik, skapade inte blott inre slitningar mellan russofila, austrofila och anglofila m. fl. partier, utan ledde även till det serbiskbulgariska kriget av år 1885 och grekisk-turkiska kriget år 1897.
Ungturkarnas revolution av år 1908 var ett uttryck för den
önskan att befria sig från de europeiska makternas förmynderskap genom en inre förnyelse och konsolidering av sultanernas
imperium, vilken besjälade den progressiva delen av den turkiska
intelligensen. Detta ledde å sin sida till att rivaliteten mellan
Bulgarien, Serbien, Grekland och Montenegro minskades, och år
1912 bildade dessa stater ett balkanförbund, som hade till ändamål
att befria de landsmän, som fortfarande befunno sig under turkiskt
herravälde. Efter det segerrika kriget mot Turkiet stodo dock
bundsförvanterna inför ännu skarpare inbördes motsättningar på
grund av tvister om uppdelningen av de områden, som förvärvats
genom de förenade ansträngningarna. Ar 1913 utbröt andra balkankriget. Till följd av detta knöt sig Turkiet fastare till Tyskland, Grekland återvände till sin gamla beskyddare England, Serbien kom helt under ryskt inflytande, och Bulgarien, förtvivlat
efter bakslaget av år 1913, kastade sig i armarna på österrikeUngern. Sålunda var första världskriget redan förberett: Skotten
i Sarajevo var endast signalen till världskatastrofens början.
Serbien, Grekland och Rumänien inträdde så småningom i kriget
på västmakternas sida, och Bulgarien och Turkiet – på centralmakternas. Balkan förvandlades till skådeplats för långvariga
och förhärjande krigshandlingar.
Det läge, som skapades efter år 1919, medförde en uppdelning ·
av halkanstaterna i »segrare» och »besegrade». Ändringen av deras gränser gav upphov till hundratusentals människors förflytt.;.
469
Balkanikus
ning under de svåraste förhållanden. Halvön behärskades av en
atmosfär, laddad med ömsesidiga misstankar och hat, som bottnade i segermakternas inre slitningar och kriser inom de utomordentligt förstorade segrande staterna, och de besegrades missnöje. Internationella Fredsbyrån försökte etablera en bas för
fredligt samarbete bland halvöns folk genom fyra på varandra
följande konferenser, som sammankallades i Aten (1930), Istanbul
(1931), Bukarest (1932) och Saloniki (1933) vilka ledde till undertecknandet av en överenskommelse mellan Turkiet, Grekland,
Jugoslavien och Rumänien och upprättandet av Balkan-pakten år
1933, vilken Bulgarien dock stannade utanför. Denna överenskommelse kunde emellertid inte skydda halvöns folk från det andra
världskrigets härjningar, för vilka de alla, med undantag av
Turkiet, föllo offer.
*
När man talar om möjligheterna för en federering av Balkans
stater får man inte anse hindren för en sådan federering bestå
enbart i de utrikespolitiska faktorerna, speciellt då stormakternas
inblandning i halvöstaternas ömsesidiga förhållanden. Tvärtom
bör uppmärksamheten riktas på länderna och folken själva. Balkanhalvön är en verklig labyrint av bergskedjor, som uppdela
halvön i från varandra isolerade områden av högst olika klimatisk och ekonomisk karaktär. Denna omständighet har länge gynnat tillvaron av enstaka isolerade nationalitetsgrupper och försvårat det ekonomiska och kulturella umgänget dem emellan. Ett
rationellt vägsystem skulle kanske kunnat förbättra detta läge.
Då halvön emellertid är uppdelad mellan sex olika stater och var
och en av dessa har fullföljt en vägbyggnadspolitik med hänsyn
blott till sina egna egoistiska intressen, har ett sådant system
hittills icke kommit till stånd. Den första verkan av en federering skulle bli ett rationellt samordnande av de olika balkanstaternas vägnät, som skulle ge halvöns ekonomiska liv en kraftig
stöt framåt.
De utomordentligt stora nationella olikheterna försvåra också
till synes det fredliga samarbetet. Ingenstans i världen finns samlade på så litet område folk av så olika nationellt ursprung, som
tala så vitt skilda språk och tillhörande mest olika religioner.
Här bor över en miljon albaneser, de gamla iliriernas, halvöns
äldsta innevånares, ättlingar; över 6 miljoner greker, ättlingar av
det gamla Hellas; nära 12 miljoner rumäner, som anse sig härstamma från de gamla romerska kolonisterna på Balkan; dess- 470
Federationstanken på Balkan
utom bo där 2 miljoner turkar (16 milj. i Asien undantagna), och
i centrum finnes c:a 16 milj. slaver (6 milj. serber, 6 milj. bulgarer, 3 1/2 milj. kroater, l 1/2 milj. slovener), som skilja sig ganska
mycket från varandra i kulturellt och religiöst hänseende. Vid
sidan av dessa större nationalitetsgrupper bor det ytterligare en
rad minoriteter – omkr. 2 milj. magyarer (i Jugoslavien och
Rumänien), c:a l milj. tyskar, c:a l milj. judar, som äro spridda
över hela halvön och kommit dit från Spanien på 1400-talet samt
från Polen och Tyskland, c:a 1/2 miljon zigenare, som kommit från
Indien vid oviss tidpunkt och för en nomadiserande tillvaro över
hela halvön, när 200,000 tartarer, lika många gagauser, vilkas ursprung är något dunkelt, och omkring 100,000 armenier. Hela
denna massa av omkring 46 miljoner representerar stora olikheter
i religiöst hänseende – över 32 milj. äro grekiska katoliker, över
8 milj. romerska katoliker, över 2 milj. muhammedaner, en dryg
miljon mosaiska trosbekännare, omkring 1/2 milj. protestanter
m. m. Det händer ofta, att representanter för samma nationalitet
tillhöra olika trosbekännelser.
År detta konglomerat i etnografiskt och religiöst hänseende ett
allvarligt hinder för en sammanlevnad inom ramen för en politisk federationT För att besvara denna fråga måste vi komma
ihåg, att alla dessa folk under en följd av sekler levat under det
romerska och sedermera under det bysantinska väldet. De självständiga stater, som grundades av balkanfolken (Bulgarien 679-
1018 och 1186-1396, Serbien 1159-1389 och Rumänien 1290–1716)
ha befunnit sig under det bysantinska imperiets starka kulturella
inflytande. Ottomanska imperiets herravälde på Balkan började
på 1400-talet, och fastän i olika hög grad levde dock alla halvöns
folk under detta inflytande nästan till slutet av 1800-talet. Detta
mäktiga inflytande har inte kunnat undgå att utöva en nivellerande inverkan på folkens egenart, trots deras etnografiska och
religiösa särdrag, och därmed skapa grundvalen för en ömsesidig
fördragsamhet och förståelse.
Åven stora sociala differenser finnas på Balkan. I alla balkanländer finns numera ett stort antal människor med hög bildning,
vilka spela en viktig roll i det politiska och samhälleliga livet.
Dessa människor äro dessutom bärare av de nationella ideerna.
De relativt förmögna skikten, bestående av affärsfolk och industrialister, som bo i de större städerna och hamnstäderna, utgöra
det element, som är mest positivt inställt till ett ekonomiskt samarbete med övriga balkanfolk. Efter det senaste kriget äro dessa
471
..·.
Balkanikus
grupper dock materiellt ruinerade och deras politiska inflytande
har minskat. I alla länder på Balkan består den stora massan
av relativt fattiga åkerbrukare och boskapsskötare, som står på
en låg standard; jordbruket är primitivt och behöver allsidiga
förbättringar. Industrin, som alltjämt är otillräcklig för att helt
utnyttja naturrikedomarna och jordbrukets råvaror, ger upphov
till en f. n. fåtalig arbetarklass, som tilltalas av den kommunistiska ideologin och söker politisk samverkan med den fattiga
bondebefolkningen. Denna balkanfolkens sociala struktur utgör
inte något hinder för balkanstaternas federering, tvärtom utgör
den en gynnsam faktor för denna.
*
Stormakternas inflytande tog sig tidigare uttryck i vidmakthållandet av separatistiska tendenser på Balkan och hetsandet av
de olika staterna mot varandra. I dag existerar en annan fara,
nämligen att en partiell federation skapas, riktad mot övriga,
utanför denna federation stående stater, eller att två, mot varandra riktade balkanfederationer skapas. Naturligtvis kan inte
detta bidra till halvöns pacificering och befolkningens välstånd.
För att förvandla federationstanken till en verklig fredsfaktor
för Balkan och Europa måste den ges total tillämpning, så att
den omfattar alla balkanstater utan undantag, inklusive Turkiets
asiatiska del. Endast en total, inte en partiell federation kan på
ett tillfredsställande sätt lösa de invecklade problem som existerar i denna del av Europa.
På samma gång bör emellertid denna federation vara resultatet
av en gemensam överenskommelse mellan Sovjetunionen, England, Frankrike och Förenta staterna. Denna överenskommelse
skall tjäna till ett opartiskt stöd åt federationens existens under
de första kritiska åren. Det är därför nödvändigt, att pakten för
federationens tillkomst sker under F. N :s ledning och medverkan
samt att åtminstone de första fem åren Balkanfederationens makter fungerar under F. N :s omedelbara kontroll.
På detta sätt skulle för alltid undanröjas en farlig brandhärd
och ett ovärderligt bidrag till konsolidering av Europas fred
lämnas.
472