Felaktig bild av Husby

Nu sprids bilden att samhällsservicen lagt ner i Husby och att det skulle förklara vandalismen där. Det stämmer inte, skriver Per Hagwall, som dagligen vistas i stadsdelen. Varför driver då så många linjen att Husby är helt nedrustat och att politikerna struntar i området?

Har ni också hört att det inte finns någon samhällsservice längre i Husby? Att allt har sålts ut och lagts ned? I måndags cyklade jag genom Husby Centrum för att se om samhällsservicen jag såg där förra veckan plötsligt försvunnit. Det hade den inte, stenar och bränder till trots.

Jag passerade den kommunala Husbygårdsskolan som en brandbomb hade kastats emot på natten, i den skolan får barnen egna läsplattor. Läkarmottagningen fanns där med landstingets provtagning, det privatiserade apoteket, Husby Träff i sina nyrenoverade lokaler. Biblioteket med satsningen Berättarministeriet, även det i nyrenoverade lokaler, fönstren nu krossade av de som Aftonbladets ledarsida säger protesterar mot nedlagd samhällsservice. Jag passerade barnavårdscentralen med den öppna förskolan bredvid, även den hade fått fönstren krossade. Det var en del av den samhällsservice som bland andra Aftonbladets ledarsida påstår inte finns.

Man skall inte skönmåla, men talar man i en slags missriktad välvilja om för folk hur hemskt de har det, hur eländigt deras område är så blir det självuppfyllande, känslan blir till slut verklighet för många.

Ja, det är sant att postutlämningen har försvunnit från ICA, men vare sig Alliansregeringen, stadshuset eller Posten AB kan göra så mycket åt att en enskild ICA-handlare inte vill/kan ta det uppdraget. Bankkontoret har lagt ned, men det är en erfarenhet Husby sannerligen inte är ensamt om, och tre bankomater på några hundra meters sträcka står sig bra till och med i förhållande till city.

Att Aftonbladets ledarsida självklart ser förändringar som försämringar är kanske ingen högoddsare. De delförklarar bränderna i Husby med att barnmorskemottagningen 2008 flyttade från de lokaler de delade med BVC till egna lokaler en kilometer bort.? Så, om preventivmedelsrådgivningen för ungdomar hade varit kvar i samma lokaler som ungdomarnas grannar och släktingar besökte så skulle ungdomarna bränt färre bilar? Landstingets vårdcentral flyttade – och ersattes direkt av en privat. Husby Träff försvann från sina lokaler – och tog plats i nyrenoverade lokaler 20 meter bort.

Att Aftonbladets ledarsida försöker utnyttja situationen till att komma åt den sittande regeringen är inte obegripligt. Men vad håller Dagens Nyheters nyhetssidor på med? DN upprepade i onsdags som ett mantra att byggbolagen håller sig borta från Husby, Tensta och Rinkeby. Vilket inte är det minsta sant.

Staden lägger två miljarder om året på att renovera bostäder i miljonprogramsförorterna. Och det handlar inte bara om renoveringar, det byggs också nytt, till exempel på Trondheimsgatan i Husby. I går var jag med och tog beslut i Stadsbyggnadsnämnden om att gå vidare med överdäckningarna av E18 vid Tensta och Rinkeby, de ger över 600 nya lägenheter och binder ihop stadsdelarna med Järvafältet där motorvägen tidigare legat som en barriär.

Nu byggs Rinkebystråket om och i stället för en transportsträcka man skyndar sig förbi blir det en stadsgata med plats för handel, kultur och nöjen. Rinkeby knyts ihop med Ursvik på andra sidan kommungränsen, där den kommande tvärspårvägen till Kista ansluter. Den stad som medvetet byggdes isär under miljonprogramsåren byggs nu ihop. Centrala arbetsplatser i kommunen flyttas också ut till ytterstaden, till exempel flyttas Kulturförvaltningen från Drottninggatan till Husby.

Det kanske blev lite långt det där, men poängen är: Det görs saker, det satsas pengar, mycket pengar, på dessa förorter.

Varför driver då så många linjen att Husby är helt nedrustat och att politikerna struntar i området? För att det är deras enda förklaringsmodell. Om verkligheten visar att det inte är pengar eller vilja från de styrande som fattas, vad skall de då ursäkta, eller ens förklara, våldet och vandaliseringen med?

Problemet med segregation i miljonprogramsförorterna är inbyggt från början med den då rådande SCAFT- och grannskapsplaneringen. Trafikslagen skulle separeras från varandra, liksom bostadsområdena skulle separeras från varandra. Att de nya stadsdelarna byggdes som isolerade öar förbundna av motorleder och tunnelbana var ingen bugg, det var en feature. Alliansen arbetar sedan 2006 med att göra det som faktiskt går för att bygga ihop stadsdelarna.

Problemet i Husby och liknande stadsdelar är alltså inte utebliven vilja från kommunen att satsa skattepengar. Det betyder inte att den känslan inte finns, tvärtom är den utbredd, och den förstärks av medias medvetna och omedvetna verklighetsförfalskning.

Känslan av att ett område är eftersatt kan paradoxalt nog medföra att de som bor där motsätter sig alla förslag som skulle kunna förbättra det. Det blir en känsla av att ”det är inte så bra, men det är vårt och ingen skall komma utifrån och ändra på det”. Det finns en inställning hos de som hörs mest i området att all förändring är fel, därför protesteras det högljutt när kommunen vill satsa hundratals miljoner på att bygga om Husby Centrum. Planen är att bygga mer bostäder, lokaler för handel och kultur och på en sträcka fylla igen det dike som sprängdes ut då stadsdelen byggdes, och som fortfarande delar Husby som en vallgrav, Norgegatan. Att forskningen visar att trafiksäkerheten blir bättre i ”vanlig” gatumiljö än i trafikseparerade miljöer med gångbroar över bilgator utan trottoarer hjälper föga mot känslan att det blir sämre. Förslaget har nu fastnat i beslutsprocessen.

Då Husby Träff skulle flytta till nyrenoverade lokaler på andra sidan gatan – för att ge plats åt ett kommunalt kontaktcenter med 40 arbetsplatser – hölls det demonstrationer i flera dagar. Det är ingen slump att Husby är ett av få ställen i staden där Offensiv har ett starkt fäste (den vad jag vet enda organisation som sedan 1917 lyckats bli utesluten från SSU för att den varit för långt åt vänster). De investeringar som kan genomföras utan stora konvulsioner ligger på nivån att anlägga konstgräs på en fotbollsplan.

Detta gör det komplicerat, det krävs fingertoppskänsla för att kunna genomföra byggprojekt som objektivt är bra för stadsdelen och de som bor där, ibland måste sådana projekt till och med genomföras mot en stark folkopinion. (Detta gäller naturligtvis inte bara miljonprogramsförorter, som politiker måste man ibland kunna gå emot opinioner för att göra det som är rätt för staden.)

Men grundproblemet är den höga arbetslösheten. Det skapar en kultur, där det ses som något onormalt att försörja sig själv genom arbete. Från detta härstammar sedan följdproblem som ovilja att ta till sig den utbildning som finns, missbruk, utslagning och kriminalitet. Många ungdomar växer upp i en omgivning där det ses som normalt att inte gå till arbetet. Pengarna kommer ändå, men utbetalningarna möts inte av tacksamhet över samhällets generositet, utan med en obestämbar känsla av att inte ha fått vad man har rätt till, av olust och fientlighet.

Till viss del kan utanförskapet minskas av en bättre och smartare fysisk miljö, en blandad stad med olika upplåtelseformer på bostäder och fler verksamhetslokaler. Det allra viktigaste är dock reformer i skatte- och arbetsmarknadspolitiken och där har alla partier och arbetsmarknadens parter ett ansvar. Jag gör inget anspråk på att sitta inne med hela lösningen, det kan ingen göra. Men de som sprider uppgifter om att förorten är bortglömd av politiken och de som adlar stenkastning mot brandkår till en legitim protest är inte en del av lösningen, de är en del av problemet.

Per Hagwall är lokalpolitiker (M) i Stockholm, bodde i Husby 1999-2003 och passerar dagligen stadsdelen i arbetet som brevbärare.