”Fiktivt” käbbel

Viktor Barth-Kron
Gröna gården
Volante 2015

”Det här är en fiktiv historia. Alla eventuella likheter med verkligheten är givetvis fullständigt slumpmässiga.” Så inleds Dagens Nyheter-journalisten Viktor Barth-Krons roman. Problemet är att det inte är någon fiktiv historia.

Ett språkrör för Miljöpartiet som heter Filip Gredelén och som alltid uppmanar till att tänka på barnen. En folkpartiledare Sten Kyrklund som kallar samme Gredelén för pojkvasker. Näringslivsjournalisten Stefania Kaiser som skriver en granskande bok om företag inom välfärdssektorn. En Linda Thorsson, ordförande för antidiskrimineringsorganisationen Identitetsbyrån. Och så vidare.

Gröna gården utspelar sig i Stockholm i politiska kretsar där det som sker, och de som agerar, är så påfallande likt det vanliga Stockholm att man till slut undrar varför man ska läsa en lätt maskerad version av verkligheten.

”Den satiriska fiktionen är rolig att skriva, men också ett väldigt effektivt sätt att få saker sagt som det i vanliga fall är svårt att säga”, motiverar Barth-Kron själv genrevalet. Men det blir till slut ett rätt fånigt spel när alla inblandade vet vem som egentligen skildras.

Barth-Kron har tidigare visat att han har öga för politiska tramserier. Hans interiörer från Stockholms kommunfullmäktige är till exempel utmärkt läsning, utan fiktiva namn. Jag hade gärna sett att Barth-Kron hade utvecklat den genren i längre form i stället.

Gröna gården innehåller förstås också en ramberättelse. Men det är tydligt att den har hamnat i skuggan av karaktärrskildringarna.

Därmed inte sagt att boken inte är kul. I synnerhet för den som är någorlunda väl förtrogen med de personer som skildras är mycket träffande och jag läser ivrigt vidare för att se vilka fler bekanta som dyker upp. Se där, ett helt kapitel om gänget kring den borgerliga tankesmedjan Momentum: hustrubaduren Sven Olav Svensson, den hårfagre Erik Norfeldt som älskar synthgruppen Depraved Mode och redaktören för tidskriften Retro, Aurelia Schein, som lyckas få alla diskussioner att handla om integration.

Samtidigt är det också bokens nackdel för den som känner igen karaktärerna. Orkar man verkligen läsa en hel ”roman” med precis samma käbbel som i verkligheten?

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.