Filip Seiman: På resa i en föränderlig värld
Ideologiernas kamp är över. Drygt trettio år sedan östblocket rämnade och, för att parafrasera den så ofta missförstådda Francis Fukuyama, historien tog slut, tar Fredrik Segerfeldt med sina läsare på en resa ut i världen. Hur står det egentligen till i de där länderna vi mest hör om sporadiskt på nyheterna? Varför har Marocko och Algeriet egentligen valt så olika vägar? Hur kom det sig att det blev krig i Jugoslavien? Varför finns inga pytonormar i Laos? Frågor som dessa försöker Fredrik Segerfeldt med Rikslarm i Georgien och andra berättelser om världen (Timbro, 2024) svara på.
Tonen är trevligt lättsam. De ibland dråpliga anekdoterna, inte sällan omgärdade av spritdimmor – i förordet konstateras skämtsamt att bokens enda röda tråd är alkohol – lättar upp läsningen. Men målet är inte bara att berätta en bra historia. Narrativ som bitit sig fast ska skärskådas och uppdateras med nya perspektiv. Ansatsen känns igen från Den svarte mannens börda, som gjorde upp med vår bild av kolonialismen. Den här gången är måltavlorna fler. “Länder som var fattiga diktaturer när vi lärde oss världskartan är väl fortfarande fattiga diktaturer. Eller?” lyder baksidestexten. Ambitionen är välkommen, även om det nog hade krävts ett större utrymme än bokens drygt tvåhundra sidor för att uttömmande utforska ämnet.
Ett av bokens starkaste kort är kapitlet om Chile. Med nedslag hos såväl Cornelis Vreeswijk som Olof Palme djupdyker Segerfeldt i skälen till att den svenska berättelsen om landet låter som den gör. Det är viktigt, för där ryms sällan mer än konstaterandet att den folkvalde Allende störtades av militära mörkermän. Naturligtvis kan en statskupp aldrig rättfärdigas och visst är förtryck förkastligt i alla dess former. Ändå förtjänar den svenska offentligheten en mer mångsidig berättelse än den som vid behov kan läggas in som bisats i ett förstamajtal för att grundlöst antyda en koppling mellan Pinochets terror och västerländsk höger. För att på riktigt förstå det förflutna fordras en intellektuellt hederlig genomgång grundad i fakta.
Vi lever helt enkelt inte i Tolkiens Arda. Vår värld låter sig inte delas upp i gott och ont. Människor, oavsett politisk färg, religion, hudfärg eller klass, har det allra mest väsentliga gemensamt – de är människor. I kraft av sin mänsklighet har de förmåga till såväl godhet som genomträngande grymhet och ondska. “Uppenbarligen är främlingsfientlighet inte enbart ett vitt privilegium”, konstaterar Segerfeldt apropå en händelse där en sydafrikansk mobb slagit ihjäl en migrant från Zimbabwe.
Genom att låta berättelserna om olika platser tala för sig själva vävs Rikslarm i Georgien samman till en appell för marknadsekonomi, rättsstat och tolerans. Det är inte inneboende drag hos befolkningsgrupper som gör att vissa samhällen lyckas bättre än andra. Jämför bara det tidigare nämnda Chile, som sedan diktaturens fall omfamnat den fria marknaden som ett verktyg för välstånd, med grannlandet Argentina, som genom peronismens populistiska försorg kört sin ekonomi i botten. Två i grunden väldigt lika länder som valt helt olika vägar. Slutsatsen är befriande tydlig: De samhällen som vandrar frihetens väg lyckas bättre.
Det är en viktig lärdom i en tid då motsättningar växer och allt fler vänder sig till populism och starka män. Segerfeldt höjer ett varningens finger mot den tendensen, som allt för ofta finner sin slutpunkt i etnonationalismen – “… en av de farligaste och mest destruktiva ideologisk-politiska krafter som finns”. Samtidigt skrivs läsaren aldrig på näsan. Segerfeldt inbjuder snarare än påbjuder människor att ansluta sig till sin världsbild. Det är en styrka. I en tid där slutenhet och polarisering verkar ligga i tangentens riktning, är ett öppet förhållningssätt gentemot människors olika åsikter, idéer och kulturer helt oumbärligt.
Filip Seiman går Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola 2024