Filterbubbla och verklighetsbubbla

Vi översköljs just nu med information om filterbubblor, ekokammare och debatten om falska nyheter, som alla påstås förvränga vår världsbild och påverka snart sagt varje lands politiska beslut. Något kanske det ligger i det, konstaterar Rebecca Weidmo Uvell, och det handlar inte bara om sociala medier.

Huruvida detta är sant kan man diskutera. Människor har alltid föredragit att bli bekräftade i sina värderingar snarare än att bli utmanade. Det är en kommunikationsbranschens heliga graal – att lyckas övertyga de som redan är övertygade om motsatsen. Ordet filterbubbla lanserades via en bok 2012.

Men det är ordet filter vi kan diskutera. Att vi lever i olika bubblor är däremot odiskutabelt. Tyvärr diskuteras inte de olika verklighetsbubblor vi bor i med alls lika stor frenesi eller entusiasm som filterbubblor på sociala medier. Det finns flera olika Sverige och aldrig mötas de tu.

Våra stora strukturella problem i det svenska samhället syns inte i de mest privilegierade bubblorna, de längst ifrån majoritetens verklighet: En havererad och allt mer desperat bostadsmarknad, enorma trösklar in på arbetsmarknaden och problem i skolan, men också en allt mer diversifierad hälsa.

Socialdemokraternas socialistiska projekt om det klasslösa samhället – där man tar det mesta från de som studerat längst och jobbar flest timmar i veckan och ger till de andra uppburen av en enorm generell välfärdsstat, är omöjlig. Endast drömmen lever kvar i små röda rosenblad till spillror hos dagens socialdemokrater. Om vi bara höjer skatten, om vi bara ökar fackens makt, om vi bara begränsar människors lust och frihet tillräckligt mycket kanske vi kan styra Palme-skutan rätt igen.

Men tiderna har förändrats. Framför allt är Sverige inte längre isolerat vare sig geografiskt eller mentalt. Det började med EU-inträdet och Öresundsbron tidigt 1990-tal, på varsitt sätt en pånyttfödelse för Landet Brunsås och mellanmjölk. Vi är idag på alla sätt en del av resten av världen, globaliseringen har inte bara flyttat in i BNP utan även i vårt DNA.

Det fortsatte med den stora invandringen till Sverige. Idag har vi nästan 1,8 miljoner människor med utländsk bakgrund enligt SCB. Knappt hälften är från Norden och Europa. Resten är utomeuropeiska.

När man fyller på vilket land som helst med en stor grupp flyktingar ökar klasskillnaderna ofrånkomligen. För när du flytt och inte flyttat lämnar du allt du har, hals över huvud. Flytten är inte valfri eller ordnad. Arbetskraftsinvandrare är något annat. Det som skiljer Sverige från andra länder är inte att flyktingar hamnar lägst ner på den socialekonomiska stegen utan att de har så svårt att ta sig därifrån.

Några av de allra mesta vänster i debatten hävdar ofta att vi inte pratar tillräckligt mycket om klass. De har rätt. Det gör vi inte.

För vi befinner oss i den bubbla med hårdast yta, som samtidigt svävar samtidigt längst bort från de mest marginaliserade. De längst bort från allt. Marxisterna vill alltid göra gällande att vi som idag bor i den bubblan föddes i den. De har fel.

Många som idag har välbetalda jobb, bor i fina bostadsrätter i trygga områden och som har ett bekvämt, upplyst och hälsosamt liv har klättrat på stegen. Kämpat hårt. De har offrat en massa kul för att göra läxor och plugga. De har flyttat långt för jobb, till orter där de inte kände någon. De har bott i skitiga kollektiv, korridorsrum på 19 kvadrat eller i diverse förorter. Flyttat från ett andrahandskontrakt till ett nytt.

De har jobbat extra, haft trista jobb med dåliga chefer och arbetat hårt för att få det där nästa jobbet. Och nästa. Genom söndagsångest, övertidstimmar och återigen uppoffringar. Det är de som nu sitter i sin innerstadsbubbla, i en ljus och fräsch bostadsrätt med välbetalda jobb och bekväma liv.

Men nu sitter de ändå i denna av de bekvämaste verklighetsbubblorna, grannar med även den mest övertygade champagnesocialisten. Helt isolerade från många av vårt lands allra största problem. Då är det lätt att tycka att man inte behöver marknadsanpassa hyrorna för att öka tillgången. Det skulle sänka hyran på vissa lägenheter och höja den för andra, rejält. Men det skulle finnas lägenheter. Då är det lätt att skandera om ”trygga jobb” när inget jobb är alternativet. I bubblan kan man med lätthet tycka att billiga tjänster är fel, för ingen ska städa upp andra skit. Enkla jobb är jobb vi inte behöver för att det innebär lägre löner, kan man i skydd av sin egen heltidslön hävda.

Det är bara långt ifrån många svenskars verklighet som integrationsprojekt låter som en toppenidé när det är jobb de verkligen behöver. Varm, mätt och lycklig kan människor från läsfåtöljen skriva att förortens problem är överdrivna och bygger på rasism. Bara förortsfolket får mer kultur kommer det lösa sig, trots att de är rädda att gå utanför dörren för att inga poliser finns och de som kommer måste vara två bilar – en som vaktar båda bilarna så att de inte bränns upp.

Om vi pratade mer om de riktigt problematiska bubblorna, de vi lever i, hade de som lever i utsatta områden i marginaliserade liv kunnat få praktisk lösning på sina problem istället för fler handlingsplaner och fluffiga ord. Sluppit behöva höra ännu en politiker med rynka mellan ögonen säga att vi måste ta tag i det här, för att fem minuter senare resa tillbaka till sitt kontor och ägna sig åt andra saker. För det är först trygghet i att rättsstaten skyddar dem och deras barn de behöver. Sedan jobb och egen försörjning. Mycket av andra saker i livet kommer med just jobb.

Men testa att fråga någon i de värsta områdena vad de tycker om filterbubblor och hur viktigt det är att vi tar krafttag mot falska nyheter och se hur engagerade de blir.

Åk sedan tillbaka till din egen verklighetsbubbla och tänk lite mer på att om de bara får en fritidsgård eller ett kulturhus där olika universitetsutbildade kulturvetare ordnar möten om vikten av att mötas så kommer allt bli bra igen.

Rebecca Weidmo Uvell är borgerlig opinionsbildare och driver Uvell Kommunikation