Finlands kamp mot övermakten
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FINLANDS KAMP
MOT ÖVERMAKTEN
·uNDER den rysk-finska konfliktens två första månader gåvo
de ryska truppernas desorganisation och svaghet fog för förhoppningen, att Finland skulle kunna hålla inkräktarna stången, medan den politiska utvecklingen ute i Europa på något obestämbart
sätt skulle komma Finland till undsättning. Man trodde, att eliten
skulle triumfera över massan, kvaliteten över kvantiteten. Efter
snart tre månaders krig måste nog prognoserna revideras. Ä ven
den fysiskt och psykiskt mest högtstående elit kan ej hur länge
som helst uthärda den outtömliga massans accelererade tryck; även
den ryska kvantiteten inrymmer militära kvaliteter, och på eller
kring storkrigets fronter har intet hänt, allra minst något som
kunnat avlasta trycket på Finland. Trots sitt hjältemodiga försvar har den finska armen lokalt måst vika tillbaka på Näset och
bland annat uppge Björköbefästningarna. Och det ryska terrorkriget mot hembygdsfronten har, oaktat Finlands flyg genom internationell kooperation förstärkts, visat sig mer förödande än
kalkylerat.
Trots allt det uppriktiga deltagande från en nästan hel värld,
som strömmat Finland till mötes, har dess läge blivit mycket allvarligt. Tyskland synes allt intimare förbundet med Sovjetryssland och berett att ge det stor frihet för att tillhandla sig behövliga
förnödenheter i det engelsk-tyska hungerkriget. De baltiska folken
torde för tillfället vara ur stånd att resa sig mot det inkräktande
Hyssland. Japan är, trots sin antikominternhållning, utpinat och
sannolikt oförmöget att uppta en strid på två fronter, d. v. s. ej
blott i Kina utan även i Sibirien. Den beprisade amerikanska idealismen tycks, vad leveranser till Sovjetryssland beträffar, ej ha
vunnit insteg på Wall Street. Italien ägnar sig åt sin sedvanliga
krigsmeteorologi. Västmakterna äro plågade av det tyska sjöhandelskriget och ha för övrigt kanske rent av intresse av att Hyssland så länge som möjligt genom kriget i Finland försvagas så-
som Tysklands leverantör; i Fjärran östern, Indien och Medelhavet ha de sårbara punkter, och antibolsjevikproblemet är för
85
•
Finlands kamp mot övermakten
dem säkerligen sekundärt i förhållande till antinazistproblemet.
Sverige~ och även Norge~ ha kommit i ett förtvivlat dilemma:
begränsade militära resurser och fara för att vid en öppen hjälpaktion indragas i stormaktskriget. Å ven med de största ansträngningar skulle man ej kunna teoretiskt konstruera ett sämre internationellt utgångsläge för Finland.
Den svenska regeringen har nödgats säga nej till framställningar från Finlands regering om bistånd genom sändandet av
militära förband. Även om alla motiv ej lagts eller kunnat läggas
på bordet, torde regeringen vid denna tidpunkt i sak ej ha kunnat
handla stort annorlunda. Sverige behöver all den respittid, som
kan förunnas, för att hemma eller i utlandet skaffa all den förstärkning, som vårt genom 1936 års beslut otillräckliga försvar
behöver i Nordens sedan dess starkt försämrade utrikespolitiska
läge. Och det måste vara av betydelse även för Finland, att Sverige såvitt möjligt kan hålla sig utanför stormaktskriget eller handelsavspärrningar för att därigenom kunna fortsätta att lämna
erforderlig materiell hjälp. När riksdagen och ~ av allt att
döma ~ folkmajoriteten accepterat denna hållning, har det helt
visst ej skett så mycket på grund av en naturlig motvilja mot risktagning som fastmer därför att noninterventionspolitiken, kompletterad med allt tänkbart stöd av icke militär art, tills vidare
trotts vara det förmånligaste för både Sveriges och Finlands
intressen.
Icke genom regeringens olyckliga s. k. fredagskommunike utan
genom konungens diktamen och regeringsledamöters senare uttalanden har det blivit klart, att regeringens avböjande av Finlands
begäran om militär hjälp icke innebar någon tanke att ändra hjälppolitiken i övrigt. Tvärtom vill det synas, som om regeringen i
skilda hänseenden både samtidigt och senare kunnat skänka Finland tydliga bevis på att dess strid för den egna nationella friheten uppfattas av oss som dess strid även för Nordens oberoende och framtida säkerhet. Intensifieringen av frivilligrörelsen
är det just nu viktigaste ledet i hjälpaktionen för Finland. Även
om frivilligrörelsen i vissa hänseenden ej kan jämföras med sändandet av reguljära förband, borde det teoretiskt ej vara uteslutet
att de frivilliga i antal skola kunna uppväga den styrka, som Sverige i nuvarande utrikespolitiska läge kunde anse det möjligt att
detachera till fronten i Finland; sammanräknas nordiska och
andra frivilliga, liksom militära och civila frivilliga, borde inom
86
Finlands kamp mot övermakten
en viss tidrymd icke ringa personell hjälp kunna komma Finland
tillgodo. Medan till en början material och flyg uppenbarligen
varit behövligast, har frivillighjälpen nu blivit det mest trängande för Finland. Utan förkättrande eller klander åt något håll
må det sakförhållandet kallt konstateras, att nordisk ungdom –
och icke minst svensk ungdom- genom att spontant följa en inre
kallelse just nu äger en möjlighet att rädda Finland från katastrof
och Norden från förvissnande. Den kan fritt ge, vad statsmakten
i förevarande utrikespolitiska läge ej ansett sig kunna kommendera den till. Det brukar sägas, att demokratiernas företräde framför de autoritära staterna ligger i medborgarnas självvalda, av
inre övertygelse burna pliktuppfyllelse. Det vore kanske orimligt
att låta frivilligfrågan bli en mätare av riktigheten av denna sats.
Ingen kan förneka, att vädjandena till de yngre generationerna
äro hart när ohyggliga. Aldrig förr har väl en sådan allvarlig
appell riktats till svensk ungdom. Men heller aldrig tillförne har
svensk ungdom fritt ställts inför ett större ansvar för sin egen och
Nordens framtid än nu.
Sviktar Finland, får den svenska regeringen helt visst tillbaka
besökelsens stund. Och en västmaktsintervention ställer Sverige
inför det allvarligaste ställningstagande. Måhända kan dock
blotta hotet av västmakternas intervention, vilken i fall den komme
till stånd rimligen även eller kanske i första hand effektivast skulle
insättas mot Sovjets hjärterot norr om Mindre Asien, såsom hotelse vara verksammare än eventualiteten av ett direkt svenskt ingripande. Ingen vet – eller kan måhända kräva vetskap om –
hur Sveriges regering ämnar ställa sig, om Finland tömt sin bästa
kraft eller om västmakterna hota att tränga in i Skandinavien.
Man registrerar blott konungens uttalande om den svenska politiken »i nuvarande stund» och handelsminister Domös likartade
deklaration i Malmötalet. Men statsministern har undvikit den
oundvikliga frågeställningen, d. v. s. målsättningen för Sveriges
finländska politik.
Svensk Tidskrift har i Finlandsfrågan avsiktligt avstått från all
personkampanj, ej av något slags undseende för våra ledande politiker utan därför att tidsläget kräver samarbete mellan alla partier och klasser. Kritiken av ödesdigra försummelser före kriget må
anstå, tills nationens aktuella livsfrågor avgjorts; granskningen
av åtgörandena under kriget kan knappast göras förr än nu hemliga akter offentliggjorts och förutsättningar för ett rättmätigt
87
···——–
Finlands kamp mot övermakten
domslut skapats. Åven om för ögonblicket ingen annan hållning
än den intagna varit möjlig för en av ansvar tyngd regering,
kunna vi dock icke värja oss för den djupt oroande frågan, om icke
statsministern genom den olyckliga avfattningen av sin kommurrike och konungen genom sin visserligen i värmande och gripande
tonfall formulerade diktamen mot sin vilja försvagat Finlands
diplomatiska position och moraliska kraft under ett av krigets mest
kritiska skeden. Vi kunna icke heller finna, att statsministern i
sitt radierade Borlängetal lagt en tum till sin växt som nationens
samlande ledare. Den triumferande polemiken mot dem, som efter
bästa förstånd och samvete velat gå längre i aktion än regeringen,
hade en inrikespolitisk biklang, som skorrade illa mot lägets pinande allvar. Vilket värde har segern över interventionisterna,
om den officiella politiken- den må ha varit utan hållbart alternativ eller icke – ej kan förhindra Finlands nederlag eller Finlands kapitulation~
88
MOT ÖVERMAKTEN
·uNDER den rysk-finska konfliktens två första månader gåvo
de ryska truppernas desorganisation och svaghet fog för förhoppningen, att Finland skulle kunna hålla inkräktarna stången, medan den politiska utvecklingen ute i Europa på något obestämbart
sätt skulle komma Finland till undsättning. Man trodde, att eliten
skulle triumfera över massan, kvaliteten över kvantiteten. Efter
snart tre månaders krig måste nog prognoserna revideras. Ä ven
den fysiskt och psykiskt mest högtstående elit kan ej hur länge
som helst uthärda den outtömliga massans accelererade tryck; även
den ryska kvantiteten inrymmer militära kvaliteter, och på eller
kring storkrigets fronter har intet hänt, allra minst något som
kunnat avlasta trycket på Finland. Trots sitt hjältemodiga försvar har den finska armen lokalt måst vika tillbaka på Näset och
bland annat uppge Björköbefästningarna. Och det ryska terrorkriget mot hembygdsfronten har, oaktat Finlands flyg genom internationell kooperation förstärkts, visat sig mer förödande än
kalkylerat.
Trots allt det uppriktiga deltagande från en nästan hel värld,
som strömmat Finland till mötes, har dess läge blivit mycket allvarligt. Tyskland synes allt intimare förbundet med Sovjetryssland och berett att ge det stor frihet för att tillhandla sig behövliga
förnödenheter i det engelsk-tyska hungerkriget. De baltiska folken
torde för tillfället vara ur stånd att resa sig mot det inkräktande
Hyssland. Japan är, trots sin antikominternhållning, utpinat och
sannolikt oförmöget att uppta en strid på två fronter, d. v. s. ej
blott i Kina utan även i Sibirien. Den beprisade amerikanska idealismen tycks, vad leveranser till Sovjetryssland beträffar, ej ha
vunnit insteg på Wall Street. Italien ägnar sig åt sin sedvanliga
krigsmeteorologi. Västmakterna äro plågade av det tyska sjöhandelskriget och ha för övrigt kanske rent av intresse av att Hyssland så länge som möjligt genom kriget i Finland försvagas så-
som Tysklands leverantör; i Fjärran östern, Indien och Medelhavet ha de sårbara punkter, och antibolsjevikproblemet är för
85
•
Finlands kamp mot övermakten
dem säkerligen sekundärt i förhållande till antinazistproblemet.
Sverige~ och även Norge~ ha kommit i ett förtvivlat dilemma:
begränsade militära resurser och fara för att vid en öppen hjälpaktion indragas i stormaktskriget. Å ven med de största ansträngningar skulle man ej kunna teoretiskt konstruera ett sämre internationellt utgångsläge för Finland.
Den svenska regeringen har nödgats säga nej till framställningar från Finlands regering om bistånd genom sändandet av
militära förband. Även om alla motiv ej lagts eller kunnat läggas
på bordet, torde regeringen vid denna tidpunkt i sak ej ha kunnat
handla stort annorlunda. Sverige behöver all den respittid, som
kan förunnas, för att hemma eller i utlandet skaffa all den förstärkning, som vårt genom 1936 års beslut otillräckliga försvar
behöver i Nordens sedan dess starkt försämrade utrikespolitiska
läge. Och det måste vara av betydelse även för Finland, att Sverige såvitt möjligt kan hålla sig utanför stormaktskriget eller handelsavspärrningar för att därigenom kunna fortsätta att lämna
erforderlig materiell hjälp. När riksdagen och ~ av allt att
döma ~ folkmajoriteten accepterat denna hållning, har det helt
visst ej skett så mycket på grund av en naturlig motvilja mot risktagning som fastmer därför att noninterventionspolitiken, kompletterad med allt tänkbart stöd av icke militär art, tills vidare
trotts vara det förmånligaste för både Sveriges och Finlands
intressen.
Icke genom regeringens olyckliga s. k. fredagskommunike utan
genom konungens diktamen och regeringsledamöters senare uttalanden har det blivit klart, att regeringens avböjande av Finlands
begäran om militär hjälp icke innebar någon tanke att ändra hjälppolitiken i övrigt. Tvärtom vill det synas, som om regeringen i
skilda hänseenden både samtidigt och senare kunnat skänka Finland tydliga bevis på att dess strid för den egna nationella friheten uppfattas av oss som dess strid även för Nordens oberoende och framtida säkerhet. Intensifieringen av frivilligrörelsen
är det just nu viktigaste ledet i hjälpaktionen för Finland. Även
om frivilligrörelsen i vissa hänseenden ej kan jämföras med sändandet av reguljära förband, borde det teoretiskt ej vara uteslutet
att de frivilliga i antal skola kunna uppväga den styrka, som Sverige i nuvarande utrikespolitiska läge kunde anse det möjligt att
detachera till fronten i Finland; sammanräknas nordiska och
andra frivilliga, liksom militära och civila frivilliga, borde inom
86
Finlands kamp mot övermakten
en viss tidrymd icke ringa personell hjälp kunna komma Finland
tillgodo. Medan till en början material och flyg uppenbarligen
varit behövligast, har frivillighjälpen nu blivit det mest trängande för Finland. Utan förkättrande eller klander åt något håll
må det sakförhållandet kallt konstateras, att nordisk ungdom –
och icke minst svensk ungdom- genom att spontant följa en inre
kallelse just nu äger en möjlighet att rädda Finland från katastrof
och Norden från förvissnande. Den kan fritt ge, vad statsmakten
i förevarande utrikespolitiska läge ej ansett sig kunna kommendera den till. Det brukar sägas, att demokratiernas företräde framför de autoritära staterna ligger i medborgarnas självvalda, av
inre övertygelse burna pliktuppfyllelse. Det vore kanske orimligt
att låta frivilligfrågan bli en mätare av riktigheten av denna sats.
Ingen kan förneka, att vädjandena till de yngre generationerna
äro hart när ohyggliga. Aldrig förr har väl en sådan allvarlig
appell riktats till svensk ungdom. Men heller aldrig tillförne har
svensk ungdom fritt ställts inför ett större ansvar för sin egen och
Nordens framtid än nu.
Sviktar Finland, får den svenska regeringen helt visst tillbaka
besökelsens stund. Och en västmaktsintervention ställer Sverige
inför det allvarligaste ställningstagande. Måhända kan dock
blotta hotet av västmakternas intervention, vilken i fall den komme
till stånd rimligen även eller kanske i första hand effektivast skulle
insättas mot Sovjets hjärterot norr om Mindre Asien, såsom hotelse vara verksammare än eventualiteten av ett direkt svenskt ingripande. Ingen vet – eller kan måhända kräva vetskap om –
hur Sveriges regering ämnar ställa sig, om Finland tömt sin bästa
kraft eller om västmakterna hota att tränga in i Skandinavien.
Man registrerar blott konungens uttalande om den svenska politiken »i nuvarande stund» och handelsminister Domös likartade
deklaration i Malmötalet. Men statsministern har undvikit den
oundvikliga frågeställningen, d. v. s. målsättningen för Sveriges
finländska politik.
Svensk Tidskrift har i Finlandsfrågan avsiktligt avstått från all
personkampanj, ej av något slags undseende för våra ledande politiker utan därför att tidsläget kräver samarbete mellan alla partier och klasser. Kritiken av ödesdigra försummelser före kriget må
anstå, tills nationens aktuella livsfrågor avgjorts; granskningen
av åtgörandena under kriget kan knappast göras förr än nu hemliga akter offentliggjorts och förutsättningar för ett rättmätigt
87
···——–
Finlands kamp mot övermakten
domslut skapats. Åven om för ögonblicket ingen annan hållning
än den intagna varit möjlig för en av ansvar tyngd regering,
kunna vi dock icke värja oss för den djupt oroande frågan, om icke
statsministern genom den olyckliga avfattningen av sin kommurrike och konungen genom sin visserligen i värmande och gripande
tonfall formulerade diktamen mot sin vilja försvagat Finlands
diplomatiska position och moraliska kraft under ett av krigets mest
kritiska skeden. Vi kunna icke heller finna, att statsministern i
sitt radierade Borlängetal lagt en tum till sin växt som nationens
samlande ledare. Den triumferande polemiken mot dem, som efter
bästa förstånd och samvete velat gå längre i aktion än regeringen,
hade en inrikespolitisk biklang, som skorrade illa mot lägets pinande allvar. Vilket värde har segern över interventionisterna,
om den officiella politiken- den må ha varit utan hållbart alternativ eller icke – ej kan förhindra Finlands nederlag eller Finlands kapitulation~
88