Finlands krig och Sverige
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FINLANDS KRIG
OCH SVERIGE
ETT FINLÄNDSKT UTTALANDE
ETT anspråkslöst försök att ifråga om Finlands aktuella politiska
läge skilja väsentligt från oväsentligt och de riktiga omdömena
från de falska måste föregås av två reservationer. Varje slutsats
blir trots den bästa vilja till objektivitet genom faktorernas mångfald och mångtydighet subjektiv. Vad som är sanning just nu behöver icke mera vara det i morgon.
Orsaken till att Finlands regering med öppna ögon gick ut i
kriget mot Sovjetunionen är helt att söka i den sovjetryska politiken efter Moskva-freden. President Rytis tal vid krigsutbrottet och
den blå-vita boken innehålla inga överdrifter, ingen ensidig skildring av denna politik. Under ett år, från mars 1940 till mars 1941,
låg Finland under en rysk press, vars verkliga innebörd endast få
personer voro informerade om, men hela .folket kände. När Finlands regering i varje fråga, i varje detalj av en detalj mötte icke
blott oförståelse och ovilja, men ett direkt ryskt anfallshot och
ett hot som förverkligat skulle betytt Finlands undergång, så kunde
av denna ryska politik dragas blott en enda slutsats: vad som helst
hellre än detta. När tillfället kom att göra sig kvitt hotet kunde
ej Finland handla mera än på ett sätt.
Så tung förlusten av större delen av Karelen och av Hangö varit,
så befriande utsikten att vinna igen det förlorade än kändes, så
har Moskva-fredens gränsdragning dock utgjort endast en sekundär krigsfaktor. De »tekniska» förutsättningarna för krigsutbrottet, tyska truppers basering i Finland och ryska bombardemang
hava icke spelat någon väsentlig roll i händelseförloppet.
Detsamma kan sägas om öst-Karelen. För dess erövring har
Finlands folk icke gripit till vapen. I stundens entusiasm gjorda
uttalanden av annan innebörd äro missvisande eller representativa
för endast begränsade folkgrupper. Men de militära operationerna
369
.._; ’ ..:..~—c-m•
Finlands krig och Sverige
hava redan fört .finska trupper in på öst-karelskt territorium, och
när Sovjetunionen faller samman uppstår här ett vacuum. Automatiskt blir det Finland som skall militärt besätta och civilt administrera dessa områden, åtminstone tillsvidare.
Vad man vet om öst-Karelen är än så länge ganska litet. I
jordbruks- och skogsdistriKten torde trots tvångsförflyttningarna
befolkningen fortfarande vara övervägande, i vissa kommuner
helt, finsk. I städer och på industriorter är sammansättningen
blandad. Då huvuddelen utgöres av till dessa orter mer eller mindre
tvångsvis förda familjer eller t. o. m. fångar, är det möjligt att
en repatriering av ukrainare och andra medför vissa orters delvisa
evakuerande. Murmansk och Kolahalvön ha icke finsk befolkning,
men även dessa områden kunna under en ny regim lätt bliva avfolkade. Något samhällsskikt, som kunde taga ledningen bland
innebyggarna i dessa trakter, finnes det ej. De ekonomiska resurserna, som f. ö. icke böra överdrivas, fordra främmande insats
för sitt utnyttjande.
Inställningen i Finland till de avlägsnare framtidsperspektiven
på problemet öst-Karelen är. än så länge oenhetlig. På bestämmande håll är man uppenbarligen inställd på att åtminstone vissa
rent finska kommuner komma att inkorporeras med Finland, och
säkerligen är man beredd att gå ganska långt, men innan något
definitivt steg tages, avvaktar man nog den allmänna utvecklingen
i världen. Att man är fullt medveten om de med en utvidgning
av Finlands territorium i öster följande riskerna och svårigheterna,
därom råder intet tvivel.
De förhållanden under vilka Finland blev i tillfälle att frigöra
sig från Moskva-politikens struptag hade medfört konsekvenser
såväl inåt som utåt. En viss »anpassning» märkes på en del håll,
vissa opinioner göra sig breda, tidningarna och radion röna inflytande av situationen o. s. v. En yttre konsekvens är avbrytandet
av de diplomatiska förbindelserna med England. Men detta utgör
följdföreteelser och är därför icke av väsentlig art. Finland är i
dag i krig för att rädda sin existens, dess .folk är berett på nya
blodiga offer och har tagit på sig tunga ekonomiska bördor. Jämfört med denna insats äro ensidiga tidningsuttalanden eller radionyheter, en kanske stigande chauvinism, t. o. m. London-ministerns
hemkomst på lång sikt av ringa betydelse, endast företeelser på
ytan.
Utgår man ifrån denna uppfattning av situationen, och varje
väsentligen annan är oriktig åtminstone i detta ögonblick, så kom- 370
Finlands krig och Sverige
mer man till att Finland fortfarande och trots alla speciella omständigheter, som äro förknippade med detta krig, kämpar för
Norden på just samma sätt i precis samma bemärkelse som under
Vinterkriget 1939-1940. Härav följer, att situationen bör prövas
och bedömas ur allmänt nordisk eller svensk-finsk synpunkt utan
hänsynstagande till de ovan som oväsentliga betecknade företeelserna. statsminister Hansson i sitt tal i Taberg och huvuddelen
av den svenska tidningspressen hava därför, när de icke velat frånkänna Finlands nuvarande politik en nordisk karaktär, träffat det
rätta. De hava dessutom genom den återverkan deras ord haft på
opinionen i Finland gjort Sverige-Finlands gemenskap en tjänst.
Den tid som Finland nu genomlever ställer dock ännu större
krav på den svenska solidariteten än blott förståelse. Som så
många gånger förut behöver Finland hjälp, det kan ej ensamt
bära bördan av sitt utsatta läge i öster. Fråga är emellertid ej
denna gång om militärt bistånd. 1939-1940 betydde de svenska
sändningarna av manskap och krigsförnödenheter liv eller död
för Finland. Nu föres kriget under förändrade förhållanden, och
utgången är ej beroende av Sveriges hållning. Men denna gång
hopa sig nya svårigheter i Finlands väg, svårigheter, vilka synas
nästan lika övermäktiga som de militära senaste gång.
Karelens återuppbyggande blir den nya stora uppgiften för
Finland. Den retirerande ryssen kommer synbarligen att spränga
och bränna allt, som ej senaste krig eller rysk förvaltning hunnit
förstöra. Viborg, Kexholm, Sordavala, Trångsund, Björkö, ÖvreVuoksens industriområden, stora kyrkobyar och samhällen, järnvägar, landsvägar, broar, kanaler, hamnar, allt detta och mycket
mera till måste och måste snabbt byggas upp. Finland saknar
emellertid material, pengar och delvis även folk. Hjälp måste sökas
utifrån. Här förefaller att öppna sig möjligheter till en betydande
svensk insats i återvunnen nordisk bygd. Varje positiv svensk
handling stärker hos det finska folket känslan av nordisk samhö-
righet och, vad som är ännu viktigare, tron på att Norden, resp.
Sverige kan göra något och betyda något för Finland. Utebliven
hjälp, speciellt om den ersättes med sådan från annat håll, leder
utvecklingen i motsatt riktning.
Många uppgifter finnas för svensk hjälpverksamhet i Finland,
det veta vi alla. Civilbefolkningens försörjning har nyss varit
föremål för underhandlingar mellan de båda regeringarna, med
delvis tillfredsställande resultat. På detta område kommer Finlands behov av bistånd säkerligen blott att med tiden växa. Social
’•…
371
Finlands krig och Sverige
och humanitär hjälpverksamhet bedrives på många olika sätt och
områden. Det ovan sagda avser icke att förringa deras eller den
militära frivillighjälpens varken materiella eller politiska vikt,.
endast att fästa uppmärksamheten vid en ny uppgift, kanske
större och mera betydelsefull än någon annan, som nu just kan
ifrågakomma. Konkret insats på den rätta punkten i det rätta
ögonblicket ger dubbel utdelning, dess uteblivande blir en dubbel
besvikelse för dem, som trots allt vad som skett och sker, trots alla
tidigare motgångar och nuvarande svårigheter icke kunna frångå
uppfattningen att Sverige och Finland i framtiden böra följa
samma väg, i fred likaväl som i krig.
Helsingfors 4 /s 1941.
J. o. s.
372
OCH SVERIGE
ETT FINLÄNDSKT UTTALANDE
ETT anspråkslöst försök att ifråga om Finlands aktuella politiska
läge skilja väsentligt från oväsentligt och de riktiga omdömena
från de falska måste föregås av två reservationer. Varje slutsats
blir trots den bästa vilja till objektivitet genom faktorernas mångfald och mångtydighet subjektiv. Vad som är sanning just nu behöver icke mera vara det i morgon.
Orsaken till att Finlands regering med öppna ögon gick ut i
kriget mot Sovjetunionen är helt att söka i den sovjetryska politiken efter Moskva-freden. President Rytis tal vid krigsutbrottet och
den blå-vita boken innehålla inga överdrifter, ingen ensidig skildring av denna politik. Under ett år, från mars 1940 till mars 1941,
låg Finland under en rysk press, vars verkliga innebörd endast få
personer voro informerade om, men hela .folket kände. När Finlands regering i varje fråga, i varje detalj av en detalj mötte icke
blott oförståelse och ovilja, men ett direkt ryskt anfallshot och
ett hot som förverkligat skulle betytt Finlands undergång, så kunde
av denna ryska politik dragas blott en enda slutsats: vad som helst
hellre än detta. När tillfället kom att göra sig kvitt hotet kunde
ej Finland handla mera än på ett sätt.
Så tung förlusten av större delen av Karelen och av Hangö varit,
så befriande utsikten att vinna igen det förlorade än kändes, så
har Moskva-fredens gränsdragning dock utgjort endast en sekundär krigsfaktor. De »tekniska» förutsättningarna för krigsutbrottet, tyska truppers basering i Finland och ryska bombardemang
hava icke spelat någon väsentlig roll i händelseförloppet.
Detsamma kan sägas om öst-Karelen. För dess erövring har
Finlands folk icke gripit till vapen. I stundens entusiasm gjorda
uttalanden av annan innebörd äro missvisande eller representativa
för endast begränsade folkgrupper. Men de militära operationerna
369
.._; ’ ..:..~—c-m•
Finlands krig och Sverige
hava redan fört .finska trupper in på öst-karelskt territorium, och
när Sovjetunionen faller samman uppstår här ett vacuum. Automatiskt blir det Finland som skall militärt besätta och civilt administrera dessa områden, åtminstone tillsvidare.
Vad man vet om öst-Karelen är än så länge ganska litet. I
jordbruks- och skogsdistriKten torde trots tvångsförflyttningarna
befolkningen fortfarande vara övervägande, i vissa kommuner
helt, finsk. I städer och på industriorter är sammansättningen
blandad. Då huvuddelen utgöres av till dessa orter mer eller mindre
tvångsvis förda familjer eller t. o. m. fångar, är det möjligt att
en repatriering av ukrainare och andra medför vissa orters delvisa
evakuerande. Murmansk och Kolahalvön ha icke finsk befolkning,
men även dessa områden kunna under en ny regim lätt bliva avfolkade. Något samhällsskikt, som kunde taga ledningen bland
innebyggarna i dessa trakter, finnes det ej. De ekonomiska resurserna, som f. ö. icke böra överdrivas, fordra främmande insats
för sitt utnyttjande.
Inställningen i Finland till de avlägsnare framtidsperspektiven
på problemet öst-Karelen är. än så länge oenhetlig. På bestämmande håll är man uppenbarligen inställd på att åtminstone vissa
rent finska kommuner komma att inkorporeras med Finland, och
säkerligen är man beredd att gå ganska långt, men innan något
definitivt steg tages, avvaktar man nog den allmänna utvecklingen
i världen. Att man är fullt medveten om de med en utvidgning
av Finlands territorium i öster följande riskerna och svårigheterna,
därom råder intet tvivel.
De förhållanden under vilka Finland blev i tillfälle att frigöra
sig från Moskva-politikens struptag hade medfört konsekvenser
såväl inåt som utåt. En viss »anpassning» märkes på en del håll,
vissa opinioner göra sig breda, tidningarna och radion röna inflytande av situationen o. s. v. En yttre konsekvens är avbrytandet
av de diplomatiska förbindelserna med England. Men detta utgör
följdföreteelser och är därför icke av väsentlig art. Finland är i
dag i krig för att rädda sin existens, dess .folk är berett på nya
blodiga offer och har tagit på sig tunga ekonomiska bördor. Jämfört med denna insats äro ensidiga tidningsuttalanden eller radionyheter, en kanske stigande chauvinism, t. o. m. London-ministerns
hemkomst på lång sikt av ringa betydelse, endast företeelser på
ytan.
Utgår man ifrån denna uppfattning av situationen, och varje
väsentligen annan är oriktig åtminstone i detta ögonblick, så kom- 370
Finlands krig och Sverige
mer man till att Finland fortfarande och trots alla speciella omständigheter, som äro förknippade med detta krig, kämpar för
Norden på just samma sätt i precis samma bemärkelse som under
Vinterkriget 1939-1940. Härav följer, att situationen bör prövas
och bedömas ur allmänt nordisk eller svensk-finsk synpunkt utan
hänsynstagande till de ovan som oväsentliga betecknade företeelserna. statsminister Hansson i sitt tal i Taberg och huvuddelen
av den svenska tidningspressen hava därför, när de icke velat frånkänna Finlands nuvarande politik en nordisk karaktär, träffat det
rätta. De hava dessutom genom den återverkan deras ord haft på
opinionen i Finland gjort Sverige-Finlands gemenskap en tjänst.
Den tid som Finland nu genomlever ställer dock ännu större
krav på den svenska solidariteten än blott förståelse. Som så
många gånger förut behöver Finland hjälp, det kan ej ensamt
bära bördan av sitt utsatta läge i öster. Fråga är emellertid ej
denna gång om militärt bistånd. 1939-1940 betydde de svenska
sändningarna av manskap och krigsförnödenheter liv eller död
för Finland. Nu föres kriget under förändrade förhållanden, och
utgången är ej beroende av Sveriges hållning. Men denna gång
hopa sig nya svårigheter i Finlands väg, svårigheter, vilka synas
nästan lika övermäktiga som de militära senaste gång.
Karelens återuppbyggande blir den nya stora uppgiften för
Finland. Den retirerande ryssen kommer synbarligen att spränga
och bränna allt, som ej senaste krig eller rysk förvaltning hunnit
förstöra. Viborg, Kexholm, Sordavala, Trångsund, Björkö, ÖvreVuoksens industriområden, stora kyrkobyar och samhällen, järnvägar, landsvägar, broar, kanaler, hamnar, allt detta och mycket
mera till måste och måste snabbt byggas upp. Finland saknar
emellertid material, pengar och delvis även folk. Hjälp måste sökas
utifrån. Här förefaller att öppna sig möjligheter till en betydande
svensk insats i återvunnen nordisk bygd. Varje positiv svensk
handling stärker hos det finska folket känslan av nordisk samhö-
righet och, vad som är ännu viktigare, tron på att Norden, resp.
Sverige kan göra något och betyda något för Finland. Utebliven
hjälp, speciellt om den ersättes med sådan från annat håll, leder
utvecklingen i motsatt riktning.
Många uppgifter finnas för svensk hjälpverksamhet i Finland,
det veta vi alla. Civilbefolkningens försörjning har nyss varit
föremål för underhandlingar mellan de båda regeringarna, med
delvis tillfredsställande resultat. På detta område kommer Finlands behov av bistånd säkerligen blott att med tiden växa. Social
’•…
371
Finlands krig och Sverige
och humanitär hjälpverksamhet bedrives på många olika sätt och
områden. Det ovan sagda avser icke att förringa deras eller den
militära frivillighjälpens varken materiella eller politiska vikt,.
endast att fästa uppmärksamheten vid en ny uppgift, kanske
större och mera betydelsefull än någon annan, som nu just kan
ifrågakomma. Konkret insats på den rätta punkten i det rätta
ögonblicket ger dubbel utdelning, dess uteblivande blir en dubbel
besvikelse för dem, som trots allt vad som skett och sker, trots alla
tidigare motgångar och nuvarande svårigheter icke kunna frångå
uppfattningen att Sverige och Finland i framtiden böra följa
samma väg, i fred likaväl som i krig.
Helsingfors 4 /s 1941.
J. o. s.
372