Finns det en liberal jämställdhetspolitik?

Debatten om jämställdhet har länge dominerats av vänstern – inte i kraft av egen överlägsenhet utan mera som en följd av borgerlighetens tystnad. Resultatet har blivit därefter – statlig styrning, kontroll och likriktning av våra liv.

Det är lätt att se varför det blivit så. Vänsterns sätt att se på jämställdhet innebär likhet: att män och kvinnor skall göra samma saker på marknaden och i hemmet. Helst skall det finnas lika många män och kvinnor på varje befattning och i varje bransch för att vänsterfeministerna skall vara nöjda.
Detta stärker statens grepp om oss eftersom det bara är staten som förfogar över tillräckliga maktmedel för att genomdriva vänsterns likhet. Och sådana har verkligen använts.

Kvinnor skall förvärvsarbeta. Skattesystemet har därför utformats så att varje familj behöver två heltidslöner för att få en godtagbar standard. Massiv satsning på kommunal barnomsorg gör varje annan form av barnomsorg ekonomiskt omöjlig. Maxtaxa på dagis premierar starkt heltidsarbete – även om många föräldrar inte orkar med detta. Med pappamånad skall kvinnor tvingas dela med sig av föräldraförsäkringen. Segregationen på arbetsmarknaden skall klaras genom mjuk styrning av utbildnings- och yrkesvalet och genom positiv särbehandling. I mera utmanande fall tillämpas ”varannan damernas” och där det inte hjälper används ren lagstiftning som kvotering eller hot om kvotering.

Trots denna omfattande överföring av makt till den politiska sfären har vi långt kvar till jämställdhet. Förvärvsfrekvensen bland svenska kvinnor är visserligen hög, men kvinnor återfinns oftast i arbeten i den lågt betalda vården och omsorgen. Den kvinnliga närvaron på de mest framträdande positionerna inom näringsliv och stat är däremot låg – också internationellt sett – och kvinnorna gör fortfarande merparten av det obetalda hemarbetet.

Vänsterfeministerna har tolkat detta som att den politiska styrningen inte är tillräcklig och de kräver därför mera åtgärder. Vi som inte ser politisk styrning som något eftersträvansvärt i sig, bör istället fråga oss om jämställdhetsarbetet måste kombineras med långtgående politisk styrning och om de framsteg på jämställdhetens område som då kan uppstå är tillräckliga för att uppväga de inskränkningar som följer av de politiska ingreppen.

Om detta har debatten inte alls handlat. Jämställdhet har istället av vänsterfeministerna betraktats som ett så viktigt tillstånd att inga kostnader – ekonomiska eller politiska – är höga nog för att förhindra ett förverkligande av det.

En kritik mot detta förhållningssätt har uppfattats som ett angrepp mot själva idén om jämställdhet. Men vänstern har inte ensamrätt till denna fråga och det finns andra sätt att uppnå jämställdhet på än de som vänstern förespråkar. Fast det förutsätter att vänsterns definition av jämställdhet överges till förmån för den mera liberalt inriktade – att män och kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter att forma sin tillvaro. Men den begränsar politikernas inflytande till att garantera detta. Lika rösträtt, lika rätt till utbildning och att inneha högre ämbeten är exempel på åtgärder i denna riktning. Makt och godtycke flyttas på så sätt från den politiska sfären till den privata. Det är individen – man och kvinna – som fattar beslut, inte en tjänsteman och inte en politiker.

Men lika rättigheter innebär inte likhet. Den liberala ansatsen ger därför utrymme för betydande olikheter såväl inom gruppen män respektive kvinnor som mellan män och kvinnor.
För oss med en fördomsfri hållning är detta knappast ett problem. Det är snarare en självklarhet att vi har olika önskemål om hur vi vill leva våra liv. Och för övrigt – med vilken rätt anser sig en politiker eller tjänsteman kunna bedöma enskilda kvinnors önskemål och i varje situation veta vad som är bäst för dem?

Men hur skall kvinnan förses med tillräckliga resurser för att fritt förverkliga sina val och vilka begränsningar skall gälla för kvinnors (och mäns) möjligheter. Vi hamnar nu i den för kvinnor mest centrala frågan, nämligen hur den reproduktiva rollen skall betraktas.

Utan en genomförd analys av denna funktion kommer vi ingen vart i våra strävanden efter jämställdhet. Omsorgen om barnen är en lång process. Under den tiden är förälderns (oftast moderns) möjlighet att förvärvsarbeta begränsad. På så sätt uppstår beroendet till någon annan – man, arbetsgivare, staten, etc.

Samtidigt är omsorgen om barnen den viktigaste livsuppgiften för de flesta kvinnor. Också för samhällets fortbestånd utgör reproduktionen kärnan – utan nya barn dör samhället ut.
Vänsterns lösning på ”reproduktionsdilemmat” består av offentlig barnomsorg, lika arbetstid för alla och delad omsorg om barnen och hemmet. Ett förverkligande av individuella drömmar genom att ta hand om sina egna barn tillåts däremot inte av vänsterfeministerna. Det är bara när kvinnor tar till sig den manliga livsstilen som en jämställd värld kan råda.

Men skulle en ordning där kvinnor ges möjlighet att ta hand om sina barn reducera kvinnornas möjligheter, rättigheter och skyldigheter? Ja, om detta är påtvingat. Men med en subvention som följer barnen och inte omsorgsformen skulle egen omsorg av barnen ge en hygglig ekonomisk utdelning. För mig är det stötande att skattebetalarna satsar cirka 100 000 kronor årligen på varje barn som inordnas den kommunala omsorgen, medan de barn som tas om sina egna föräldrar inte kostas på något alls.
På arbetsmarknaden har kvinnor kritiserats för att fastna i lågbetalda arbeten inom vård och omsorg. Men vad är det för fel med att arbeta inom vården? Om det är arbetssituationen som är undermålig, är det bättre att verka för att den förbättras, än att hindra kvinnor från att välja detta yrkesval.
Svårigheterna för kvinnorna har ta sig fram till samhällets toppositioner har enligt feministerna med manligt förtryck att göra. Själv tror jag att det minst lika mycket handlar om konkurrens på olika villkor. Har män markservice måste kvinnor också ha det. Generösa möjligheter till avdrag för köp av hushållstjänster istället för kvotering.

Debatten om jämställdhet måste breddas och inrymma mera av liberala aspekter. För mig är det en självklarhet att också kvinnor får välja den tillvaro de önskar även om det skulle innebära ett liv som vänsterfeministerna värjer sig mot. Är det inte dags att kvinnor myndigförklaras?