Finns det plats för bildning på de moderna universiteten?

”Universiteten, det är framtidens krisområde, vänta bara tio till tjugo år; ni kommer se att jag har rätt”. Orden flög genom salen innan de sakta mynnade ut. Själv skakade jag fort av mig uttalande, jag hade ändå inte tid att kontemplera över uttalandet; det var lättare att avfärda det som nonsens, skriver Gustaf Palmér.

Men orden låg ändå kvar där och skvalpade. Och som ett frö som planterats i mitt huvud började det att gro och jag kunde jag inte släppa meningen, vad kan han egentligen mena? Från mitt egna perspektiv, som en inbiten student i det Uppsaliensiska studentlivet har jag nästan sett varenda vrå av universitetet. Jag kan alltid kokettera med universitetets placering i den internationella rankingen och den framstående forskning som bedrivs. Inte är universiteten på väg mot någon kris.

Det var först flera dagar senare, gåendes hem från ett alldeles för stillsamt seminarium som ett gammalt uttalande dök upp i mitt huvud: ”det är skillnad på utbildning och bildning”. Första gången jag kom i kontakt med denna devis var efter en av många blundrar under vice statsminister Åsa Romsons tid. Hur kunde en disputerad jurist i sådan hög grad kunna uttala sig på ett så klumpigt sätt? Att kalla terrorbrotten den elfte september för septemberolyckan eller att likställa det som hände på medelhavet med Auschwitz är enbart ett axplock av ogenomtänkta uttalande. Vi skall icke glömma att det som hände och fortfarande händer på medelhavet, det är hemskt och en skam att det fortsätter, men en bildad person bör inte använda parallellen med Auschwitz. Det finns en klar skillnad mellan att vara utbildad och bildad.

Och i dag ser vi att bildningsidealet vid universiteten sviktar. Utbildningen blir oftast en språngbräda för att få en papperslapp som studenter sedan friskt kan fläkta framför arbetsgivarna och stolt proklamera att man är kapabel att ta in information. Även ifall lärarna beivrar den bristande ambitionen bland studenter med att det krävs 40 timmar i veckan för att klara studierna är detta snarare en utopisk tanke hos en hemmablind akademiker än en sanning. Och i denna problematik finns det en klar skiljelinje, den svenska universitetsvärlden har i vissa fall förpassats till en industri där institutioner har incitament till att sänka kraven för att examinera fler studenter. Strävan efter högre värden, fria tänkare och att främjat lärande har istället förpassats till att snabbt och enkelt transportera studenter från A till B.

Och här existerar det i dag en stor problematik, man klarar sig undan genom att göra det minsta som krävs, spendera dagarna med att se på roliga kattklipp på Youtube och med nöd och näppe klara tentamen. Målet är ett examinationsbevis – inte lärandet. Drivkraften till att själv tillförskaffa sig mer kunskap börjar sakta men säkert att tyna bort. I slutändan kommer resultatet dessvärre bli en arbetskraft av universitetsutbildade i likhet med den republikanska klonarmén från Star Wars. En enorm koloss, där alla innehar en MBA. Kortsiktigt må detta vara en dröm för arbetsgivare, men på lång sikt kommer många led av samhället att ta skada, inte minst vad gäller entreprenörskap och innovation.

I dag bygger mycket av bildningen på studenternas egna initiativ utanför lärosalarna. Universiteten har i sin tur förpassat till en prosaisk utbildningsindustri. Istället bör universiteten tillsammans med studenterna värna om att utbildningen inte enbart skall resultera i en papperslapp som man stolt kan visa upp för arbetsgivaren. Universiteten bör istället vara en plats där man drivs av att tillförskaffa sig mer kunskap i en miljö där bildningen främjas. Att universiteten skulle vara ett krisområde om tio till tjugo år har jag svårt att se, men det krävs att vi tillsammans tänker ut vad vårt mål är; vill vi utbilda homogena studentgrupper som går raka vägen in i arbetslivet? eller vill vi skapa en miljö där vi examinerar bildade studenter med en utbildning? Enligt mig är valet enkelt.

Gustaf Palmér är ekonomie magister och konsthistoriker