Finns det utrymme för realism i relationerna mellan arbetsmarknadens parter?

Bortom pandemin väntar de uppskjutna avtalsförhandlingarna samt LAS-frågan. Men oavsett utfallet av hur dessa frågor kommer att hanteras tror jag det finns all anledning att fundera över hur relationerna på arbetsmarknaden kommer att gestalta sig i ett mera övergripande perspektiv, skriver Janerik Larsson.

LO har fått en ny ordförande och givet det politiska läget fästs stort intresse vid hur relationen mellan LO och S-partiet kommer att utvecklas.

Utan att ha svaret på den frågan kan man konstatera att den svenska näringslivs- och arbetsmarknadsstrukturen utvecklas på ett sätt där det sannolikt kommer att te sig allt mindre relevant för LO att fokusera på den traditionella politiska rollen.

LO-förbunden blir allt mindre betydelsefulla medan dels tjänstemannafacken dels den oorganiserade delen av de anställda växer.

Pandemin har säkert förändrat utvecklingen mot alltfler oorganiserade åtminstone under en viss tid, men att tjänstemännens organisationer kommer att fortsätta växa.

Här är den politiska rollen mycket mer diffus även om det fortsatt är en påtaglig S-koppling bland nyckelpersoner. Men fokus ligger inte på politik i största allmänhet – som så ofta på LO-kanten där de mest politiskt aktiva förbunden har sina egna ideologiska kamporganisationer som Katalys – utan på praktisk medlemsnytta.

Jag har följt arbetsgivarsidans utveckling sedan 70-talet och det finns en fas i relationerna mellan fack och arbetsgivare som jag tror kan komma att visa sig peka framåt och illustrera en handlingslinje som kan återkomma i någon form.

Göran Trogen, VD för arbetsgivarorganisationen Almega 1993 – 2003 skriver i boken ”Berättelsen om Almega” (Vulkan 2020) om det idag i stort sett helt okända utvecklingsavtalet som ingicks 1982.

Bakgrunden var 70-talets fackligt-politiska offensiv som idag mest är känd på grund av de mångåriga löntagarfondsstriden men som också hade en något annan parallell inriktning: krav på företagsdemokrati. Dessa båda maktambitioner kom att visa sig vara så självmotsägande och så svåra att förena med konkret fackligt arbete i företagen att en förhandlingsprocess inleddes efter att medbestämmandelagen MBL trätt i kraft den 1 januari 1977.

De fackliga ambitionerna i inflytandefrågorna minskade undan för undan – till en början hos de lokala facken.

Trogen skriver:

”De befarade att de många kraven skulle skapa svårlöst konkurrens mellan organisationerna på en arbetsplats och även riskerade att kortsluta företagens beslut. Facken skulle ju vara fyra till antalet vid större företag och vem skulle förhandla och utöva vetorätt i de olika frågorna? Kanske hade det blivit för mycket av det goda för facken med besluts- och vetorätt och kommittéarbete i företagsfrågor.”

Efterhand tog det sunda förnuftet hos lokala fackliga förtroendemän överhanden. När de flera gånger avbrutna förhandlingarna återupptogs hösten 1981 var det uppenbart att det var arbetsgivarsidans verklighetsförankrade realism som pekade ut den vidare vägen. Utvecklingsavtalet kom att föra fokus tillbaka till dit det borde varit hela tiden, nämligen till en ordning som speglade de moderna företagens villkor och anpassade medbestämmandet till dessa och inte bara till fackens behov.

De tidigare ideologiska och maktfokuserade fackliga kraven fick stryka på foten och medbestämmandet lades så långt ner som möjligt i företagen.

I avtalet heter det att parterna är ense om att ”effektivitet, lönsamhet och konkurrenskraft” är av gemensamt intresse i företagen och att det gäller att utveckla medbestämmandet i praktiska och smidiga former.

Den mångåriga debatten om ekonomisk demokrati i företagen tvärdog och även löntagarfondsfrågan var nu mogen att med tiden helt avskrivas.

Avslutningsvis vill jag peka på ett annat exempel på hur realism och verklighetsförankring kan vinna gehör i relationen mellan arbetsmarknadens parter.

Efter att Sverige den 1 januari 1995 blev medlem av EU var det dags att avskriva ett annat arv från de tidigare decennierna: starkt inflationsdrivande löneavtal. 

Om det varit arbetsgivarsidan som drivit på för utvecklingsavtalet och dess förankring i näringslivets verklighet så var det nu industrins fackliga organisationer som genom en DN-debatt-artikel den 1 juni 1996 tog initiativ till det som skulle bli det under så många år framgångsrika industriavtalet.

Utvecklingsavtalet och industriavtalet är två exempel på sund realism. I vad mån sådan kommer att råda framöver är givetvis en öppen fråga. De första indikationerna på rörelseriktningen kan komma redan i höst.

Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv