Flamma skånskt och stolt

Statsheraldikern får tycka vad han vill, den typen av påbud har ändå aldrig gått väl hem bland rapsfält och möllor. Klart att Skåne är värt en flagga – och en riktig korsflagga, skriver Peter J Olsson.

Region Skåne är inte bara ett namn på ett av våra landsting, åtminstone när regionen skapades 1998 vad det något mer: Ett faktiskt regionalt självstyrelseförsök.

Bakgrunden var ett 90-tal där det blivit tydligt både att de statliga ”stuprören” inte fungerade samtidigt som det fanns en brist på regional samordning.

När göteborgaren Sven Hulterström (S) på 80-talet hade statens uppdrag att titta på den skånska kommunikationerna (samma uppdrag Bengt Dennis hade i Stockholm och Ulf Adelsohn i Göteborg), så slet han sitt redan ganska tunna hår och klagade: ”Vem ska jag tala med?”

Samtidigt var detta en europeisk trend. EU talade om ”Regionernas Europa”, demokratin och statsstyrelsen skulle på en gång gynnas. Alla lärde sig ordet subsidiaritet – att beslut skulle fattas på lägsta effektiva nivå.

Därefter har näringsliv och ekonomi tillkommit. Man kom att tala om ”tillväxtens regionala logik”, och liknande begrepp. OECD såg regionen som en naturlig enhet att studera. Det handlar helt enkelt om att beslut kan fattas nära verkligheten: kunskapen är större, återkopplingen direktare.

I dag är trenden lite annorlunda. Nationalstaterna tar mer plats i EU. I Sverige ser många centralisering som lösningen på alla problem, till exempel skolan. Kanske ett lite ohistoriskt synsätt, och kommer inte att automatiskt lösa något.

Skåne hade som sagt varit splittrat, egentligen ända sedan det kom under svenska kronan på 1600-talet. Det fanns två län, Malmöhus och Kristianstad, och tre sjukvårdshuvudmän – Malmö var självständigt landsting. Och 33 kommuner av mycket olika storlek.

Däremot fanns det en stark känsla av kulturell, historisk och språklig-dialektal samhörighet. När man började tala om ett sammanslaget Skåne fanns det däremot en legitimitet och nästan folklig förankring. När skåningar tillfrågades om hur de identifierade sig, så var den regionala identifieringen mycket starkare än på de flesta ställen i landet.

Entusiasmen var också stor. Många talade om regionfullmäktige som regionparlamentet. Det diskuterades om en skånsk nationalsång om än den motionen föll. Man får alltså nöja sig med ”Skånesången – Vackra hembygd, du som vilar”, den som kanske få känner till, men som slutar:

Måtte gyllne skördar hölja
Städs’ din näringsrika mull
Och på andens marker bölja
Andeskördars rika gull!
Bruse över slätter vida
Frihetsvindars stolta gång
Ringe över vångar blida
Skära känslors lärkesång!

Däremot enades regionfullmäktige om hur man skulle flagga för Skåne. Det finns ju flaggor som på olika sätt bygger på Skånes landskapsvapen med ett avhugget griphuvud. På landskapsvapnet på gul botten, för Länsstyrelsen i Skåne på röd botten och för regionen på blå botten. Griphuvudet kommer från början från Malmö stads vapen, men representerar nu hela landskapet.

Men det finns också den skånska flagga som skapades under slutet av 1800-talet med ett gult kors på röd botten. Denna har ibland ansetts vara för hela ”Skåneland”, det vill säga Skåne-Blekinge-Halland-Bornholm. Det kan dock sägas att den bara har folklig förankring i Skåne. Där används den också i såväl villaträdgårdar som på fotbollsmatcher.

Det var bakgrunden till att regionfullmäktige 1999 gav den rödgula korsflaggan officiell status genom att besluta att använda den och dessutom uppmana de skånska kommunerna att flagga med den vid lämpliga tillfällen.

Nu i år uppstod en fnurra när statsheraldikern Carl Michael Raab yttrade sig och menade att det var den fyrkantiga flaggan som byggde på landskapsvapnet som skulle användas tillsammans med den svenska flaggan.

Då bortser han både från att korsflaggan fått officiell status genom regionfullmäktiges beslut och den förankring den skånska korsflaggan har.

Det kan med rätta ifrågasättas om folk ens i Skåne känner igen gripflaggan, och i så fall kan skilja mellan den och vapenflaggorna för Region Skåne, Länsstyrelsen i Skåne och för den delen Malmö stad.

Förankring i den ort eller region man lever i är en viktig trygghet för människor i denna osäkra tid. Ska man kunna bejaka globalisering behövs ofta att man själv dessutom känner att man är från en bestämd plats på jorden – eller flera.

Så låt den skånska korsflaggan vaja och flamma stolt över Skånes slätter, sjöar och skogar!

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne