Fler moderater borde kalla sig feminister

Vi kan inte lämna feminismen åt dem som tror på klasskamp, skriver Bodil Sidén. Politiker som inte tror att politiken kan lösa allt har ett ansvar att bryta normer och att stå upp för en liberal feminism.

”Hej, jag heter Bodil och jag är feminist.” Så började ett brev till mig själv som jag skrev i femte klass och fick läsa på skolavslutningen i nian. Jag minns att femtonåringen då log åt elvaåringens tidiga övertygelse och i dag, nu tjugotre år, sträcker jag fortfarande stolt på mig.

Örnsköldsvik. En mellanstor stad på norrlandskusten där alla föddes med skinn på näsan, växte upp med Spice Girls power och åkte hockeyrör på idrotten. Tillräckligt långt från Stockholmsidealen för att inte påverkas av dem men tillräckligt nära för att irriteras över dem. Örnsköldsviksfeminism stod för normkritik, självförverkligande och frihet.

Väl engagerad i Moderaterna ställdes jag inför en ny verklighet. På min första MUF-aktivitet fick jag veta att vi var antifeminister. Välbevandrad i våra klassiker kände jag inte igen mig. Jag trodde att jag blivit medlem i ett frihetsparti. I min naivitet trodde jag att själväganderätten skulle vara lika högt värderad som äganderätten och sträcka sig till jämställdhet, hbtq och antirasism. Men dit hade vi inte kommit 2006.

I dag, nio år senare är det mycket som är annorlunda. När jag får en ny följare på Twitter är det ofta en MUF:are i gymnasieålder som i sin Twitter-bio beskriver sig som feminist. Inte sällan är det en kille.

Det har två förklaringar. För det första har vi lyft jämställdhetsfrågan utifrån ett frihetligt perspektiv och utmanat vänsterfeminismen. I ungdomsförbundet är det fler och fler ledare som kallar sig feminister och vi har medvetet arbetat med organisationskulturen.

För det andra säger det någonting om min generations värderingar. Min generation föddes efter Berlinmurens fall. Vi tycker att det är självklart att få välja skola, vårdcentral och att köpa huvudvärkstabletter på söndagar. Vi tycker att det är självklart att få skapa sin egen framtid. För oss är jämställdhet, öppenhet och allas rätt till kärlek också självklara, viktiga värden.

Det här behöver moderater förstå. Våra idéer skapades inte en gång på 1700-talet. De formas hela tiden av människor i ett samhälle som förändras. Moderna frihetsfrågor handlar om att utveckla marknadsekonomin i Sverige och sprida den i världen men också att föra vidare kampen för jämställdhet och respekt för olikheter.

I dag är Moderaterna Sveriges största parti bland unga. Samtidigt ser vi att Socialdemokraternas väljarbas försvagas. Det innebär stora möjligheter för framtiden. Men då gäller det att bejaka moderna frihetsfrågor och fortsätta på den inslagna vägen. Att ta avstånd från feminismen vore att ta avstånd från frihetlig påverkan. Men att bejaka den skulle ge oanade effekter för såväl jämställdheten, marknadsekonomin och valresultatet 2018.

Jag vill se fler moderater som kallar sig feminister. Som vågar påverka feminismen istället för att ställa sig utanför med armarna i kors. Vi behöver en bred, positiv feminism som kan göra skillnad i de stora frågorna. Hur fler kvinnor ska jobba mer, hur fördelningen av hemarbetet blir bättre och hur vi jobbar mot vardagssexismen. Det är inte den lätta vägen men den rätta. Så fungerar principer.

Tyvärr har feminismen marginaliserats och radikaliserats. Istället för att fokusera på de stora, breda utmaningarna har feminister fastnat i detaljerna. En liten men högt skrikande grupp på vänsterkanten har använt feminismen som täckmantel för att driva radikal vänsterpolitik. Sex timmars arbetsdag, medborgarlön och tobinskatt har klätts i rosa paket. Det har skapat en begreppsrädsla och beröringsskräck hos de flesta andra, ofta moderater. Tyvärr har det också satt skygglappar framför problemen. Det har lagts mer energi på att argumentera mot feminismen som begrepp än samhällsproblemen. Moderater har lämnat walk-over i problematiserandet av den snedfördelade föräldraledigheten, det lägre arbetskraftsdeltagandet och vardagssexismen som de flesta kvinnor upplever. Problem som behövt liberala lösningar har lämnats åt arga radikaler.

Det är en förlust för liberalismen. Precis som att vi inte släpper vår definition på frihet eller rättvisa kan vi inte lämna feminismen åt dem som tror på klasskamp. Låt oss tala klarspråk: feminismen började som en rättighetsrörelse med liberala fundament som likhet inför lagen och rätten att äga i centrum. Vi har mycket att tacka feminismen för och den förtjänar att försvaras.

För ojämställdheten är en stor frihetsutmaning: kvinnor tjänar mindre än män, jobbar mindre än män, startar färre företag än män och driver färre företag med anställda än vad män gör. Om kvinnor skulle jobba i samma utsträckning som män gör skulle vi öka vår BNP med en halv biljon. Jämställdhetsproblemen behöver lägre skatter och mindre regleringar, inte höjda bidrag och medborgarlön. Feminism och ekonomisk frihet passar som handen i handsken.

Vår feminism behöver ta strid för valfrihet, lönespridning och flexibilitet i offentlig sektor. Vi behöver utveckla RUT-avdraget och skapa en mer flexibel barnomsorg. Men framförallt behöver vi sänka skatten på arbete, kostnaden för att anställa och skapa förutsättningar för företag att växa.

Vår feminism kan också bidra med att ifrågasätta destruktiva normer. Föräldraledigheten är ett exempel. Försvara inte skillnader upprätthållna av statliga ersättningssystem, ifrågasätt dem! Argumentera inte emot lagstiftning mot sexistisk reklam, argumentera mot den sexistiska reklamen! Politiker som inte tror att politiken kan lösa allt har ett ansvar att axla i att bryta normer, annars blir vi irrelevanta och handlingsförlamade. Feminismen är allas ansvar, inte Regeringskansliets.

Låt inte begrepp stå i vägen för möjligheten till liberala lösningar på viktiga problem. Kalla er feminister.

Bodil Sidén är andra vice förbundsordförande i Moderata Ungdomsförbundet.