FN-tanken i svenskt föreningsliv
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FN-TANKEN I SVENSKT FÖRENINGSLIV
INFÖR TIOARSJUBILEET
Av fil. kand. HANS-GöRAN MYRDAL
>>STYRKAN hos de organisationer vi föreslagit kan icke bli större
än det stöd den upplysta opinionen i världen vill ge dem», yttrade
Cordeli Hull, »Förenta Nationernas fader», vid framläggandel av
det definitiva förslaget till den nya världsorganisationen. Sanningen
i dessa ord torde alla inse. Det gäller att skapa ett fast underlag
för de internationella organens verksamhet. För den uppgiften engageras ländernas olika organ för upplysning och propaganda:
främst då skola, press, radio och folkliga rörelser.
I vårt land har vi anledning att hoppas särskilt mycket av dessa
senare. De har här fått en utveckling som kanske ingenstädes i
den övriga världen. Deras traditioner gör dem också särskilt lämpade för den uppgift det här är fråga om. Arbetarrörelse, nykterhetsrörelse, kooperation, frikyrkorörelse, för att nämna de viktigaste
riktningarna inom det folkliga organisationsväsendet, är internationella. »Världen är vårt arbetsfält», denna I. O. G. T:s devis kan
sägas uttrycka en väsentlig ide i svenskt föreningsliv över huvud
taget. Den ideologiska gemenskapen är också i övrigt stor, trots
alla olikheter: demokratien, villigheten till samarbete, oreserverad
fredsinställning. Man bör därför inte förvåna sig över att folkrörelserna redan vid NF: s tillkomst var positivt inställda till folkförbundsiden. Det är betecknande att t. o. m. den opposition, som under
de första åren restes av högern, icke förkastade folkförbundsiden
som sådan; man fruktade blott att NF icke skulle uppfylla sitt
program, utan bli ett stormaktsblock mot det slagna Tyskland.
När segrarmakterna vid andra världskrigets slut bildat ett nytt
folkförbund var enigheten i den svenska riksdagen för en anslutning från svensk sida nära nog total och någon opposition bland
allmänheten hördes ej av. Detta får dock ej tolkas såsom att gemene
man insåg vad ett förverkligande av folkförbundsiden skulle kräva.
För alla i ansvarig ställning stod det tvärtom klart, att den positiva
404
1:
FN-tanken i svenskt föreningsliv
attityden i de breda lagren mera kom sig av en allmänt idealistisk
inriktning och absolut fredsvilja, än av kunskap om de svåra internationella problem inför vilka FN stod.
En akUvisering av folkopinionen ansågs nödvändig, och såsom
tidigare antytts har den uppgiften huvudsakligen kommit att läggas
på föreningslivet i alla dess mångskiftande former. En central ställning har därvid intagits av Föreningen Mellanfolkligt Samarbete
för Fred, som bildades redan på 1930-talet och som 1947 blev Sveriges officiella FN-förening (senare även till namnet). Den är såsom
statsunderstödd partipolitiskt neutral och står öppen för kollektivanslutning av de folkliga organisationerna. Praktiskt taget samtliga
de stora folkrörelserna har så småningom engagerat sig antingen
som medlemmar eller som »stödjande organisationer». Även FNföreningens relativt fåtaliga lokalavdelningar bygger väsentligen på
föreningslivet.
Denna breda folkliga bas har otvivelaktigt betytt oerhört mycket
för att stärka FN-föreningens auktoritet i de vidaste kretsar, och
öka dess möjligheter att verka. Men denna organisatoriska uppbyggnad är icke en tillfällighet. Den står i nära samband med FNföreningens syften. Föreningen skulle vara – såsom det uttryckts
av en av dess män – »en fristående specialorganisation» i folkrörelsernas tjänst.
FN-föreningen har också i eminent grad satt sin prägel på det
arbete som gjorts för att främja FN:s sak inom det svenska föreningslivet Det har därvid varit inte minst väsentligt att den ständigt hållit fast vid den uppfattningen att fredstanken vinner mera
på saklig upplysning än av den form av propaganda, som med slagord söker vinna anklang bland de stora massorna. »FN är vad
folken vill göra det till och vårt arbete grundas på tron att om folk
får fullständiga, snabba och exakta upplysningar och alltså har
kunskap då kommer de icke att låta detta sista, bästa hopp gå
under i massmord och anarki.» Detta uttalande för Världshorisonts
första nummer (1947) om FN:s informationsavdelning av dess chef
Benjamin Cohen, kunde lika gärna gälla som motto för det arbete,
som den svenska FN-föreningen bedrivit. Man har inte sökt bilda
en opinion för FN på den måhända lättillgängliga men samtidigt
så svaga grund som utopiska och svärmiska förhoppningar om det
snara förverkligandet av världsstaten och världsregeringen utgör.
Tvärtom har man t. o. m. utgått från att blotta kunskapen om internationella förhållanden av politisk, ekonomisk och annan karaktär skulle vara tillräckligt för att få gemene man, och särskilt de
405
_o~:_.- ”’~.
Hans-Göran Myrdal
föreningsanslutna, att stödja FN. Med den målsättning, som besjälar de svenska organisationerna betyder det ett och detsamma
att studera internationella frågor och att taga parti för FN. FNföreningen har därför inte sökt få till stånd så många resolutioner
som möjligt, utan har framför allt inriktat sig på att få de internationella problemen ställda under debatt inom folkbildningsarbetet. Till dess förfogande ställes rent vetenskapligt och populärvetenskapligt material, som till en del utarbetats på föreningens informationsbyrå och till en del anskaffats från FN: s informationskontor
i Köpenhamn. I detta sammanhang bör nämnas det vetenskapliga
arbete, som utföres inom Utrikespolitiska Institutet: utgivandet av
böcker och broschyrer samt tidskriften Utrikespolitik – vilka tillsammans utgör den kanske viktigaste informationskällan för dem,
som sysslar med FN-frågor.
En del av FN-föreningens verksamhet består således i att förmedla litteratur. Även på många andra vägar når den emellertid
ut till föreningslivet. Så förmedlar den föreläsare och talare, ger
ut en tidskrift- tidigare Mellanfolkligt Samarbete, numera Världshorisont -, som får sin spridning huvudsakligen genom medlemskap. En mycket betydande plats i föreningens arbete intar organiserandet av FN-dagens firande runt om i landet. Konferenser
och studiecirklar, som behandlar internationella frågor, anordnas.
Med det uttalade syftet att huvudsakligen utbilda studieledare för
föreningslivet har årligen kurser arrangerats.
Sedan årtionden har i Sverige, liksom i de flesta andra länder,
funnits föreningar med enda uppgift att sprida fredstanken. Här
avses t. ex. Svenska Freds- och skiljedomsföreningen samt Internationella Kvinnoföreningen för Fred och Frihet. Även dessa har
numera kommit att koncentrera sig på FN:s sak. Ehuru de mer
eller mindre hållit fast vid sitt radikalpacifistiska program, torde
verksamheten inom dem i det stora hela gå i linje med FN-föreningens. Samarbete med denna har också förekommit i en del
fall såsom beträffande kursverksamheten.
De organisationer som nu behandlats har sin stora betydelse som
pådrivande och inspirerande krafter. De kan dock knappast själva
räkna med att nå ut till det stora flertalet av vårt folk. Detta måste
ske genom förmedling av organisationer, som bildats i helt andra
syften, de stora folkrörelserna och deras lokalavdelningar. Som tidigare påpekats är dessa också genom själva sin internationella inriktning och sina traditioner väl lämpade för uppgiften.
Det kan måhända diskuteras huruvida man har rätt att beteckna
406
FN-tanken i svenskt föreningsliv
partierna som folkrörelser i gängse mening. Under alla förhållanden
skulle det här föra för långt att närmare gå in på vad som uträttats
av de centrala partiledningarna genom den till partierna anknutna
pressen, deras representanter i riksdagen, kongressresolutioner osv.
Förutom denna aktivitet utåt – den är icke speciellt riktad till
medlemmarna i de egna organisationerna – förekommer också en
viss aktivitet inåt om ock av mindre omfattning.
De stora folkliga organisationerna såsom Landsorganisationen,
I. O. G. T., Kooperativa Förbundet- deras centrala verksamhet riktar sig däremot så gott som uteslutande till de otaliga egna medlemmarna ute i lokalavdelningarna. Mellan dessa och FN-föreningen
förmedlar centralorganisationerna kontakten. Men den största insatsen för spridandet av FN-iden har man kanske på detta håll
gjort genom medlemstidningarna. I fackförbundspressen likaväl som
t. ex. inom Kooperationens Vi förekommer kontinuerligt utrikespolitiska artiklar, och alldeles särskilt sådana som berör FN, och de
olika sidorna av dess verksamhet. Ibland har dessa artiklar varit
direkt inspirerade från FN-föreningens informationsbyrå.
Det svenska föreningslivet såg nästan undantagslöst redan från
början i bildningsarbetet en av sina huvuduppgifter. De största
folkrörelserna har emellertid upprättat särskilda bildningsförbund,
organisatoriskt avskilda från men med näta anknytning till moderorganisationerna. I bildningsfrågor hänvisar arbetarrörelsen sina
medlemmar till A. B. F., tjänstemannarörelsen sina till T. B. V.,
jordbruksrörelsen sina till S. L. S. osv. Det är ganska naturligt med
tanke på den inriktning den svenska FN-rörelsen från början
haft, att den här sett sitt kanske viktigaste arbetsfält. Genom bildningsförbunden borde den kunna nå åtminstone den vaknare delen
av föreningsfolket och ge den ett tillfälle att på ett mera personligt
och aktivt sätt taga ställning till de internationella problemen. De
flesta bildningsförbunden har också – visserligen i mycket skiftande omfattning – tagit del i FN-arbetet. Givetvis har man i det
stora hela följt de traditionella vägarna inom svenskt bildningsarbete. De centrala instanserna har ombesörjt kurser och konferenser, anskaffat föreläsare och utarbetat studieplaner, under det att
de otaliga lokalavdelningarna huvudsakligen använt sig av studiecirkeln som arbetsform. Det ökade understödet till bildningsarbetet
– främst studiecirkelverksamheten – från statsmakterna, landstingen och kommunerna har givetvis betytt bättre förutsättningar
för studier i internationella frågor.
Vad här sagts ger vid handen att folkrörelsernas organisatoriska
407
Hans-Göran Myrdal
arbete för att öka förståelsen för FN: s verksamhet är mycket omfattande. Det torde knappast finnas någon grupp inom samhället
som man vid upplysningsverksamheten icke sökt komma i kontakt
med. Ej heller är det svårt att konstatera vilka vägar som följts
och vilka metoder, som kommit till användning i arbetet för FN:s
sak inom föreningslivet.
Man rör sig däremot på mera osäker mark, då man söker analysera i vad mån denna upplysning burit frukt hos gemene man inom
föreningslivet. Det är ej lätt att med bestämdhet avgöra i hur stor
utsträckning man lyckats sporra till ett verkligt engagemang för FNarbetet. Det har ibland antytts att den hittills bedrivna verksamheten just i detta avseende varit tämligen ofruktbar. FN-rörelsen
skulle vara en arme utan soldater. En så kraftig nedvärdering av
rörelsens resultat förefaller emellertid inte vara fullt rättvis. Man
får exempelvis inte glömma att säkerligen en stor del av föreningsfolket tagit del av artiklar om FN och internationella frågor, och
även påverkats av dem, även om endast en ingående undersökning
av läsvanorna skulle kunna ge säkra besked därom.
Å andra sidan har intresset ute i föreningslivet icke varit tillräckligt starkt för att förmå något större antal medlemmar till
den extra möda, som det innebär att komma till föreläsningar och
studiecirkelsammanträden. Under vart och ett av de senaste åren
har av de i runt tal 10 000 statsunderstödda föreläsningarna blott
i genomsnitt 300 behandlat internationella frågor, och föreläsarna
har dessutom haft skäl att klaga över ringa publik. Bildningsförbundens statistik över studiecirkelverksamheten ger också klara
belägg på hur svårt det varit att samla folk kring just dessa frågor,
vilket följande tabell visar:
studiecirklar i internationella frågor
Ar
l
i % av samtliga
Antal
studiecirklar
1949~1950 91 0,4
1950~1951 63 0,2
1951~1952 183 0,6
1952~1953 e:a 125 0,4
1953~1954 c:a 80 0,2
Av denna statistik framgår visserligen att verksamheten i absoluta tal varierar starkt från år till år. Något annat är heller inte
att vänta med tanke på den låga utgångsnivån. Dessa fluktuationer
408
FN-tanken i svenskt föreningsliv
är dock av mindre betydelse jämfört med den konstant låga andel
av det samlade studiecirkelantalet, som de internationella frågorna
har.
Dessa siffror över studieverksamhetens omfattning är onekligen
ganska nedslående. Det är ofrånkomligt att aktiviteten ute i föreningslivet icke varit vad man kanske kunnat vänta sig. FN har
ju inte mött någon opposition utan tvärtom från alla håll rönt
stor förståelse. Ej heller kan man skylla på att det svenska folket
på grund av någon speciell okunnighet i internationella frågor
skulle vara omedvetet om de faror som hotar världsfreden. Just
beträffande FN kunde f. ö. UNESCO: s organ Courrier för några år
sedan berätta att endast 3 av 100 svenskar icke hört talas om denna
organisation, medan motsvarande siffror för engelsmännen var 14,
fransmännen 31 och italienarna 40.
Till en väsentlig del får man givetvis söka förklaringen till den
dåliga studiestatistiken i det förhållandet att ämnet »internationella
frågor» ur den enskildes synpunkt är så föga matnyttigt. Det rör
sig också om frågor, som inom landet icke varit av direkt kontroversiell natur.
Det finns emellertid även de, som anser att den svenska FNrörelsen, genom själva uppläggningen av sin verksamhet, är delaktig
i ansvaret för att gemene man i föreningslivet i så ringa utsträck-·
ning velat göra en personlig insats. Denna icke helt oberättigade
kritik har framför allt gått ut på att FN:s rent tekniska sidor blivit
överbetonade: dess organisation, dess otaliga konferenser och resolutioner. Det är icke genom att diskutera dessa frågor, säger
kritikerna, som man når de stora massorna inom föreningslivet.
Den enskilde medlemmen fängslas icke av konferenser, vars resultat
för honom ofta kan förefalla skäligen magra och intresselösa. En
påtaglig förskjutning i upplysningsarbetet har också så småningom
kommit till stånd genom att de ekonomiska och sociala sidorna av
FN:s verksamhet alltmer ställts i förgrunden. Men detta står givetvis även i nära samband med att FN först under senare år gjort
några mera uppmärksammade insatser på dessa områden.
Av alldeles speciellt intresse är att på sistone vissa kritiker velat
gå ett steg längre. De ifrågasätter rent av om de metoder för spridandet av FN-iden, som hittills kommit till användning varit de
bästa. Av, som de anser, överdriven rädsla för att debatten skall
bernångas med förhastade värdeomdömen och ensidiga tankegångar
har man allt för mycket inriktat sig på att bringa kunskaper av
politisk eller statistisk karaktär. Arbetet för FN:s sak har i alltför
Hans-Göran Myrdal
stor utsträckning betraktats som »ett intellektuellt problem». Det
räcker inte att tala om att så och så många människor svälter i
Asien. En fängslande och gripande skildring av några enskilda
människors nöd och lidanden vädjar mycket mera till den enskildes
fantasi än statistikens siffror. En av de yngre krafterna inom
svenskt folkbildningsarbete, Hans Haste, framhåller i Världshorisont 1954 att denna »human approach» är den främsta förutsättningen för det starka personliga engagemang med vilka FN-frågor
diskuteras inom det amerikanska föreningslivet. Han anser att
mycket skulle vara vunnet »om svensk folkbildning genom att
offra något av sin ängsliga neutralitets- och saklighetsdoktrin kunde
uppnå detta friska engagemang, denna känsla av medansvar och
medinflytande».
Under det senaste året har man kunnat iakttaga en klar tendens
i denna riktning. Detta har framför allt varit märkbart i propagandan för den i folkrörelsernas regi i samarbete med FN drivna
Sverige-Hjälper-insamlingen. Att hos den enskilde skapa ett personligt engagemang för den samlade mänsklighetens aktuella situation har också förklarats vara ett av insamlingens huvudsyften.
Det är givetvis ännu för tidigt att uttala sig om resultatet i detta
avseende, men från alla håll rapporteras en stark ökning av både
föreläsnings- och studiecirkelverksamheten.
Vid en bedömning av FN-verksamhetens framtida förutsättningar
inom svenskt föreningsliv måste man således räkna med både positiva och negativa faktorer. Vi finner, hur man under de gångna
tio åren lyckats bygga upp en god organisatorisk grundval för en
brett lagd aktion. Hela det svenska föreningslivet har inlemmats
i FN-rörelsen. De, som står i spetsen för organisationsväsendet har
i det stora hela visat ett aktivt intresse; de har uttalat sig på kongresser, skrivit i tidskrifter, utarbetat studieplaner m. m. Med deras
hjälp i form av en riktigt upplagd propaganda har man rätt att
hoppas att även det stora flertalet föreningsmedlemmar, som ännu
visat ett ljumt intresse, skall kunna engageras för FN:s sak. När
detta uppnåtts har den grundval för ett starkt folkförbund, som
Cordeli Hull efterlyste vid FN: s tillkomst, skapats i vårt land.
410
INFÖR TIOARSJUBILEET
Av fil. kand. HANS-GöRAN MYRDAL
>>STYRKAN hos de organisationer vi föreslagit kan icke bli större
än det stöd den upplysta opinionen i världen vill ge dem», yttrade
Cordeli Hull, »Förenta Nationernas fader», vid framläggandel av
det definitiva förslaget till den nya världsorganisationen. Sanningen
i dessa ord torde alla inse. Det gäller att skapa ett fast underlag
för de internationella organens verksamhet. För den uppgiften engageras ländernas olika organ för upplysning och propaganda:
främst då skola, press, radio och folkliga rörelser.
I vårt land har vi anledning att hoppas särskilt mycket av dessa
senare. De har här fått en utveckling som kanske ingenstädes i
den övriga världen. Deras traditioner gör dem också särskilt lämpade för den uppgift det här är fråga om. Arbetarrörelse, nykterhetsrörelse, kooperation, frikyrkorörelse, för att nämna de viktigaste
riktningarna inom det folkliga organisationsväsendet, är internationella. »Världen är vårt arbetsfält», denna I. O. G. T:s devis kan
sägas uttrycka en väsentlig ide i svenskt föreningsliv över huvud
taget. Den ideologiska gemenskapen är också i övrigt stor, trots
alla olikheter: demokratien, villigheten till samarbete, oreserverad
fredsinställning. Man bör därför inte förvåna sig över att folkrörelserna redan vid NF: s tillkomst var positivt inställda till folkförbundsiden. Det är betecknande att t. o. m. den opposition, som under
de första åren restes av högern, icke förkastade folkförbundsiden
som sådan; man fruktade blott att NF icke skulle uppfylla sitt
program, utan bli ett stormaktsblock mot det slagna Tyskland.
När segrarmakterna vid andra världskrigets slut bildat ett nytt
folkförbund var enigheten i den svenska riksdagen för en anslutning från svensk sida nära nog total och någon opposition bland
allmänheten hördes ej av. Detta får dock ej tolkas såsom att gemene
man insåg vad ett förverkligande av folkförbundsiden skulle kräva.
För alla i ansvarig ställning stod det tvärtom klart, att den positiva
404
1:
FN-tanken i svenskt föreningsliv
attityden i de breda lagren mera kom sig av en allmänt idealistisk
inriktning och absolut fredsvilja, än av kunskap om de svåra internationella problem inför vilka FN stod.
En akUvisering av folkopinionen ansågs nödvändig, och såsom
tidigare antytts har den uppgiften huvudsakligen kommit att läggas
på föreningslivet i alla dess mångskiftande former. En central ställning har därvid intagits av Föreningen Mellanfolkligt Samarbete
för Fred, som bildades redan på 1930-talet och som 1947 blev Sveriges officiella FN-förening (senare även till namnet). Den är såsom
statsunderstödd partipolitiskt neutral och står öppen för kollektivanslutning av de folkliga organisationerna. Praktiskt taget samtliga
de stora folkrörelserna har så småningom engagerat sig antingen
som medlemmar eller som »stödjande organisationer». Även FNföreningens relativt fåtaliga lokalavdelningar bygger väsentligen på
föreningslivet.
Denna breda folkliga bas har otvivelaktigt betytt oerhört mycket
för att stärka FN-föreningens auktoritet i de vidaste kretsar, och
öka dess möjligheter att verka. Men denna organisatoriska uppbyggnad är icke en tillfällighet. Den står i nära samband med FNföreningens syften. Föreningen skulle vara – såsom det uttryckts
av en av dess män – »en fristående specialorganisation» i folkrörelsernas tjänst.
FN-föreningen har också i eminent grad satt sin prägel på det
arbete som gjorts för att främja FN:s sak inom det svenska föreningslivet Det har därvid varit inte minst väsentligt att den ständigt hållit fast vid den uppfattningen att fredstanken vinner mera
på saklig upplysning än av den form av propaganda, som med slagord söker vinna anklang bland de stora massorna. »FN är vad
folken vill göra det till och vårt arbete grundas på tron att om folk
får fullständiga, snabba och exakta upplysningar och alltså har
kunskap då kommer de icke att låta detta sista, bästa hopp gå
under i massmord och anarki.» Detta uttalande för Världshorisonts
första nummer (1947) om FN:s informationsavdelning av dess chef
Benjamin Cohen, kunde lika gärna gälla som motto för det arbete,
som den svenska FN-föreningen bedrivit. Man har inte sökt bilda
en opinion för FN på den måhända lättillgängliga men samtidigt
så svaga grund som utopiska och svärmiska förhoppningar om det
snara förverkligandet av världsstaten och världsregeringen utgör.
Tvärtom har man t. o. m. utgått från att blotta kunskapen om internationella förhållanden av politisk, ekonomisk och annan karaktär skulle vara tillräckligt för att få gemene man, och särskilt de
405
_o~:_.- ”’~.
Hans-Göran Myrdal
föreningsanslutna, att stödja FN. Med den målsättning, som besjälar de svenska organisationerna betyder det ett och detsamma
att studera internationella frågor och att taga parti för FN. FNföreningen har därför inte sökt få till stånd så många resolutioner
som möjligt, utan har framför allt inriktat sig på att få de internationella problemen ställda under debatt inom folkbildningsarbetet. Till dess förfogande ställes rent vetenskapligt och populärvetenskapligt material, som till en del utarbetats på föreningens informationsbyrå och till en del anskaffats från FN: s informationskontor
i Köpenhamn. I detta sammanhang bör nämnas det vetenskapliga
arbete, som utföres inom Utrikespolitiska Institutet: utgivandet av
böcker och broschyrer samt tidskriften Utrikespolitik – vilka tillsammans utgör den kanske viktigaste informationskällan för dem,
som sysslar med FN-frågor.
En del av FN-föreningens verksamhet består således i att förmedla litteratur. Även på många andra vägar når den emellertid
ut till föreningslivet. Så förmedlar den föreläsare och talare, ger
ut en tidskrift- tidigare Mellanfolkligt Samarbete, numera Världshorisont -, som får sin spridning huvudsakligen genom medlemskap. En mycket betydande plats i föreningens arbete intar organiserandet av FN-dagens firande runt om i landet. Konferenser
och studiecirklar, som behandlar internationella frågor, anordnas.
Med det uttalade syftet att huvudsakligen utbilda studieledare för
föreningslivet har årligen kurser arrangerats.
Sedan årtionden har i Sverige, liksom i de flesta andra länder,
funnits föreningar med enda uppgift att sprida fredstanken. Här
avses t. ex. Svenska Freds- och skiljedomsföreningen samt Internationella Kvinnoföreningen för Fred och Frihet. Även dessa har
numera kommit att koncentrera sig på FN:s sak. Ehuru de mer
eller mindre hållit fast vid sitt radikalpacifistiska program, torde
verksamheten inom dem i det stora hela gå i linje med FN-föreningens. Samarbete med denna har också förekommit i en del
fall såsom beträffande kursverksamheten.
De organisationer som nu behandlats har sin stora betydelse som
pådrivande och inspirerande krafter. De kan dock knappast själva
räkna med att nå ut till det stora flertalet av vårt folk. Detta måste
ske genom förmedling av organisationer, som bildats i helt andra
syften, de stora folkrörelserna och deras lokalavdelningar. Som tidigare påpekats är dessa också genom själva sin internationella inriktning och sina traditioner väl lämpade för uppgiften.
Det kan måhända diskuteras huruvida man har rätt att beteckna
406
FN-tanken i svenskt föreningsliv
partierna som folkrörelser i gängse mening. Under alla förhållanden
skulle det här föra för långt att närmare gå in på vad som uträttats
av de centrala partiledningarna genom den till partierna anknutna
pressen, deras representanter i riksdagen, kongressresolutioner osv.
Förutom denna aktivitet utåt – den är icke speciellt riktad till
medlemmarna i de egna organisationerna – förekommer också en
viss aktivitet inåt om ock av mindre omfattning.
De stora folkliga organisationerna såsom Landsorganisationen,
I. O. G. T., Kooperativa Förbundet- deras centrala verksamhet riktar sig däremot så gott som uteslutande till de otaliga egna medlemmarna ute i lokalavdelningarna. Mellan dessa och FN-föreningen
förmedlar centralorganisationerna kontakten. Men den största insatsen för spridandet av FN-iden har man kanske på detta håll
gjort genom medlemstidningarna. I fackförbundspressen likaväl som
t. ex. inom Kooperationens Vi förekommer kontinuerligt utrikespolitiska artiklar, och alldeles särskilt sådana som berör FN, och de
olika sidorna av dess verksamhet. Ibland har dessa artiklar varit
direkt inspirerade från FN-föreningens informationsbyrå.
Det svenska föreningslivet såg nästan undantagslöst redan från
början i bildningsarbetet en av sina huvuduppgifter. De största
folkrörelserna har emellertid upprättat särskilda bildningsförbund,
organisatoriskt avskilda från men med näta anknytning till moderorganisationerna. I bildningsfrågor hänvisar arbetarrörelsen sina
medlemmar till A. B. F., tjänstemannarörelsen sina till T. B. V.,
jordbruksrörelsen sina till S. L. S. osv. Det är ganska naturligt med
tanke på den inriktning den svenska FN-rörelsen från början
haft, att den här sett sitt kanske viktigaste arbetsfält. Genom bildningsförbunden borde den kunna nå åtminstone den vaknare delen
av föreningsfolket och ge den ett tillfälle att på ett mera personligt
och aktivt sätt taga ställning till de internationella problemen. De
flesta bildningsförbunden har också – visserligen i mycket skiftande omfattning – tagit del i FN-arbetet. Givetvis har man i det
stora hela följt de traditionella vägarna inom svenskt bildningsarbete. De centrala instanserna har ombesörjt kurser och konferenser, anskaffat föreläsare och utarbetat studieplaner, under det att
de otaliga lokalavdelningarna huvudsakligen använt sig av studiecirkeln som arbetsform. Det ökade understödet till bildningsarbetet
– främst studiecirkelverksamheten – från statsmakterna, landstingen och kommunerna har givetvis betytt bättre förutsättningar
för studier i internationella frågor.
Vad här sagts ger vid handen att folkrörelsernas organisatoriska
407
Hans-Göran Myrdal
arbete för att öka förståelsen för FN: s verksamhet är mycket omfattande. Det torde knappast finnas någon grupp inom samhället
som man vid upplysningsverksamheten icke sökt komma i kontakt
med. Ej heller är det svårt att konstatera vilka vägar som följts
och vilka metoder, som kommit till användning i arbetet för FN:s
sak inom föreningslivet.
Man rör sig däremot på mera osäker mark, då man söker analysera i vad mån denna upplysning burit frukt hos gemene man inom
föreningslivet. Det är ej lätt att med bestämdhet avgöra i hur stor
utsträckning man lyckats sporra till ett verkligt engagemang för FNarbetet. Det har ibland antytts att den hittills bedrivna verksamheten just i detta avseende varit tämligen ofruktbar. FN-rörelsen
skulle vara en arme utan soldater. En så kraftig nedvärdering av
rörelsens resultat förefaller emellertid inte vara fullt rättvis. Man
får exempelvis inte glömma att säkerligen en stor del av föreningsfolket tagit del av artiklar om FN och internationella frågor, och
även påverkats av dem, även om endast en ingående undersökning
av läsvanorna skulle kunna ge säkra besked därom.
Å andra sidan har intresset ute i föreningslivet icke varit tillräckligt starkt för att förmå något större antal medlemmar till
den extra möda, som det innebär att komma till föreläsningar och
studiecirkelsammanträden. Under vart och ett av de senaste åren
har av de i runt tal 10 000 statsunderstödda föreläsningarna blott
i genomsnitt 300 behandlat internationella frågor, och föreläsarna
har dessutom haft skäl att klaga över ringa publik. Bildningsförbundens statistik över studiecirkelverksamheten ger också klara
belägg på hur svårt det varit att samla folk kring just dessa frågor,
vilket följande tabell visar:
studiecirklar i internationella frågor
Ar
l
i % av samtliga
Antal
studiecirklar
1949~1950 91 0,4
1950~1951 63 0,2
1951~1952 183 0,6
1952~1953 e:a 125 0,4
1953~1954 c:a 80 0,2
Av denna statistik framgår visserligen att verksamheten i absoluta tal varierar starkt från år till år. Något annat är heller inte
att vänta med tanke på den låga utgångsnivån. Dessa fluktuationer
408
FN-tanken i svenskt föreningsliv
är dock av mindre betydelse jämfört med den konstant låga andel
av det samlade studiecirkelantalet, som de internationella frågorna
har.
Dessa siffror över studieverksamhetens omfattning är onekligen
ganska nedslående. Det är ofrånkomligt att aktiviteten ute i föreningslivet icke varit vad man kanske kunnat vänta sig. FN har
ju inte mött någon opposition utan tvärtom från alla håll rönt
stor förståelse. Ej heller kan man skylla på att det svenska folket
på grund av någon speciell okunnighet i internationella frågor
skulle vara omedvetet om de faror som hotar världsfreden. Just
beträffande FN kunde f. ö. UNESCO: s organ Courrier för några år
sedan berätta att endast 3 av 100 svenskar icke hört talas om denna
organisation, medan motsvarande siffror för engelsmännen var 14,
fransmännen 31 och italienarna 40.
Till en väsentlig del får man givetvis söka förklaringen till den
dåliga studiestatistiken i det förhållandet att ämnet »internationella
frågor» ur den enskildes synpunkt är så föga matnyttigt. Det rör
sig också om frågor, som inom landet icke varit av direkt kontroversiell natur.
Det finns emellertid även de, som anser att den svenska FNrörelsen, genom själva uppläggningen av sin verksamhet, är delaktig
i ansvaret för att gemene man i föreningslivet i så ringa utsträck-·
ning velat göra en personlig insats. Denna icke helt oberättigade
kritik har framför allt gått ut på att FN:s rent tekniska sidor blivit
överbetonade: dess organisation, dess otaliga konferenser och resolutioner. Det är icke genom att diskutera dessa frågor, säger
kritikerna, som man når de stora massorna inom föreningslivet.
Den enskilde medlemmen fängslas icke av konferenser, vars resultat
för honom ofta kan förefalla skäligen magra och intresselösa. En
påtaglig förskjutning i upplysningsarbetet har också så småningom
kommit till stånd genom att de ekonomiska och sociala sidorna av
FN:s verksamhet alltmer ställts i förgrunden. Men detta står givetvis även i nära samband med att FN först under senare år gjort
några mera uppmärksammade insatser på dessa områden.
Av alldeles speciellt intresse är att på sistone vissa kritiker velat
gå ett steg längre. De ifrågasätter rent av om de metoder för spridandet av FN-iden, som hittills kommit till användning varit de
bästa. Av, som de anser, överdriven rädsla för att debatten skall
bernångas med förhastade värdeomdömen och ensidiga tankegångar
har man allt för mycket inriktat sig på att bringa kunskaper av
politisk eller statistisk karaktär. Arbetet för FN:s sak har i alltför
Hans-Göran Myrdal
stor utsträckning betraktats som »ett intellektuellt problem». Det
räcker inte att tala om att så och så många människor svälter i
Asien. En fängslande och gripande skildring av några enskilda
människors nöd och lidanden vädjar mycket mera till den enskildes
fantasi än statistikens siffror. En av de yngre krafterna inom
svenskt folkbildningsarbete, Hans Haste, framhåller i Världshorisont 1954 att denna »human approach» är den främsta förutsättningen för det starka personliga engagemang med vilka FN-frågor
diskuteras inom det amerikanska föreningslivet. Han anser att
mycket skulle vara vunnet »om svensk folkbildning genom att
offra något av sin ängsliga neutralitets- och saklighetsdoktrin kunde
uppnå detta friska engagemang, denna känsla av medansvar och
medinflytande».
Under det senaste året har man kunnat iakttaga en klar tendens
i denna riktning. Detta har framför allt varit märkbart i propagandan för den i folkrörelsernas regi i samarbete med FN drivna
Sverige-Hjälper-insamlingen. Att hos den enskilde skapa ett personligt engagemang för den samlade mänsklighetens aktuella situation har också förklarats vara ett av insamlingens huvudsyften.
Det är givetvis ännu för tidigt att uttala sig om resultatet i detta
avseende, men från alla håll rapporteras en stark ökning av både
föreläsnings- och studiecirkelverksamheten.
Vid en bedömning av FN-verksamhetens framtida förutsättningar
inom svenskt föreningsliv måste man således räkna med både positiva och negativa faktorer. Vi finner, hur man under de gångna
tio åren lyckats bygga upp en god organisatorisk grundval för en
brett lagd aktion. Hela det svenska föreningslivet har inlemmats
i FN-rörelsen. De, som står i spetsen för organisationsväsendet har
i det stora hela visat ett aktivt intresse; de har uttalat sig på kongresser, skrivit i tidskrifter, utarbetat studieplaner m. m. Med deras
hjälp i form av en riktigt upplagd propaganda har man rätt att
hoppas att även det stora flertalet föreningsmedlemmar, som ännu
visat ett ljumt intresse, skall kunna engageras för FN:s sak. När
detta uppnåtts har den grundval för ett starkt folkförbund, som
Cordeli Hull efterlyste vid FN: s tillkomst, skapats i vårt land.
410