Folkbokföringsregistret är ett smörgåsbord för kriminella

En våg av rån och rånförsök mot äldre, ensamma kvinnor har skakat Malmö över julhelgerna. Gärningsmännen ska förstås eftersökas med alla tillgängliga medel – men vi måste också börja fundera över om en slagning i offentliga register ska vara allt som krävs för att hitta sitt ideala offer, skriver Amanda Wollstad.

Det är nu ofta Malmö skakas av olika typer av våldsbrott, men detta skiljer ändå ur sig. Det ligger en särskild hänsynslöshet i att med berått mod ge sig på samhällets svagaste, att specifikt rikta in sig på de äldre och ensamma.

Det handlar om en typ av brottslighet som tar ifrån människor sin trygghet, sin självständighet och sina sista år. Ibland bokstavligen, det är inte alla som återhämtar sig från chocken och många kan och vågar inte någonsin flytta hem igen.

Gärningsmännen tycks ha riktat in sig på ensamma kvinnor i nittioårsålder i de välbärgade områdena Slottsstaden och Limhamn. Att hitta dem är inget problem – ålder, eventuella sammanboende och adress finns ju lätt sökbart på nätet.

Nu ska visserligen gärningsmännen ovillkorligen uppsökas och straffas, poliserna måste bli fler, alla ska kunna vara trygga i sitt eget hem, det borde i vart fall vara en självklarhet. ;en prevention är inte oviktigt, och precis som polisen nu går ut och varnar äldre för att öppna dörren för okända och förvara värdesaker i hemmet borde vi också diskutera varför de okända ringer på just där.

I princip inget annat land har den minutiösa kontroll över medborgarnas boendesituation, inkomst, relationer, fordonsbestånd och sällskapshundar som Sverige har – och alla uppgifter är offentliga. Det utnyttjas av fler än nyfikna grannar.

Utsatta kvinnor är lätt funna av stalkers, journalister av extremisterna de bevakar, poliser och socialsekreterare av missnöjda klienter och militär personal av främmande makt.

Aktiva på webbforum för klockentusiaster har utsatts för rån – också synnerligen grova, där familjemedlemmar tagits som gisslan och hotats och misshandlats. Eftersom gärningsmännen vetat exakt vad de varit ute efter antar man att ägarna av rätt typ av dyra armbandsur sökts upp via forumen, och får man väl rätt i personens verkliga namn är resten enkelt.

Svensk Tidskrifts ordförande Anders Ydstedt driver via KAK opinion för att bilregistret inte längre ska vara offentligt, eftersom det nyttjas av högspecialiserade tjuvligor och rånare för att ta reda på var en eftersökt bil hör hemma, och vem som äger den.

Kvällstidningarnas återkommande listor över vem som tjänar mest i din kommun blir mot samma bakgrund i princip beställningslistor för organiserade inbrottsligor.

Enda sättet att slippa ur offentlighetens utsatthet är att ansöka om skyddade personuppgifter, och det är svårt att få och svårare att behålla. Man måste motivera sitt behov, flytta och leva efter strikta regler för att komma på fråga och få stanna kvar i systemet.

Det är naturligtvis en absurd ordning. Medborgare ska inte behöva ansöka hos staten att på nåder få kontrollera sina egna uppgifter. Visst finns det information som måste finnas tillgängliga, och de som behöver få tillgång till dem, men det finns ingen anledning att utgångsläget ska vara allas uppgifter alltid ska vara offentliga.

Sverige är på många sätt ett samhälle byggt för en annan tid, innan digitalisering, internetmobbar och en allt grövre brottslighet. Många heliga dekret kommer att behöva omprövas under en tidvis tuff anpassning till en ny verklighet.

Vem som äger våra personuppgifter är en av dem.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift