Folkomröstningen i Turkiet – Från sekularisering till islamisering eller från militarisering till demokratisering?

För en månad sedan fick regeringspartiet AKP i Turkiet grönt ljus för en reformering av grundlagen i en folkomröstning som föregåtts av en intensiv kampanj från båda sidor, kantad av hätska debatter och avslöjade kuppmakare. Medan europeiska politiker kallar grundlagsändringen för demokratisering och menar att detta kan vara startskottet för ett turkiskt EU-medlemskap, anser många andra intellektuella att detta är slutet för Turkiets sekularism och början till en smygislamisering. Det skriver Erika Aldenberg.

Lite drygt hälften av den turkiska befolkningen röstade ja i folkomröstningen. Denna omröstning delar inte bara befolkningen politiskt, utan också geografiskt. Flera av de föreslagna grundlagsändringarna är otvivelaktigt välbehövliga och i enlighet med en ökad demokratisering. Turkarna kan nu liksom de flesta européer organisera sig fackligt och restriktioner i strejkrätten lyfts. Kvinnor och barns rättigheter stärks liksom rättigheter för äldre, änkor och personer med funktionsnedsättningar. Ett ombudsmannaämbete inrättas och personer som är missnöjda med ett domslut har numera möjligheten att direkt överklaga till den konstitutionella domstolen.

Dessa delar är dock inte speciellt omtvistade. Det är inte detta som väcker ont blod hos oppositionella och de med en modern och sekulär livsstil. Däremot finns det andra delar i denna grundlagsändring som minskar militärens inflytande samt ökar regeringens inflytande över den konstitutionella domstolen och domarämbetet. Hos den sekulära eliten har militären länge ansetts stå som garant för den sekulära ordningen i Turkiet, något som också har legitimerat dennas något märkliga maktposition.

Detta har inte minst förstärkt självbilden hos militära ledare då dessa har betraktat sig som försvarare av Atatürks och Turkiets sekulära stat. I grundlagsändringen kommer regeringen nu att få en ökad makt över rättsapparaten eftersom den kan nominera och tillsätta personer i dessa viktiga organ. Regeringen och AKP kommer därför att få inflytande över de enda två organ som tidigare stått i deras väg. Det är detta ökade inflytande som skapar rädsla bland kritikerna. Rädsla för en ökad islamisering, en början för en ny islamistisk fundamentalistisk stat.

Turkiets samtida politiska historia är spännande, dynamisk och annorlunda. Den klassiska vänster- och högerskalan är däremot svår att applicera på politiken. Statscentrism har inte alltid gått hand i hand med den ”socialistiska jämlikhetstanken” samtidigt som oligarkiska tendenser har förklätts till marknadsliberalism. Debatten om Turkiets demokratisering har därför ibland olyckligtvis förts mot bakgrund av europeisering och EU-anpassning. Turkiet har också som ett led i detta diskuterats av omvärlden som ett land som ska göra ett vägval där man antingen stödjer Europa eller Mellanöstern.

Detta är olyckligt då Turkiets politiska vägval främst tillhör turkarna. Mot bakgrund av detta ter sig kanske turkarnas röstbeteende lite mindre nyckfullt än vad vi européer i gemen anser. Det ter sig då inte fullt så märkligt att det är de moderna och sekulära turkarna i storstäderna och vid kusten som röstade nej till den så kallade demokratiseringen, medan det framför allt var i de mer socioekonomiskt svaga och traditionella områdena i inlandet som människor röstade för reformerna. Röstbeteendet följer också i mångt och mycket partisympatierna.

Folkomröstningen kan sägas ha demaskerat såväl geografiska som politiska spänningar. I Izmirregionen som generellt anses vara den mest sekulära regionen i Turkiet, röstade 64 % av befolkningen nej. I Antalya som också betraktas som ett sekulärt fäste motsvarade nej-rösterna 57 %. I östra Turkiet röstade man övervägande ja, med undantag för bland annat Tunceli där många aleviter lever. I städer där många kurder lever, som exempelvis Diyarbakir, fick ja-rösterna 94 % och i Bingöl 96 % . Röstdeltagandet var å andra sidan lågt då både det kurdiska partiet BDP och den kurdiska terrorist- och separatistorganisationen PKK uppmanat sina väljare att bojkotta valet eftersom de anser att reformerna inte tillräckligt väl omfattar kurdernas situation. Den politiska splittringen kan således sägas skära geografiskt genom landet vilket avslöjar vissa mönster när det gäller den turkiska politiska geografin.

I sammanhanget är det kanske viktigt att understryka att motståndet mot reformen bland sekularisterna i kustregionerna inte enbart handlar om själva lagändringsförslagen, utan också om den politiska samtida historien. För dem är själva sekularismen en garant för demokratin som anses utgöra en byggsten i den sekulära ordningen. Det är också delvis historien som spökar när sekularisterna ser rött beträffande regeringspartiets AKP:s ledare Recep Tayyip Erdogan. ”Sultan Erdogan” kallas premiärministern skämtsamt för att understryka hans auktoritära drag och islamistiska förflutna.

Reformförslagen anses vara veka och ett medel för att kunna göra sig av med sina värsta opponenter – militären och domstolen. Samtidigt är det just Erdogans religiositet som ger hopp om frihet åt flera av landets djupt religiösa kvinnor som förvägrats högre studier på grund av att de bär huvudduk. Men så länge det handlar om lättnader i lagen beträffande klädedräkter är rädslan för islamisering obefogad. Snarare borde liberaler hylla den typen av lagförändringar. Om AKP:s påstådda dolda islamistiska agenda kan vi bara spekulera.

Vad man dock kan utläsa är att Turkiets plats som länk mellan öst och väst ger avtryck. Den europeiska historien är sammanflätad med den turkiska. Turkiet har varit och är, även om många misstycker, fortfarande en del av Europa. Turkiet förbinder också Europa geografiskt och historiskt med Mellanöstern, vilket också visar sig i den samtida turkiska utrikespolitiken. Samtidigt som ett EU-medlemskap lockar, har den turkiska regeringen gjort flera avsteg från sin tidigare bana. Tillsammans med Brasilien valde man nyligen att blockera FN:s säkerhetsråd om sanktioner mot Iran. Relationerna gentemot Israel blir allt mer frostiga.

Avståndstagandet från Israel påbörjades dock redan när AKP tillträdde 2002, men tydliggjordes ännu mer efter de turkiska dödsfallen på fartyget Mavi Marmara i Ship to Gaza flottiljen. Det är inte heller otroligt att man vill återskapa goda relationer till de gamla medlemmarna i det ottomanska imperiet. Neo-ottomanism är sålunda på modet, kanske inte bara inom arkitektur och inredningsdesign.

Kanske vi ändå borde lämna det eurocentriska perspektivet på Turkiet och sluta fundera över ödesval åt öst och väst? Turkiet kommer kanske vara lite mer oberäkneliga i sina framtida val ur vårt perspektiv, men detta behöver inte nödvändigtvis vara ett tecken på en ändrad kursplan eller en mindre stabil relation till Europa. Det handlar troligtvis mindre om att välja sida mellan öst och väst, än att skapa sig en egen plats i världspolitiken som den stora och växande nation man är. Turkiet har på senare tid axlat denna roll och har blivit ett betydande givarland när det gäller bistånd. Att Turkiet låter sig vara mindre beroende av Europa kan således handla mer om att tydliggöra sin roll som självständig aktör än ett avståndstagande.

Det största hotet är kanske därför inte en islamisering, eller att Turkiet söker fler samarbeten utanför Europa. Det man istället kanske bör oroa sig över är den sviktande balansen mellan de lagstiftande, exekutiva och juridiska organen. Det är också detta som kan bana vägen för en maktfullkomlighet i form av en auktoritär regim. Politisk islamism kan då komma att utvecklas som ett symptom på, eller en konsekvens av, ett auktoritärt statskick. Detta scenario kanske inte nödvändigtvis kommer att inträffa under den nuvarande politiska ledningen. Lagändringarna öppnar dock också för framtida politiker att missbruka sin ställning. Därför bör Europas liberala anhängare jubla lite mer försiktigt.

Ett framtida medlemskap i EU för Turkiets räkning skulle kunna berika det europeiska samarbetet. Turkiet är en ekonomi på framfart och bidrar stort till såväl NATO som EUFOR. I ett åldrande Europa skulle också Turkiets unga befolkning kunna bidra stort till Europas framtida arbetskraft. För detta, såväl som för den egna utvecklingen krävs också att Turkiet värnar om ett sekulärt och demokratiskt statsskick. Ytterliggare påtryckningar behövs därför för att motverka en korrupt nomineringskultur och för att uppmuntra en transparent och demokratiskt tillsättning av de olika institutionerna.

Detta för att säkra ett framtida EU-medlemskap men framför allt bör en fördjupad demokratisering ske för Turkiets egen och dess befolknings skull.

Erika Aldenberg är politisk sekreterare vid det moderata riksdagskansliet.

Foto: Erika Aldenberg

Läs mer om Turkiet på Svensk Tidskrift:
Turkiet gör upp med kupplaner
Morgondagens Europa — att överleva i en ny politisk geografi
Mer yuppifiering än islamisering