Folkrätten och de mänskliga rättigheterna
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FOLI(RÄTTEN
OCH DE MÄNSI(LIGA RÄTTIGHETERNA
Av j. d. docenten i Dorpat, jur. dr RICHARD 1L1’NK, Uppsala
ANDRA världskriget har efterlämnat djupa spår icke endast i
den materiella sidan av människans existens, utan även i hennes
mentalitet och rättsliga tänkesätt. En ny världsordning håller
på att skapas och den tidigare rättsuppfattningen undergår en
revidering. Den internationella rätten, som är förutsättningen för
och grunden till den mellanfolkliga rättsgemenskapens existens
och oklanderliga funktionering, befinner sig ånyo i stöpsleven,
liksom efter Westfaliska freden, då trettioåriga kriget slutade.
De hittillsvarande staterna med obegränsad suveränitet hålla på
att försvinna för att lämna rum för större samarbete i det mellanfolkliga livet, ty just den totalitära statsmaktens ohämmade tillväxt förde till internationell anarki, vilken slutade med det stora
krig vi nyss genomlidit.
Därför infinner sig helt naturligt frågan, om den hittillsvarande
internationella rätten förmår fylla sina tidigare funktioner även
under nuvarande förändrade förhållanden och om den fortfarande
kommer att förbli en rätt stater emellan. Är det månne icke så,
att tiden nu är kommen att ändra den traditionella uppfattningen
av folkrättens ide, mål och omfattning i syfte att bringa den i
närmare överensstämmelse med folkens nya livsvillkor, så att den
kunde fylla sina uppgifter friktionsfritt i den tillkommande mellanfolkliga rättsordningen’?
Enligt den gängse uppfattningen är den internationella rätten
just rätten mellan självständiga stater, vilken normerar statorna
och de frugor som beröra deras inbördes förhållanden. Men åligger
det den mellanfolkliga rätten iiven någon direkt normativ förpliktelse att skydda människan som individ samt hennes rätt~
602
Folkrätten och de mänskliga rättigheterna
Hittills har individens förhållande till staten endast varit en
statens internrättsliga och politiska angelägenhet. Detta förhållande har man brukat betrakta ur tvenne olika synpunkter.
Några hylla den uppfattningen, att staten ej har andra uppgifter, hur omfattande man än uppfattar dess mål, än att enbart
säkerställa människornas liv och lycka. Andra bruka i staten
se en högre politisk institution, för vilkens intressen den enskilda
individens intresse och rättigheter skola offras. Den åsikten, att
människans s. k. oförstörbara naturliga rättigheter stå högre än
statens positiva rätt, härstammar från senare tid. Innehållet i
denna åsikt är ett allmänt förnekande av statens absoluta makt
över medborgarna, erkännandet av den individuella frihetens betydelse samt förnekandet av fordran på obetingad medborgerlig
lydnad. Vidare har man brukat framhäva förhållandet, att statens
och dess härskares maktbefogenheter dock alltid ha sin grund i
medborgarnas samtycke; därför har statens obegränsade högsta
makt sina gränser, och staten kan icke självsvåldigt inskränka
eller upphäva sina medborgares rättigheter. I enlighet med denna
uppfattning är staten en rättsordning, grundad på rättvisa, lag
och frihet. Rätten garanterar den enskilda individens liv, hälsa
och frihet. Därför är ej heller statens makt annat än en sammanställning av rättsnormer. Den utövas på laglig grund, och
ingen är berättigad att bruka makten utanför lagens råmärken.
Vi se också, att folkrättens utveckling är intimt förbunden med
den konstitutionella statsformens seger över det autokratiska regeringssättet, eller annorlunda uttryckt – demokratiens seger
över diktaturformen. Ehuru detta i och för sig icke utgör någon
garanti för att den demokratiska regeringsformen alltid och allestädes skulle skydda folkrätten och rättvisan, är det dock säkert,
att den utesluter möjligheten av personlig maktutvidgningspolitik.
Den internationella rätten har hittills synnerligen förbehållsamt
sysselsatt sig med den normativa regleringen av människans och
hennes rättigheters skydd. På fredskonferensen i Paris 1919 upptogs problemet om människans rättigheter i samband med ordnarrdet av minoriteternas rättigheter. Enligt president Wilsons
förslag skulle Folkförbundet av de nya staterna fordra skydd för
religionsfriheten samt minoriteternas likvärdiga behandling med
majoritetsbefolkningen. I fredsfördraget upptogs även en rad bestämmelser för folkminoriteternas skydd, och detta ordnades även
genom särskilda fördrag. Men frågan om folkminoriteternas
skydd hade därigenom icke på långt när fått en allmän utform- 603
Richard Ränk
ning. De mänskliga rättigheternas skydd skiljer sig nämligen
märkbart från skyddet av folkminoriteterna, emedan detta omfattar endast en liten del av befolkningen. Dock var detta ett
stort steg framåt och skyddet av minoriteterna utgjorde inom
rättsordningen från tiden före andra världskriget i visst avseende
en del av den mellanfolkliga konstitutionen eller grundordningen:
staten kunde icke genom inrepolitisk lagstiftning i inskränkande
syfte ändra minoriteternas motsvarande rättigheter. Principen
»Minderheitsrecht bricht Staatsrecht» gällde. Statens suveränitet
hade här begränsats i mänsklighetens allmänna intressen. Beträffande statens egna medborgare saknades emellertid alla normer för folkrättsligt skydd och staten kunde behandla sina medborgare helt godtyckligt.
Men i sin framställning till Förenta Staternas Kongress den 6
januari 1941 fattade president Roosevelt frågan om människans
skydd mycket vidare än hans föregångare Wilson, i det han avsåg
att tillämpa det på alla människor »över hela världen». Han
utlyste som den kommande världsordningens grundpelare följande
mänskliga grundfriheter: l) tanke- och yttrandefrihet, 2) religionsfrihet, 3) frihet från nöd och 4) frihet från fruktan.
Även i Atlantdeklarationen, på vilkens principer efterkrigstidens rättsordning skulle byggas, försäkrade Förenta staternas
president och Storbritanniens premiärminister, att »de efter Tysklands slutgiltiga besegrande hoppas kunna skapa en fred, vilken
ger alla folk möjlighet att leva inom sitt lands gränser och som
ger en garanti, att alla människor i alla länder kunna leva sitt
liv i frihet, utan fruktan och umbäranden» (punkt 6), och att »de
önska för alla säkerställa bättre arbetsvillkor samt ekonomiskt
framåtskridande och social säkerhet» (punkt 5).
Därför väntar också nu problemet om de mänskliga rättigheternas skydd på en lösning i internationell omfattning och har
otvivlaktigt en central betydelse bland andra viktiga mellanfolkliga problem.
Under den nyss avslutade fredskonferensen i Paris berörde man
denna fråga liksom i förbigående i samband med utarbetandet
av fredsfördragen. Ävenså diskuterades skapandet av en särskild
internationell domstol till de mänskliga rättigheternas skydd. På
grund av bristande intresse lät man dock frågan falla.
En institution, som särskilt sökt hjälpa till att utvidga folkrättens funktioner med avseende på skyddet av den enskilda individens rättigheter, är Institutet för internationell rätt, vilket
604
Folkrätten och de mänskliga rättigheterna
bland sina medlemmar räknar alla framstående jurister på den
internationella rättens område från hela världen. Då detta institut den 12 oktober 1929 på sin session i New York mottog en
särskild »Deklaration beträffande människans mellanfolkliga rättigheter», så ansåg man detta vara början till en ny epok inom
folkrätten. I nämnda deklaration tillerkänner man nämligen den
suveräna individens rättigheter större betydelse än den suveräna
statens. Detta institut är visserligen en privat organisation och
dess beslut äro alltså ej positiv-rättsligt bindande, men de besitta
dock ett högt moraliskt värde.
Grundtanken i deklarationen är universaliseringen av vissa
grundsatser till skydd för fundamentala rättigheter: »Det är av
vikt att till hela världen utsträcka det internationella erkännandet
av människans rättigheter», förklarar ingressen till deklarationen.
Deklarationens sex artiklar äro av följande innehåll:
Varje stat bör tillerkänna varje mänsklig individ (statsborgare
eller ej) lika rätt till liv, frihet och egendom samt inom sitt område lämna dem allt skydd för denna rätt, utan hänsyn till nationalitet, kön, ras eller religion (art. 1). Varje stat förklaras vidare
böra tillerkänna varje mänsklig individ rätt till fri trosutövning,
offentlig såväl som enskild, inom de gränser som dragas av hänsyn till allmänna ordningen och goda seder (art. 2). Slutligen
uttalas, att varje stat bör tillerkänna varje mänsklig individ rätt
till obehindrat bruk av de_t språk han fritt väljer och till undervisning i detta språk (art. 3), varvid helt visst förstås endast enskild undervisning i språk enligt individens fria val.
De nämnda tre första punkterna bilda en grupp för sig, i det
att de verkligen handla om vissa minimirättigheter, som anses
böra tillkomma varje mänsklig individ, varhelst och under vilka
förhållanden han eljest befinner sig. Till denna grupp bör dock
läggas punkt fem, som uttalar, att den »likhet», som i föregående
punkter förutsättes, bör vara ej nominell utan effektiv och utesluta
varje direkt eller indirekt diskrimination.
Deklarationens fjärde och sjätte punkter behandla båda förhållandet mellan en stat och dess medborgare. Fjärde punkten stadgar, att intet direkt eller indirekt med olikhet beträffande kön,
ras, språk eller religion sammanhängande motiv berättigar en
stat att förvägra en sin medborgare privata eller publika rättigheter, bl. a. tillträde till offentliga undervisningsanstalter och utövning av yrke eller annan verksamhet. Utgående från en önskan
hos staterna att eludera förpliktelserna enligt punkt fyra, stadgar
605
,- .
Richard Ränk
punkt sex, att en person ej kan berövas de däri avsedda rättigheterna genom att i sådant syfte fråntagas sitt medborgarskap.
Det måste framhållas, att hela deklarationen är enbart en principförklaring, som har till syfte att uttrycka vissa allmänna, staterna åvilande förpliktelser, och tyvärr har den i den rättsliga
realiteten icke åstadkommit något avsevärt framsteg på det internationella livets område. Sådana idealistiska deklarationer löpa
i allmänhet stor risk att förbli döda bokstäver, åtminstone så länge
ej imperativa internationella samhälleliga rättsintressen påkalla
deras konkretisering i klara, begränsade men tillräckligt detaljerade regler.
Betrakta vi uppkomsten av den moderna internationella rätten
ur historisk synpunkt, såsom den skapades efter reformationen och
formulerades av Grotius och hans direkta efterföljare, så se vi,
att den just uppkom ur behovet att reglera det ömsesidiga umgänget mellan de nya suveräna staterna efter det långa och omstörtande trettioåriga kriget, och den blev denna länge efterlängtade och välbehövliga grundval för staternas internationella förbindelser. Som sådan har folkrätten bevarats till våra dagar. Men
härvid kunna vi icke underlåta att nämna, att även den naturrättsliga doktrinen i mycket hög grad hjälpte till vid uppkomsten
och utformningen av den internationella rätten. Naturrätten å
sin sida har sin uppkomst och tillvaro att tacka just proklamerandet av de mänskliga rättigheternas ide. _Därmed är den internationella rätten direkt förbunden även med plikten att skydda de
mänskliga rättigheterna.
Alla gamla auktorer på folkrättens område framhävde och
underströka vikten av att skydda människans naturliga rättigheter. Sålunda försvarade Franciscus de Victoria (1480-1546), en
av de största folkrättsjuristerna före Grotius på 1600-talet, i sitt
arbete De Indis recenter inventis, 1532, den ståndpunkten, att
Amerikas primitiva folk ha rätt att bli delaktiga av rätts- och
rattvisenormernas skydd liksom alla andra folk i världen.
Emerich de Vattel (1714-1767), efter Hugo Grotius den mest
inflytelserika och betydelsefulla auktoriteten inom den internationella rätten, gick ännu längre än Grotius i frågan om skyddandet
av de mänskliga rättigheterna. Han brukade påstå, att folkets
lydnad under härskaren icke behövde vara absolut och blind och
att intet fördrag är bindande eller ger befogenheter, som strida
mot naturrätten. Han protegerar även den internationella humanitära interventionen till E<kydd för människans grundrättigheter,
606
Folkrätten och de mänskliga rättigheterna
i det han framhåller, att varje främmande stat med rätt kan
komma ett undertryckt folk till undsättning och hjälpa det mot
dess härskare. Det är därför icke underligt, att Vattel blev en
av de populäraste källorna, som citerades i arbeten av folkrättsteoretiker.
De internationella rättslärdes insats i frågan om de mänskliga
rättigheternas grundideer stod i samband med utvecklingen av
doktrinen om staternas jämlikhet. Människornas likställdhet vi- .sade sig vara en god källa till analogier, när staternas jämställdhet
skulle motiveras. »På samma sätt som den längsta människa»,
säger Christian Wolf! (1679-1754) i sitt arbete Jus gentium methodo scientifico pertractatum, 1749, »icke är mera människa än
en dvärg, så är ej ett folk, om än så litet, icke desto mindre ett
folk i samma mån som ett stort. Därför är människornas jämställdhet icke i något avseende beroende av deras fysiska storlek,
på samma sätt som staternas moraliska jämställdhet icke på något
.sätt är beroende av antalet människor, av vilket de bestå.»
Ungefär på samma sätt motiverar i vår tid den estniske rättslärde Jiiri Uluots (1890-1945) staternas jämställdhet: »I himlarymden, i växt- och djurriket finnas stora, små och mikroskopiska
kroppar, och var och en av dem har sin uppgift och grund i
·existensen inom den visa världsordningen, ’den har rätt till liv’.
~~ven bland folken finns det stora, mindre och små, men alla äro
de naturliga enheter, vilka inom motsvarande landområden i hi- :storisk livsprocess ha bildats organiskt. Liksom det vore förnuftsvidrigt att bemöda sig om att i himlarymden, i växt- eller djurriket endast de stora, endast de små eller endast de mikroskopiska
kropparna skulle bestå, så skulle det även vara i strid mot den
visdom, som yppar sig i världsordningen, att fordra och sträva
efter att människosläktet skulle bestå enbart av små, enbart medelstora eller enbart stora folk eller kanske endast av ett stort
folk. Därför har varje folk, om stort, medelstort eller litet, rätt
till självständigt liv och därav följande förpliktelse att icke blanda
sig i de andra folkens liv, icke anfalla andra, utan leva med dem
i fredliga förhållanden.»
I nuvarande internationell rätt är emellertid den mänskliga
individen icke skyddad genom några som helst positiv-rättsliga
normer. Vederbörande stats plikt att skydda den härrör endast
ur allmänna moraliska och etiska normer eller ur tillfälliga normer, vilka upptagits i enstaka speciella fördrag. Den internationella rätten är nämligen till stor del en produkt av den kristna
607
Richard Ränk
civilisationen och representerar som sådan en rättsordning, vilken
förbinder staterna – tidigare endast de kristna staterna – till
ett rättssamhälle. Kristendomens etiska principer och ideer ha
också i hög grad hjälpt till att skydda den mänskliga individens
rättigheter, i det att de besitta tendenser att fordra den internationella rättens hjälp för sin omsättning i verkligheten.
Sålunda se vi, att den internationella rätten i mellanfolklig praxis
under inverkan av kristendomens och naturrättens ideer i viss
mån hjälpt till att skydda de mänskliga rättigheterna. Här må
vi nämna t. ex. fördrag från mitten av 1600-talet (bl. a. fredsfördraget i Osnabriick 1648), genom vilka religionsfriheten säkrades för religiösa minoriteter, eller humanitära fördrag, vilka förbjödo slavhandel (Wienkongressens akter 1815), eller interventioner av humanitära skäl, som t. ex. skedde till det grekiska folkets
fromma 1827, eller senare för armenierna och de kristna i Turkiet.
Särskilt på senare tid har den internationella rättens intresse för
skyddet av människans personlighet och utveckling såväl fysiskt
som andligt varit stor, och detta särskilt under Folkförbundets
period, efter att ett motsvarande permanent organ för uppnående
av dessa mål skapats inom förbundet. Även de stora mellanfolkliga fördragen om arbets- och arbetarskydd böra nämnas, där Internationella Arbetsorganisationens verksamhet besitter en särskild vikt. Samma mål hade även de talrika fördrag, vilka efter
första världskriget slutits till minoriteternas skydd.
Därför skulle vi kunna peka på tvenne utvecklingslinjer i hittillsvarande internationell rätt: Den ena har huvudsakligen sysselsatt sig med ordnandet av relationerna mellan staterna. På
detta område kan förtjäna att nämnas skapandet av normer som
reglera krigföringen, diplomatiska personers immunitet, sätt att
lägga under sig territorium m. fl. m. fl. frågor. Inom den andra
utvecklingsriktningen har man nyttjat den internationella rätten
till att skydda och förkovra den enskilda individens välgång och
intressen, i det man för detta ändamål skapat organ och organisationer för ett storstilat mellanfolkligt samarbete. En stor del av
den internationella lagstiftningen är just ägnad sistnämnda mål.
Aven de internationella domstolarna ha som en fast folkrättslig
norm erkänt, att individen har rätt till frihet och jämlikhet inför
lagen. Särskilt har man som allmängiltig internationell rättsnorm
erkänt fordran, att utlänning skall åtnjuta behandling, som motsvarar civilisationens s. k. minimifordringar, obeaktat hur motsvarande stat behandlar sina egna medborgare. Och i minori- 608
Folkrätten och de mänskliga rättigheterna
tetsfrågan samt i mandatärstater har t. o. m. individens internationella processförmåga i viss mån fått erkännande. Sålunda
beslöt Ober-Schlesiens skiljedomstol år 1928 i fallet S t e i n e r
and Gross v. Polish State, att en statsmedborgare har
rätt till domstolsförfarande mot sin stat inför internationellt tribunal. Den Permanenta internationella domstolen i Haag beslöt
den 3 mars 1928 i sitt »rådgivande utlåtande» i fallet »J u r i s d i ct i o n o f t h e C o u r t s o f D a n z i g, att enligt folkrätten ingenting kan hindra enskilda personer från att tillägna sig direkta
rättigheter på grund av fördrag, om fördragsparterna så avsett.
Men allt detta har icke visat sig vara tillräckligt för att skydda
människans personlighet och frihet i mellanfolklig omfattning.
Verkligheten och de vackra deklarationerna skilja sig storligen
från varandra. Bortsett från att statens egna medborgare i några
nu existerande stater icke i full utsträckning åtnjuta de rättigheter, som tillkomma en kulturmänniska, så förekommer det dessutom ännu en avsevärd mängd statslösa, som icke äro någon stats
medborgare och därför icke åtnjuta något som helst internationellt
skydd. Redan efter förra världskriget vimlade det i Europa av
politiska flyktingar från vissa länder. Men efter andra världskriget har förhållandet i detta avseende blivit mycket värre. Försvarslösa personer, vilka på grund av omständigheterna faktiskt
blivit utan hemland, söka nu i utlandet de allra elementäraste
existensmöjligheter, ibland under de allra sämsta förhållanden,
ty deras rättigheter äro där icke skyddade av några som helst
mellanfolkliga normer. Därför måste framtidens folkrätt tillförsäkra människan större skydd än hittills.
Varmed skall man förklara denna nödvändighet av att införa
ökat skydd för de mänskliga rättigheterna i internationell rätU
Förhållandet skulle kunna förklaras så, att den internationella
rätten icke endast är en rätt, som reglerar staternas inbördes umgänge, utan den är i sin slutliga utformning samtidigt hela mänsklighetens universella rätt, där den enskilda individen är hela rättens slutenhet. Ty all rätts mål är ju dock att skydda den enskilda
individen, hans välgång, hans frihet, hans person o. s. v. samt
hans utveckling under alla de olika former denna framträder.
Detta innebär icke att människan obetingat skulle förvandlas till
ett direkt folkrättsligt subjekt, ehuru flera berömda rättslärda
(t. ex. Baumgarten, Scelle, Stowell) propagera för detta. Nej, tillsvidare må staterna fortfarande intaga denna plats. Men folkrätten
må möjliggöra större skydd för människan och hennes personlig- 609
Richard Ränk
het och garantera henne frihet genom fasta mellanfolkliga positivrättsliga normer, vilka skulle ingå å ena sidan i såväl folkrätten
som i det internationella samhällets allmänna rätt, och å andra
sidan även i varje stats konstitutionella rättsordning. Sammalunda må folkrätten i vissa bestämda fall för individen möjliggöra
även direkt tillträde till den folkrättsliga jurisdiktionen samt rätt
att där framträda som självständig part.
Varje människans naturliga rätt och säkerligen också hennes
moraliska förpliktelse är att utveckla sin förmåga till högsta tänkbara fulländning. Människan har rätt att fullgöra denna sin plikt
med åtnjutande av frihet. På samma sätt som friheten innebär
möjlighet till den mest fullkomliga utveckling av den mänskliga
personligheten, så är den icke ett medel att uppnå den högsta
samhällsordningen utan dennas mål. Därför äro icke människans
s. k. grundrättigheter något slags gåva på papperet, uppkomna ur
endast några deklarationer, utan de äro följder av människans
grundkaraktär, och frånvaron av dess friheter innebär människans
förslavande. Men å andra sidan får man ej glömma, att, ehuru
den enskilda människan för sin utveckling fordrar individuella
friheter, så är hon dock medlem i samhället, från vilket rättigheter och friheter för den enskilde utgå, men även bördor och
förpliktelser. Alltså är den enskilda människan bunden till medmänniskorna, varför de individuella friheterna icke kunna vara
obegränsade eller tillåta samhällslivets upplösning. staten finns
till just för att garantera människan frihet och säkerhet.
Folkrättens verkliga funktion som hjälp till att uppnå detta
mål skulle vara tvåfaldig: för det första måste den garantera
staten säkerhet mot yttre fara, och för det andra måste den säkerställa människans friheter gent emot staten. Den måste skapa
sådana positiv-rättsliga garantier, vilka i framtiden borga för
fullkomliga rättigheter och friheten för alla människor i alla länder. Den måste också skapa en sådan mellanfolklig rättsinstans,
där individen utan fruktan kan förverkliga och skydda sina rättigheter mot statens orättvisa. Därför står en del av folkrättens
uppgift att skydda de mänskliga rättigheterna ännu framför oss.
Kanske klingar allt detta verklighetsfrämmande och kanske är
det svårt att verkställa allt på en gång, men förverkligandet av
dessa tankar må dock bli vårt mål. Folkrättsteoretikernas plikt
må det emellertid bli att härvid hjälpa statsmännen vid förverkligandet av denna uppgift.
610
OCH DE MÄNSI(LIGA RÄTTIGHETERNA
Av j. d. docenten i Dorpat, jur. dr RICHARD 1L1’NK, Uppsala
ANDRA världskriget har efterlämnat djupa spår icke endast i
den materiella sidan av människans existens, utan även i hennes
mentalitet och rättsliga tänkesätt. En ny världsordning håller
på att skapas och den tidigare rättsuppfattningen undergår en
revidering. Den internationella rätten, som är förutsättningen för
och grunden till den mellanfolkliga rättsgemenskapens existens
och oklanderliga funktionering, befinner sig ånyo i stöpsleven,
liksom efter Westfaliska freden, då trettioåriga kriget slutade.
De hittillsvarande staterna med obegränsad suveränitet hålla på
att försvinna för att lämna rum för större samarbete i det mellanfolkliga livet, ty just den totalitära statsmaktens ohämmade tillväxt förde till internationell anarki, vilken slutade med det stora
krig vi nyss genomlidit.
Därför infinner sig helt naturligt frågan, om den hittillsvarande
internationella rätten förmår fylla sina tidigare funktioner även
under nuvarande förändrade förhållanden och om den fortfarande
kommer att förbli en rätt stater emellan. Är det månne icke så,
att tiden nu är kommen att ändra den traditionella uppfattningen
av folkrättens ide, mål och omfattning i syfte att bringa den i
närmare överensstämmelse med folkens nya livsvillkor, så att den
kunde fylla sina uppgifter friktionsfritt i den tillkommande mellanfolkliga rättsordningen’?
Enligt den gängse uppfattningen är den internationella rätten
just rätten mellan självständiga stater, vilken normerar statorna
och de frugor som beröra deras inbördes förhållanden. Men åligger
det den mellanfolkliga rätten iiven någon direkt normativ förpliktelse att skydda människan som individ samt hennes rätt~
602
Folkrätten och de mänskliga rättigheterna
Hittills har individens förhållande till staten endast varit en
statens internrättsliga och politiska angelägenhet. Detta förhållande har man brukat betrakta ur tvenne olika synpunkter.
Några hylla den uppfattningen, att staten ej har andra uppgifter, hur omfattande man än uppfattar dess mål, än att enbart
säkerställa människornas liv och lycka. Andra bruka i staten
se en högre politisk institution, för vilkens intressen den enskilda
individens intresse och rättigheter skola offras. Den åsikten, att
människans s. k. oförstörbara naturliga rättigheter stå högre än
statens positiva rätt, härstammar från senare tid. Innehållet i
denna åsikt är ett allmänt förnekande av statens absoluta makt
över medborgarna, erkännandet av den individuella frihetens betydelse samt förnekandet av fordran på obetingad medborgerlig
lydnad. Vidare har man brukat framhäva förhållandet, att statens
och dess härskares maktbefogenheter dock alltid ha sin grund i
medborgarnas samtycke; därför har statens obegränsade högsta
makt sina gränser, och staten kan icke självsvåldigt inskränka
eller upphäva sina medborgares rättigheter. I enlighet med denna
uppfattning är staten en rättsordning, grundad på rättvisa, lag
och frihet. Rätten garanterar den enskilda individens liv, hälsa
och frihet. Därför är ej heller statens makt annat än en sammanställning av rättsnormer. Den utövas på laglig grund, och
ingen är berättigad att bruka makten utanför lagens råmärken.
Vi se också, att folkrättens utveckling är intimt förbunden med
den konstitutionella statsformens seger över det autokratiska regeringssättet, eller annorlunda uttryckt – demokratiens seger
över diktaturformen. Ehuru detta i och för sig icke utgör någon
garanti för att den demokratiska regeringsformen alltid och allestädes skulle skydda folkrätten och rättvisan, är det dock säkert,
att den utesluter möjligheten av personlig maktutvidgningspolitik.
Den internationella rätten har hittills synnerligen förbehållsamt
sysselsatt sig med den normativa regleringen av människans och
hennes rättigheters skydd. På fredskonferensen i Paris 1919 upptogs problemet om människans rättigheter i samband med ordnarrdet av minoriteternas rättigheter. Enligt president Wilsons
förslag skulle Folkförbundet av de nya staterna fordra skydd för
religionsfriheten samt minoriteternas likvärdiga behandling med
majoritetsbefolkningen. I fredsfördraget upptogs även en rad bestämmelser för folkminoriteternas skydd, och detta ordnades även
genom särskilda fördrag. Men frågan om folkminoriteternas
skydd hade därigenom icke på långt när fått en allmän utform- 603
Richard Ränk
ning. De mänskliga rättigheternas skydd skiljer sig nämligen
märkbart från skyddet av folkminoriteterna, emedan detta omfattar endast en liten del av befolkningen. Dock var detta ett
stort steg framåt och skyddet av minoriteterna utgjorde inom
rättsordningen från tiden före andra världskriget i visst avseende
en del av den mellanfolkliga konstitutionen eller grundordningen:
staten kunde icke genom inrepolitisk lagstiftning i inskränkande
syfte ändra minoriteternas motsvarande rättigheter. Principen
»Minderheitsrecht bricht Staatsrecht» gällde. Statens suveränitet
hade här begränsats i mänsklighetens allmänna intressen. Beträffande statens egna medborgare saknades emellertid alla normer för folkrättsligt skydd och staten kunde behandla sina medborgare helt godtyckligt.
Men i sin framställning till Förenta Staternas Kongress den 6
januari 1941 fattade president Roosevelt frågan om människans
skydd mycket vidare än hans föregångare Wilson, i det han avsåg
att tillämpa det på alla människor »över hela världen». Han
utlyste som den kommande världsordningens grundpelare följande
mänskliga grundfriheter: l) tanke- och yttrandefrihet, 2) religionsfrihet, 3) frihet från nöd och 4) frihet från fruktan.
Även i Atlantdeklarationen, på vilkens principer efterkrigstidens rättsordning skulle byggas, försäkrade Förenta staternas
president och Storbritanniens premiärminister, att »de efter Tysklands slutgiltiga besegrande hoppas kunna skapa en fred, vilken
ger alla folk möjlighet att leva inom sitt lands gränser och som
ger en garanti, att alla människor i alla länder kunna leva sitt
liv i frihet, utan fruktan och umbäranden» (punkt 6), och att »de
önska för alla säkerställa bättre arbetsvillkor samt ekonomiskt
framåtskridande och social säkerhet» (punkt 5).
Därför väntar också nu problemet om de mänskliga rättigheternas skydd på en lösning i internationell omfattning och har
otvivlaktigt en central betydelse bland andra viktiga mellanfolkliga problem.
Under den nyss avslutade fredskonferensen i Paris berörde man
denna fråga liksom i förbigående i samband med utarbetandet
av fredsfördragen. Ävenså diskuterades skapandet av en särskild
internationell domstol till de mänskliga rättigheternas skydd. På
grund av bristande intresse lät man dock frågan falla.
En institution, som särskilt sökt hjälpa till att utvidga folkrättens funktioner med avseende på skyddet av den enskilda individens rättigheter, är Institutet för internationell rätt, vilket
604
Folkrätten och de mänskliga rättigheterna
bland sina medlemmar räknar alla framstående jurister på den
internationella rättens område från hela världen. Då detta institut den 12 oktober 1929 på sin session i New York mottog en
särskild »Deklaration beträffande människans mellanfolkliga rättigheter», så ansåg man detta vara början till en ny epok inom
folkrätten. I nämnda deklaration tillerkänner man nämligen den
suveräna individens rättigheter större betydelse än den suveräna
statens. Detta institut är visserligen en privat organisation och
dess beslut äro alltså ej positiv-rättsligt bindande, men de besitta
dock ett högt moraliskt värde.
Grundtanken i deklarationen är universaliseringen av vissa
grundsatser till skydd för fundamentala rättigheter: »Det är av
vikt att till hela världen utsträcka det internationella erkännandet
av människans rättigheter», förklarar ingressen till deklarationen.
Deklarationens sex artiklar äro av följande innehåll:
Varje stat bör tillerkänna varje mänsklig individ (statsborgare
eller ej) lika rätt till liv, frihet och egendom samt inom sitt område lämna dem allt skydd för denna rätt, utan hänsyn till nationalitet, kön, ras eller religion (art. 1). Varje stat förklaras vidare
böra tillerkänna varje mänsklig individ rätt till fri trosutövning,
offentlig såväl som enskild, inom de gränser som dragas av hänsyn till allmänna ordningen och goda seder (art. 2). Slutligen
uttalas, att varje stat bör tillerkänna varje mänsklig individ rätt
till obehindrat bruk av de_t språk han fritt väljer och till undervisning i detta språk (art. 3), varvid helt visst förstås endast enskild undervisning i språk enligt individens fria val.
De nämnda tre första punkterna bilda en grupp för sig, i det
att de verkligen handla om vissa minimirättigheter, som anses
böra tillkomma varje mänsklig individ, varhelst och under vilka
förhållanden han eljest befinner sig. Till denna grupp bör dock
läggas punkt fem, som uttalar, att den »likhet», som i föregående
punkter förutsättes, bör vara ej nominell utan effektiv och utesluta
varje direkt eller indirekt diskrimination.
Deklarationens fjärde och sjätte punkter behandla båda förhållandet mellan en stat och dess medborgare. Fjärde punkten stadgar, att intet direkt eller indirekt med olikhet beträffande kön,
ras, språk eller religion sammanhängande motiv berättigar en
stat att förvägra en sin medborgare privata eller publika rättigheter, bl. a. tillträde till offentliga undervisningsanstalter och utövning av yrke eller annan verksamhet. Utgående från en önskan
hos staterna att eludera förpliktelserna enligt punkt fyra, stadgar
605
,- .
Richard Ränk
punkt sex, att en person ej kan berövas de däri avsedda rättigheterna genom att i sådant syfte fråntagas sitt medborgarskap.
Det måste framhållas, att hela deklarationen är enbart en principförklaring, som har till syfte att uttrycka vissa allmänna, staterna åvilande förpliktelser, och tyvärr har den i den rättsliga
realiteten icke åstadkommit något avsevärt framsteg på det internationella livets område. Sådana idealistiska deklarationer löpa
i allmänhet stor risk att förbli döda bokstäver, åtminstone så länge
ej imperativa internationella samhälleliga rättsintressen påkalla
deras konkretisering i klara, begränsade men tillräckligt detaljerade regler.
Betrakta vi uppkomsten av den moderna internationella rätten
ur historisk synpunkt, såsom den skapades efter reformationen och
formulerades av Grotius och hans direkta efterföljare, så se vi,
att den just uppkom ur behovet att reglera det ömsesidiga umgänget mellan de nya suveräna staterna efter det långa och omstörtande trettioåriga kriget, och den blev denna länge efterlängtade och välbehövliga grundval för staternas internationella förbindelser. Som sådan har folkrätten bevarats till våra dagar. Men
härvid kunna vi icke underlåta att nämna, att även den naturrättsliga doktrinen i mycket hög grad hjälpte till vid uppkomsten
och utformningen av den internationella rätten. Naturrätten å
sin sida har sin uppkomst och tillvaro att tacka just proklamerandet av de mänskliga rättigheternas ide. _Därmed är den internationella rätten direkt förbunden även med plikten att skydda de
mänskliga rättigheterna.
Alla gamla auktorer på folkrättens område framhävde och
underströka vikten av att skydda människans naturliga rättigheter. Sålunda försvarade Franciscus de Victoria (1480-1546), en
av de största folkrättsjuristerna före Grotius på 1600-talet, i sitt
arbete De Indis recenter inventis, 1532, den ståndpunkten, att
Amerikas primitiva folk ha rätt att bli delaktiga av rätts- och
rattvisenormernas skydd liksom alla andra folk i världen.
Emerich de Vattel (1714-1767), efter Hugo Grotius den mest
inflytelserika och betydelsefulla auktoriteten inom den internationella rätten, gick ännu längre än Grotius i frågan om skyddandet
av de mänskliga rättigheterna. Han brukade påstå, att folkets
lydnad under härskaren icke behövde vara absolut och blind och
att intet fördrag är bindande eller ger befogenheter, som strida
mot naturrätten. Han protegerar även den internationella humanitära interventionen till E<kydd för människans grundrättigheter,
606
Folkrätten och de mänskliga rättigheterna
i det han framhåller, att varje främmande stat med rätt kan
komma ett undertryckt folk till undsättning och hjälpa det mot
dess härskare. Det är därför icke underligt, att Vattel blev en
av de populäraste källorna, som citerades i arbeten av folkrättsteoretiker.
De internationella rättslärdes insats i frågan om de mänskliga
rättigheternas grundideer stod i samband med utvecklingen av
doktrinen om staternas jämlikhet. Människornas likställdhet vi- .sade sig vara en god källa till analogier, när staternas jämställdhet
skulle motiveras. »På samma sätt som den längsta människa»,
säger Christian Wolf! (1679-1754) i sitt arbete Jus gentium methodo scientifico pertractatum, 1749, »icke är mera människa än
en dvärg, så är ej ett folk, om än så litet, icke desto mindre ett
folk i samma mån som ett stort. Därför är människornas jämställdhet icke i något avseende beroende av deras fysiska storlek,
på samma sätt som staternas moraliska jämställdhet icke på något
.sätt är beroende av antalet människor, av vilket de bestå.»
Ungefär på samma sätt motiverar i vår tid den estniske rättslärde Jiiri Uluots (1890-1945) staternas jämställdhet: »I himlarymden, i växt- och djurriket finnas stora, små och mikroskopiska
kroppar, och var och en av dem har sin uppgift och grund i
·existensen inom den visa världsordningen, ’den har rätt till liv’.
~~ven bland folken finns det stora, mindre och små, men alla äro
de naturliga enheter, vilka inom motsvarande landområden i hi- :storisk livsprocess ha bildats organiskt. Liksom det vore förnuftsvidrigt att bemöda sig om att i himlarymden, i växt- eller djurriket endast de stora, endast de små eller endast de mikroskopiska
kropparna skulle bestå, så skulle det även vara i strid mot den
visdom, som yppar sig i världsordningen, att fordra och sträva
efter att människosläktet skulle bestå enbart av små, enbart medelstora eller enbart stora folk eller kanske endast av ett stort
folk. Därför har varje folk, om stort, medelstort eller litet, rätt
till självständigt liv och därav följande förpliktelse att icke blanda
sig i de andra folkens liv, icke anfalla andra, utan leva med dem
i fredliga förhållanden.»
I nuvarande internationell rätt är emellertid den mänskliga
individen icke skyddad genom några som helst positiv-rättsliga
normer. Vederbörande stats plikt att skydda den härrör endast
ur allmänna moraliska och etiska normer eller ur tillfälliga normer, vilka upptagits i enstaka speciella fördrag. Den internationella rätten är nämligen till stor del en produkt av den kristna
607
Richard Ränk
civilisationen och representerar som sådan en rättsordning, vilken
förbinder staterna – tidigare endast de kristna staterna – till
ett rättssamhälle. Kristendomens etiska principer och ideer ha
också i hög grad hjälpt till att skydda den mänskliga individens
rättigheter, i det att de besitta tendenser att fordra den internationella rättens hjälp för sin omsättning i verkligheten.
Sålunda se vi, att den internationella rätten i mellanfolklig praxis
under inverkan av kristendomens och naturrättens ideer i viss
mån hjälpt till att skydda de mänskliga rättigheterna. Här må
vi nämna t. ex. fördrag från mitten av 1600-talet (bl. a. fredsfördraget i Osnabriick 1648), genom vilka religionsfriheten säkrades för religiösa minoriteter, eller humanitära fördrag, vilka förbjödo slavhandel (Wienkongressens akter 1815), eller interventioner av humanitära skäl, som t. ex. skedde till det grekiska folkets
fromma 1827, eller senare för armenierna och de kristna i Turkiet.
Särskilt på senare tid har den internationella rättens intresse för
skyddet av människans personlighet och utveckling såväl fysiskt
som andligt varit stor, och detta särskilt under Folkförbundets
period, efter att ett motsvarande permanent organ för uppnående
av dessa mål skapats inom förbundet. Även de stora mellanfolkliga fördragen om arbets- och arbetarskydd böra nämnas, där Internationella Arbetsorganisationens verksamhet besitter en särskild vikt. Samma mål hade även de talrika fördrag, vilka efter
första världskriget slutits till minoriteternas skydd.
Därför skulle vi kunna peka på tvenne utvecklingslinjer i hittillsvarande internationell rätt: Den ena har huvudsakligen sysselsatt sig med ordnandet av relationerna mellan staterna. På
detta område kan förtjäna att nämnas skapandet av normer som
reglera krigföringen, diplomatiska personers immunitet, sätt att
lägga under sig territorium m. fl. m. fl. frågor. Inom den andra
utvecklingsriktningen har man nyttjat den internationella rätten
till att skydda och förkovra den enskilda individens välgång och
intressen, i det man för detta ändamål skapat organ och organisationer för ett storstilat mellanfolkligt samarbete. En stor del av
den internationella lagstiftningen är just ägnad sistnämnda mål.
Aven de internationella domstolarna ha som en fast folkrättslig
norm erkänt, att individen har rätt till frihet och jämlikhet inför
lagen. Särskilt har man som allmängiltig internationell rättsnorm
erkänt fordran, att utlänning skall åtnjuta behandling, som motsvarar civilisationens s. k. minimifordringar, obeaktat hur motsvarande stat behandlar sina egna medborgare. Och i minori- 608
Folkrätten och de mänskliga rättigheterna
tetsfrågan samt i mandatärstater har t. o. m. individens internationella processförmåga i viss mån fått erkännande. Sålunda
beslöt Ober-Schlesiens skiljedomstol år 1928 i fallet S t e i n e r
and Gross v. Polish State, att en statsmedborgare har
rätt till domstolsförfarande mot sin stat inför internationellt tribunal. Den Permanenta internationella domstolen i Haag beslöt
den 3 mars 1928 i sitt »rådgivande utlåtande» i fallet »J u r i s d i ct i o n o f t h e C o u r t s o f D a n z i g, att enligt folkrätten ingenting kan hindra enskilda personer från att tillägna sig direkta
rättigheter på grund av fördrag, om fördragsparterna så avsett.
Men allt detta har icke visat sig vara tillräckligt för att skydda
människans personlighet och frihet i mellanfolklig omfattning.
Verkligheten och de vackra deklarationerna skilja sig storligen
från varandra. Bortsett från att statens egna medborgare i några
nu existerande stater icke i full utsträckning åtnjuta de rättigheter, som tillkomma en kulturmänniska, så förekommer det dessutom ännu en avsevärd mängd statslösa, som icke äro någon stats
medborgare och därför icke åtnjuta något som helst internationellt
skydd. Redan efter förra världskriget vimlade det i Europa av
politiska flyktingar från vissa länder. Men efter andra världskriget har förhållandet i detta avseende blivit mycket värre. Försvarslösa personer, vilka på grund av omständigheterna faktiskt
blivit utan hemland, söka nu i utlandet de allra elementäraste
existensmöjligheter, ibland under de allra sämsta förhållanden,
ty deras rättigheter äro där icke skyddade av några som helst
mellanfolkliga normer. Därför måste framtidens folkrätt tillförsäkra människan större skydd än hittills.
Varmed skall man förklara denna nödvändighet av att införa
ökat skydd för de mänskliga rättigheterna i internationell rätU
Förhållandet skulle kunna förklaras så, att den internationella
rätten icke endast är en rätt, som reglerar staternas inbördes umgänge, utan den är i sin slutliga utformning samtidigt hela mänsklighetens universella rätt, där den enskilda individen är hela rättens slutenhet. Ty all rätts mål är ju dock att skydda den enskilda
individen, hans välgång, hans frihet, hans person o. s. v. samt
hans utveckling under alla de olika former denna framträder.
Detta innebär icke att människan obetingat skulle förvandlas till
ett direkt folkrättsligt subjekt, ehuru flera berömda rättslärda
(t. ex. Baumgarten, Scelle, Stowell) propagera för detta. Nej, tillsvidare må staterna fortfarande intaga denna plats. Men folkrätten
må möjliggöra större skydd för människan och hennes personlig- 609
Richard Ränk
het och garantera henne frihet genom fasta mellanfolkliga positivrättsliga normer, vilka skulle ingå å ena sidan i såväl folkrätten
som i det internationella samhällets allmänna rätt, och å andra
sidan även i varje stats konstitutionella rättsordning. Sammalunda må folkrätten i vissa bestämda fall för individen möjliggöra
även direkt tillträde till den folkrättsliga jurisdiktionen samt rätt
att där framträda som självständig part.
Varje människans naturliga rätt och säkerligen också hennes
moraliska förpliktelse är att utveckla sin förmåga till högsta tänkbara fulländning. Människan har rätt att fullgöra denna sin plikt
med åtnjutande av frihet. På samma sätt som friheten innebär
möjlighet till den mest fullkomliga utveckling av den mänskliga
personligheten, så är den icke ett medel att uppnå den högsta
samhällsordningen utan dennas mål. Därför äro icke människans
s. k. grundrättigheter något slags gåva på papperet, uppkomna ur
endast några deklarationer, utan de äro följder av människans
grundkaraktär, och frånvaron av dess friheter innebär människans
förslavande. Men å andra sidan får man ej glömma, att, ehuru
den enskilda människan för sin utveckling fordrar individuella
friheter, så är hon dock medlem i samhället, från vilket rättigheter och friheter för den enskilde utgå, men även bördor och
förpliktelser. Alltså är den enskilda människan bunden till medmänniskorna, varför de individuella friheterna icke kunna vara
obegränsade eller tillåta samhällslivets upplösning. staten finns
till just för att garantera människan frihet och säkerhet.
Folkrättens verkliga funktion som hjälp till att uppnå detta
mål skulle vara tvåfaldig: för det första måste den garantera
staten säkerhet mot yttre fara, och för det andra måste den säkerställa människans friheter gent emot staten. Den måste skapa
sådana positiv-rättsliga garantier, vilka i framtiden borga för
fullkomliga rättigheter och friheten för alla människor i alla länder. Den måste också skapa en sådan mellanfolklig rättsinstans,
där individen utan fruktan kan förverkliga och skydda sina rättigheter mot statens orättvisa. Därför står en del av folkrättens
uppgift att skydda de mänskliga rättigheterna ännu framför oss.
Kanske klingar allt detta verklighetsfrämmande och kanske är
det svårt att verkställa allt på en gång, men förverkligandet av
dessa tankar må dock bli vårt mål. Folkrättsteoretikernas plikt
må det emellertid bli att härvid hjälpa statsmännen vid förverkligandet av denna uppgift.
610