Kulturtidskrifter
Majoriteten klarar sig utan statligt stöd

En tidskrift som är beroende av statligt stöd är också utlämnad till politikernas goda vilja. Den stora frågan borde istället vara hur tidskrifterna ska kunna hitta alternativa finansieringsmodeller och ta steget in i 2000-talet, menar Henrik Sundbom.

I sociala medier uppmanas jag rädda kulturtidskrifterna undan Alliansdöden genom att ge bort en prenumeration i julklapp. Det är inte alls någon dum idé: att betala för det man värnar om.

Det är Kulturchock, som arbetar med distribution av kulturtidskrifter, som står bakom uppmaningen och orsaken är naturligtvis Kulturutskottets drastiska beslut att skära ned det produktionsstöd till kulturtidskrifter som distribueras av Kulturrådet med 75 procent. Bland de tidskrifter som jag föreslås rädda undan Per Bills (M) bila noterar jag titlar som Camino, Clarte, Aiolos, Faktum och Arbetarhistoria.

Bara ett problem. Ingen av dessa tidskrifter har ekonomiskt stöd från Kulturrådet. Faktum är att ingen av dem ens sökt pengar för 2014. Så vad är det jag ska rädda dem från?

På sin hemsida skriver Kulturchock att ingen vet exakt hur många kulturtidskrifter som publiceras i Sverige, men att det sannolikt är någonstans mellan femhundra och tusen stycken. 2014 fick 92 av dem ekonomiskt stöd i storleksordningen 25-700 000 kronor. Mellan 400 och 900 kulturtidskrifter klarar sig med andra ord ändå.

Kulturtidskrifterna och kapitalet

Landets samlade kulturskribenter och redaktörer höjer just nu sina röster för att låta meddela att det är omöjligt att producera en kvalitativ kulturtidskrift utan statliga bidrag. Men är det verkligen en naturlag, eller är det en följd av en politik som aktivt missgynnat lönsamma verksamheter?

Det är bara några år sedan Alliansregeringen tog bort det bisarra kravet att en kulturtidskrift måste gå med förlust för att vara berättigad till bidrag. Hur många tidningar har sagt nej till annonsörer, låtit bli att söka alternativa finansiärer och tagit marknadsföring med en nypa salt för att inte riskera förlora sina bidrag?

I sin uppsats ”I kläm mellan kultur, politik och marknad” (JMK 2013) undersöker Filippa Rodbrandt kulturtidskrifternas roll och finansiering. Hon beskriver en bransch där redaktörer aktivt säger nej till annonsintäkter, av rädsla för att förlora sitt redaktionella oberoende. ”Så fort man börjar anpassa sig mer efter en ekonomi eller en marknad så kan man tappa en del av kvalitén i en tidskrift”, konstaterar en intervjuad redaktör. I Föreningen Sveriges Kulturtidskrifters medlemsenkät 2012-2013 uppgav bara 38 procent att de över huvud taget hade annonsintäkter.

Magasinet Konstperspektivs redaktör, Anders Olofsson, delar generöst med sig av några siffror ur tidningens ekonomi i en text om hur minskat stöd skulle hota tidskriften:

”Under perioden 2007-2013 mottog Konstperspektiv 2,8 miljoner kronor i tidskriftsstöd. Det har gjort det möjligt för oss att producera och distribuera en bred men kvalitativt avancerad konsttidskrift i både tryckt och digital version. Men under samma period har vi sålt annonser för 3,3 miljoner kronor. På den punkten skiljer vi oss från många andra kulturtidskrifter.”

Olofssons oro för sin publikations framtid ska naturligtvis tas på allvar, men desto större skäl att oroa sig har de redaktörer som medvetet avstått från annonsintäkter. Olofssons räkneexempel visar att även en nischad konsttidskrift som hans har potential att få in reklamintäkter som överstiger det statliga stödet. Om bara viljan finns.

En annan högkvalitativ kulturtidskrift som lockar några av landets vassaste skribenter är Divan, tidskrift för psykoanalys och kultur. I en text från 2012 läser jag att tidningens upplaga är 1200, och med tanke på att många klagar på vikande prenumerationssiffror är det ingen vild gissning att den inte är större idag. Divan ger ut två nummer om året, som man fiffigt nog kallar för dubbelnummer (Kulturrådet ställer krav på fyra nummer per år…), och erhöll 425 000 för 2014. Det betyder att varje exemplar av tidningen som trycks är subventionerat med 175 kronor. En bra fingervisning om hur stora subventioner det handlar om. Tillräckligt mycket för att sticka i ögonen på många, men en struntsumma jämfört med till exempel subventionerna för en biljett till Kungliga Operan i Stockholm.

Skribentarvoden – eller tryckerier?

När Klimatmagasinet Effekt lanserades 2009 skrev Medievärlden om den nya publikationen under rubriken ”Nytt klimatmagasin väljer bort annonsörer”. De senaste åren har tidningen, som för övrigt bara med största möjliga fantasi och ansträngning kan sägas behandla kultur, tagit emot 300 000 kronor om året.

Effekts chefredaktör Kjell Vowles talade om sin tidskrifts ekonomi på en manifestation på Mynttorget tidigare i veckan. Om Effekt skulle följa Bödeln Bills uppmuntran och helt och hållet gå över till digitala format (borde det inte vara en självklarhet för ett magasin som handlar om hållbart leverne?) skulle besparingar kunna göras på 180 000 kronor. Av tidningens generösa bidrag går alltså 60 procent till att stödja tryckerier, postverk och returpapperscentraler. Det var knappast det som var syftet med politiken.

Men för många tidskrifter är det så det ser ut: pengarna går till produktions- och distributionskostnader i stället för till skribentarvoden. I FSK:s medlemsenkät svarade bara knappt 60 procent av redaktörerna att de betalar arvoden till sina skribenter, och av de som betalar var det många som konstaterade att de betalar mycket låga arvoden.

Torbjörn Elensky, varm anhängare av produktionsstödet och en av de skribenter som bidragit till kanske flest kvalitetstidskrifter i Sverige, noterar följande på Facebook: ”Det mesta av detta är i princip gratisarbete, eller åtminstone enbart symboliskt arvoderat. Varenda gång jag haft lyckan att få något stipendium anser jag att det ingår i de förväntningar jag har på mig själv att jag också ska bidra med material till kulturtidskrifterna, som inte skulle existera utan det stöd de får, både från det offentliga och redaktörer och skribenter.”

Kören av upprörda redaktörer hävdar gärna att de försörjer en stor skara av duktiga skribenter, men enligt Elenskys resonemang är det snarare tvärtom: det är skribenter försörjer tidskrifterna genom gratis eller dåligt arvoderat arbete. Det är inget argument för neddragna bidrag. Tvärtom! Men det gör att redaktörernas klagosång klingar falskt.

Mats Johansson, före detta moderat riksdagsledamot i kulturutskottet, var en av de ledamöter som bidrog till att stoppa en radikal sänkning av produktionsstödet senast det var på tal. En av hans käpphästar är att de små tidskrifterna måste ta steget och gå över till digital utgivning. ”Också tidskriftsvärlden måste in i det nya årtusendet”, konstaterar han i en intervju i Dagens Nyheter. Så var han också en av de drivande krafterna bakom ett teknikneutralt produktionsstöd, som möjliggjort att till exempel tidskriften Sydasien som tvingades lägga ned sin tryckta tidning kunnat återuppstå på nätet med ett årligt bidrag om 150 000 kronor. Det räcker en bit om man reducerar alla kostnader för tryck och distribution.

Johansson representerar en modern linje som är lätt att skriva under på: Låt tidskrifterna behålla sina stöd, i alla fall en del av det, men se till att de tar steget ut på nätet och att pengarna hamnar där de ska – i kulturskribenternas fickor.

Kulturtidskrift utan skattepengar?

Om man går igenom listan på tidskrifter som beviljats produktionsstöd från Kulturrådet noterar man snabbt att en lång rad titlar saknas. Varför finns inte tidskrifter som Axess, Filter eller Fokus med på listan?

En förklaring är antagligen att de inte behöver stödet. Våra populäraste tidskrifter – som Filter – står sig rätt bra på marknaden. De har lärt sig att balansera publikt med kvalitativt. Och en tidning som Axess, som av många anses vara ett av våra skarpaste forum för kulturkritik, har sina finansiärer på annat håll än i Kulturutskottet.

En annan förklaring står antagligen att finna i en ideologisk motvilja mot statliga bidrag från borgerligt inriktade tidskrifter, som märkbart lyser med sin frånvaro på listan. Det rimmar helt enkelt illa med den ideologiska affärsidén att ta emot skattepengar. Därför får tidningar som Arena, Bang och Mana pengar av Kulturrådet, men inte Neo och Svensk Tidskrift.

Det är för övrigt inte så att det saknas potentiella finansiärer av socialistisk press: Arena uppger till exempel LO som ”guldprenumerant”. Hur stora bidrag som ligger bakom en sådan hederstitel kan man bara gissa. När Arenas Per Wirtén skriver om neddragningen i termer av att ”strimla” och ”sänka” kulturtidskrifterna är det rimligen inte den egna publikationen han syftar på.

Julklappstipset: Rädda en kulturtidskrift!

På listan över beviljade bidrag för 2014 finns också ett par tidskrifter som annonserat sin nedläggning under året, bland dem den obegripliga men ack så kulturella nättidningen Fikssion och tidskriften CLP som i huvudsak publicerat nyskriven litteratur. Nedläggning, trots produktionsstöd, med andra ord.

I FKS medlemsenkät uppger flera redaktörer att de avstår från att söka stöd för att de tycker att systemet är godtyckligt – man vet inte från ett år till nästa om man kommer att ha medel att fortsätta och förstår inte Kulturrådets bedömningsgrunder.

Dessa redaktörer framstår som kloka. För en tidning som är till hundra procent beroende av ett statligt bidrag, är också till hundra procent utlämnad till politikernas goda vilja. Ett regeringsskifte eller en ny budget, och alla verksamhet faller.

De 400-900 kulturtidskrifter som valt att inte förlita sig på en huvudsaklig och godtycklig inkomstkälla – står däremot starka oavsett hur hårt de politiska vindarna blåser. Det, om något, är en garanti för att starkt och bibehållet demokratiskt samtal.

Nu har Per Bill visserligen hunnit yrka på återremiss och bidragen kvarstår sannolikt i någon form även nästa år. Men Kulturchocks uppmaning att ge bort en prenumeration och rädda en kulturtidskrift är ändå inte så dum. Högre prenumerantintäkter innebär att bidragen spelar mindre roll. Ju fler redaktioner som bryter sig fria från det statliga bidragets bojor, desto starkare, sundare och friare debattklimat. Och ju fler redaktörer som förstår den ekvationen, desto intressantare idédebatt.

Här finns dock den här debattens stora paradox. En tryckt tidskrift med smal målgrupp tvingas ägna en stor del av sin energi och sina resurser åt att sätta, trycka och distribuera. Den stora vinnaren är inte kulturdebatten utan Stora Enso. En digital tidskrift, å andra sidan, kan kanalisera alla sina medel dit där de hör hemma: till skribenter och redaktörer. Men i samma ögonblick som den tryckta upplagan upphör, upphör också de huvudsakliga finansieringskällorna vid sidan av bidragen: prenumerantavgifter och annonsintäkter. Bidragsberoendet ökar markant.

Den stora nöten för Kulturutskottet att knäcka, oavsett majoritet, är hur Kulturtidskrifterna ska kunna leva vidare och bli mer oberoende från politikens goda vilja samtidigt som de, med Mats Johansson ord, tillåts ta steget in i det nya årtusendet. Och den nöten kräver en större kreativitet än indragna pengar med två veckors varsel.

Henrik Sundbom är kulturvetare och liberal skribent och debattör.