För gammal
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FÖR GAMMAL?
Dags för omvärdering av de äldres
möjligheter på arbetsmarknaden
Befolkningsutvecklingen i vårt land
kommer under l:”mg tid att karakteriseras av det förhållandet att de äldre
åldersklasserna ökar i snabbare takt
iin de yngre. Denna utveckling är en
följd av en sjunkande dödlighet i dc
högre åldrarna, men framför allt ett
1·esultat av de låga födelsetalen under
20- och 30-talcn.
Trots att sådana förskjutningar i befolkningsutvecklingen hör till dc föriindringar i samhiillet som mera exakt
kan förutsägas ett eller annat årtionde
i förväg låter vi oss överraskas med
svårbemiistrade eftersläpningar som
följd. Ett exempel härpå var de bristande utbildningsresurser som mötte
de stora årskullar, som föddes under
fyrtiotalet. Ett annat, högst aktuellt
exempel, iir de brister som uppenbarats inom åldringsvården. Konsekvenserna av den förväntade ökningen i
dc äldre åldersgrupperna kommer att
bli betydande inom en rad områden
av samhällslivet. Ett av dessa områ-
den är arbetsmarknaden.
För att kartlägga och inventera dc
problem som den nämnda åldersförskjutningen kommer att medföra ur
näringslivets synpunkt samlade studieförbundet näringsliv och samhälle
till en konferens i maj 1963 under
rubriken ”För gammal? – Om de
medelålders och äldre i samhälle och
arbetsliv”. I en rad översiktliga och
informativa artiklar och diskussionssammandrag refereras konferensen i
förbundets senaste debattskrift, som
69
,4v direktör JOHN MAGNUS LINDBERG
erhållit samma namn som konferensen.
En av förutsättningarna för en fortsatt levnadsstandardhöjning är ett
effektivt utnyttjande av tillgängliga
arbetskraftsresurscr. ~äst de gifta
kvinnorna utgör den äldre, pensionerade arbetskraften (len till omfattningen största outnyttjade eller endast
delvis utnyttjade arbetskrafttillgångcn. I åldersgruppen 70 år och äldre
har endast några få procent (13 procent av männen och 2 procent av
kvinnorna) förvärvsarbete. De undersökningar som utförts rörande pensionärernas inställning till fortsatt arbete
respektive uppfattning om den egna
arbetsförmågan visar, att mer än två
tredjedelar av de som går i pension
skulle önska fortsätta sitt arbete. Det
ligger nära till hands att förutsätta en
icke obetydlig överskattning av den
egna prestationsförmågan bland pensionärerna. Från arbetsgivarnas sida
ansågs det emellertid att den helt
övervägande delen av de som önskade
fortsätta sitt arbete också skulle ha
haft förutsättningar för detta.
Pensioneringen innebär för mången
att bli dömd till ofrivillig sysslolöshet
Något tillspetsat har det sagts att sysslolösheten är åldringens fiende nummer ett. Den verkar nedbrytande såväl
psykiskt som fysiskt. Omvänt är en
väl avpassad sysselsättning stimulerande och bidrar till att de gamla bättre bevarar sin fysiska och psykiska
spänst. Närmast till hands synes ligga
att ge de äldre som önskar fortsätta
att arbeta efter inträdet i pensions- 70
åldern möjlighet därtill genom ett till
åldern avpassat arbete.
På arbetsmarknaden förekommer
många vanföreställningar ifråga om
den äldre arbetskraften. Företagna
undersökningar visar emellertid att de
äldre väl kan hävda sig då det gäller
arbetets kvalitativa sidor, såsom precision och exakthet. Endast ifråga om
arbetshastighet föreligger en sämre
prestation. Denna uppväges emellertid
till en del av påtagligt mindre frånvaro. På detta område finnes utrymme för en grundlig omvärdering inom
näringslivet. Det är också här som
den föreliggande skriften efter några
orienterande översikter om åldringens
allmänna situation i dagens samhälle
har sin tyngdpunkt.
I fem avsnitt lämnas redogörelser för
fyra nyligen företagna undersökningar inom svensk industri. Dessa undersökningar har omfattat dels en medicinsk, sociologisk och psykologisk undersökning av den åldrande anställde,
dels en kartläggning av de problem
som uppstår för den äldre arbetskraften vid rationalisering samt vid anpassning till högmekaniserat arbete.
Det konstateras därvid bl. a. att grunden för en framgångsrik långsiktig
personalpolitik är – även i en högrationaliserad industri – att personalens åldersfördelning motsvarar den
åldersfördelning befolkningen har.
För de som ansvarar för personalpolitiken såväl inom den privata som
inom den offentliga sektorn utgör dessa undersökningar ett värdefullt material som bör leda till genomgripande
förändring av rådande personalpolitik
med avseende på den äldre arbetskraften.
Medan de förra huvudsakligen beoch den del som behandlar de nämnda undersökningarna föreligger en
viss skillnad i ämnets behandling.
Medan de förra huvudsakligen behandlar åldersgrupperna över 67 år
och de problem som sammanhänger
med åldrandet och åldringens anpassning och vårdbehov, stannar den senare delen av skriften till stor del vid
de frågeställningar som möter den
äldre delen av de nuvarande verksamma, d. v. s. åldersgruppen 45 till 67 år.
Visserligen kan många av de rön som
undersökningarna givit omsättas på
gruppen pensionärer. Det skulle emellertid ha varit synnerligen värdefullt
om konferensen och därmed den föreliggande skriften ägnat gruppen 67 år
och äldre ett särskilt avsnitt.
Varför detta skulle varit särskilt
angeläget sammanhänger med den nuvarande situationen på åldringsvårdens område. På praktiskt taget samtliga vårdområden föreligger en eftersläpning som kan betecknas som katastrofal. Att ”dö i sjukhuskö” är en realitet som främst drabbar de äldre i
samhället. De krav som under de båda
närmaste decennierna kommer att
ställas på åldringsvården är tvåfaldiga. Dels krävs en kraftig utbyggnad
för att täcka de brister i åldringsvården som föreligger i dagsläget. Det rör
sig här om tiotusentals vårdplatser
inom akutsjukvård, långtidsvård och
mentalsjukvård. Parallellt härmed krä-
ver de årliga ökningarna av gruppen
åldringar kraftigt ökade vårdresurser.
För att så långt möjligt uppskjuta
behovet av vård erfordras en rad
förebyggande åtgärder. ökade sysselsättningsmöjligheter för de äldre skulle därvid ha största betydelse.
Då samtidigt arbetsmarknaden kommer att lida av arbetskraftbrist under
överskådlig tid framåt finnes det goda
skäl att ägna frågan om de äldre och
arbetsmarknaden ett allt större intresse.
Det föreligger behov av ytterligare
debatt i dessa frågor. Varför inte ännu
en konferens och debattskrift?
Dags för omvärdering av de äldres
möjligheter på arbetsmarknaden
Befolkningsutvecklingen i vårt land
kommer under l:”mg tid att karakteriseras av det förhållandet att de äldre
åldersklasserna ökar i snabbare takt
iin de yngre. Denna utveckling är en
följd av en sjunkande dödlighet i dc
högre åldrarna, men framför allt ett
1·esultat av de låga födelsetalen under
20- och 30-talcn.
Trots att sådana förskjutningar i befolkningsutvecklingen hör till dc föriindringar i samhiillet som mera exakt
kan förutsägas ett eller annat årtionde
i förväg låter vi oss överraskas med
svårbemiistrade eftersläpningar som
följd. Ett exempel härpå var de bristande utbildningsresurser som mötte
de stora årskullar, som föddes under
fyrtiotalet. Ett annat, högst aktuellt
exempel, iir de brister som uppenbarats inom åldringsvården. Konsekvenserna av den förväntade ökningen i
dc äldre åldersgrupperna kommer att
bli betydande inom en rad områden
av samhällslivet. Ett av dessa områ-
den är arbetsmarknaden.
För att kartlägga och inventera dc
problem som den nämnda åldersförskjutningen kommer att medföra ur
näringslivets synpunkt samlade studieförbundet näringsliv och samhälle
till en konferens i maj 1963 under
rubriken ”För gammal? – Om de
medelålders och äldre i samhälle och
arbetsliv”. I en rad översiktliga och
informativa artiklar och diskussionssammandrag refereras konferensen i
förbundets senaste debattskrift, som
69
,4v direktör JOHN MAGNUS LINDBERG
erhållit samma namn som konferensen.
En av förutsättningarna för en fortsatt levnadsstandardhöjning är ett
effektivt utnyttjande av tillgängliga
arbetskraftsresurscr. ~äst de gifta
kvinnorna utgör den äldre, pensionerade arbetskraften (len till omfattningen största outnyttjade eller endast
delvis utnyttjade arbetskrafttillgångcn. I åldersgruppen 70 år och äldre
har endast några få procent (13 procent av männen och 2 procent av
kvinnorna) förvärvsarbete. De undersökningar som utförts rörande pensionärernas inställning till fortsatt arbete
respektive uppfattning om den egna
arbetsförmågan visar, att mer än två
tredjedelar av de som går i pension
skulle önska fortsätta sitt arbete. Det
ligger nära till hands att förutsätta en
icke obetydlig överskattning av den
egna prestationsförmågan bland pensionärerna. Från arbetsgivarnas sida
ansågs det emellertid att den helt
övervägande delen av de som önskade
fortsätta sitt arbete också skulle ha
haft förutsättningar för detta.
Pensioneringen innebär för mången
att bli dömd till ofrivillig sysslolöshet
Något tillspetsat har det sagts att sysslolösheten är åldringens fiende nummer ett. Den verkar nedbrytande såväl
psykiskt som fysiskt. Omvänt är en
väl avpassad sysselsättning stimulerande och bidrar till att de gamla bättre bevarar sin fysiska och psykiska
spänst. Närmast till hands synes ligga
att ge de äldre som önskar fortsätta
att arbeta efter inträdet i pensions- 70
åldern möjlighet därtill genom ett till
åldern avpassat arbete.
På arbetsmarknaden förekommer
många vanföreställningar ifråga om
den äldre arbetskraften. Företagna
undersökningar visar emellertid att de
äldre väl kan hävda sig då det gäller
arbetets kvalitativa sidor, såsom precision och exakthet. Endast ifråga om
arbetshastighet föreligger en sämre
prestation. Denna uppväges emellertid
till en del av påtagligt mindre frånvaro. På detta område finnes utrymme för en grundlig omvärdering inom
näringslivet. Det är också här som
den föreliggande skriften efter några
orienterande översikter om åldringens
allmänna situation i dagens samhälle
har sin tyngdpunkt.
I fem avsnitt lämnas redogörelser för
fyra nyligen företagna undersökningar inom svensk industri. Dessa undersökningar har omfattat dels en medicinsk, sociologisk och psykologisk undersökning av den åldrande anställde,
dels en kartläggning av de problem
som uppstår för den äldre arbetskraften vid rationalisering samt vid anpassning till högmekaniserat arbete.
Det konstateras därvid bl. a. att grunden för en framgångsrik långsiktig
personalpolitik är – även i en högrationaliserad industri – att personalens åldersfördelning motsvarar den
åldersfördelning befolkningen har.
För de som ansvarar för personalpolitiken såväl inom den privata som
inom den offentliga sektorn utgör dessa undersökningar ett värdefullt material som bör leda till genomgripande
förändring av rådande personalpolitik
med avseende på den äldre arbetskraften.
Medan de förra huvudsakligen beoch den del som behandlar de nämnda undersökningarna föreligger en
viss skillnad i ämnets behandling.
Medan de förra huvudsakligen behandlar åldersgrupperna över 67 år
och de problem som sammanhänger
med åldrandet och åldringens anpassning och vårdbehov, stannar den senare delen av skriften till stor del vid
de frågeställningar som möter den
äldre delen av de nuvarande verksamma, d. v. s. åldersgruppen 45 till 67 år.
Visserligen kan många av de rön som
undersökningarna givit omsättas på
gruppen pensionärer. Det skulle emellertid ha varit synnerligen värdefullt
om konferensen och därmed den föreliggande skriften ägnat gruppen 67 år
och äldre ett särskilt avsnitt.
Varför detta skulle varit särskilt
angeläget sammanhänger med den nuvarande situationen på åldringsvårdens område. På praktiskt taget samtliga vårdområden föreligger en eftersläpning som kan betecknas som katastrofal. Att ”dö i sjukhuskö” är en realitet som främst drabbar de äldre i
samhället. De krav som under de båda
närmaste decennierna kommer att
ställas på åldringsvården är tvåfaldiga. Dels krävs en kraftig utbyggnad
för att täcka de brister i åldringsvården som föreligger i dagsläget. Det rör
sig här om tiotusentals vårdplatser
inom akutsjukvård, långtidsvård och
mentalsjukvård. Parallellt härmed krä-
ver de årliga ökningarna av gruppen
åldringar kraftigt ökade vårdresurser.
För att så långt möjligt uppskjuta
behovet av vård erfordras en rad
förebyggande åtgärder. ökade sysselsättningsmöjligheter för de äldre skulle därvid ha största betydelse.
Då samtidigt arbetsmarknaden kommer att lida av arbetskraftbrist under
överskådlig tid framåt finnes det goda
skäl att ägna frågan om de äldre och
arbetsmarknaden ett allt större intresse.
Det föreligger behov av ytterligare
debatt i dessa frågor. Varför inte ännu
en konferens och debattskrift?