Föråldrad uppfattning hänger kvar

”När det gäller demokratin i Afrika så har det gått åt rätt håll de senaste tjugo åren. Faktum är att det ser mycket bättre ut i dag än det gjorde 1989.” Det säger Staffan I Lindberg, statsvetare vid Göteborgs universitet i en intervju med Pär Krause om den demokratiska utvecklingen i Afrika. Hans slutsats är klar: demokratin vinner terräng. Därmed går han allstå emot de som hävdar att vi knappast sett några klara förbättringar vad gäller demokratins utbredning på den afrikanska kontinenten.

”Våra uppfattningar om Afrika har en tendens att grunda sig på det som gällde för 30-40 år sedan”, säger Lindberg, som alltså menar att vi helt enkelt inte tagit till oss de förändringar till det bättre som faktiskt skett.

Hans egen forskning visar att vi sett en successiv förbättring sedan 1989, och att det främst är förekomsten av fria val, och hur vanligt förekommande dessa är, som varit avgörande för ett lands utveckling i demokratisk riktning. Ju fler val, desto bättre demokrati i form av åsikts- och yttrandefrihet och folkligt inflytande, således.

Detta kanske kan tyckas som en självklarhet eftersom många anser att förekomsten av just fria val är en av de viktigaste definitionerna av politisk demokrati. Andra menar emellertid att förekomsten av val är av mindre demokratisk betydelse om dessa val inte är rättvisa. Det sistnämnda har ju ofta varit fallet i många afrikanska länder, vilket lett till att många andra forskare riktat kritik mot västlandets fokusering på politiska val. Men Lindberg menar att förekomsten av val leder till en självförstärkande process, där valen har en tendens att bli mer fria och rättvisa ju oftare de hålls. Även om de första allmänna valen i ett specifikt land ofta inte kan betecknas som fria och rättvisa tenderar alltså de efterföljande att bli det i högre utsträckning.

”Antalet val är den viktigaste förklaringsfaktorn för den positiva demokratiska utvecklingen i Afrika”, hävdar Lindberg, som menar att inte minst det tredje valet i ordningen i ett land har en tendens att bli mer demokratiskt och fritt jämfört med de föregående.

Till andra förklaringsfaktorer till ökad demokrati, som Lindbergs alltså vill tona ned, hör ekonomisk utveckling, bistånd samt etnisk och religiös sammanhållning

Anledningen är, menar Lindberg, att det finns en inneboende dynamik i själva valprocessen, som verkar i demokratisk riktning. Hans forskning, som bygger på studerandet av sammanlagt 232 val i 44 afrikanska länder söder om Sahara sedan början av 1990-talet, visar på ett antal mekanismer som tillsammans har en tendens att stärka de demokratiska utvecklingen.

Den kanske främsta mekanismen är att demokratiska rättigheter, främst principen en man – en röst, sätts på papperet när ett allmänt val ska arrangeras.

”Det är en lärningsprocess där människor blir medvetna om sina rättigheter, som i sin tur skapar ett tryck för successivt ökad demokrati”, säger Lindberg.

En annan mekanism är att incitamenten för inhemska aktörer som domstolar, militär och polisväsende att motverka demokratin försvagas när de allmänna val väl accepterats. Om dessa aktörer vet att de kan komma att ställas till svars för sina handlingar i ett senare skede blir de naturligtvis mer demokratiskt sinnade.

”Ett exempel är när militären i Kenya vägrade att slå ner på oppositionen i samband med oroligheterna för ett par år sedan”, säger Lindberg.

Ytterligare en positiv mekanism är det faktum att civilsamhället och journalister har en tendens att tänja på gränserna i samband med allmänna val.

”Ett val är en ’stor grej’ med många olika aktörer inblandade, som då också ser sin chans att ta för sig av sina rättigheter och propagera för ytterligare förändringar”, säger Lindberg, som än en gång tar Kenya som exempel.

”Det var efter ett par val som dessa grupper såg det nödvändiga i att förändra konstitutionen. Detta skedde också, och president Moi blev tvungen att avgå efter ytterligare ett val”, säger han.

Andra länder som förändrat de institutionella ramverken först efter det att allmänna val hållits är Ghana, Moçambique och Mali.

”Ghana är i dag ett fullt demokratiskt land”, säger Lindberg, och pekar på det faktum att organisationen Freedom House, som mäter de politiska friheten i olika länder, gett Ghana en etta i betyg, vilket innebär att landet är helt fritt.

För bara 20 år sedan hade Ghana en femma, vilket då innebar att landet var ofritt. Snittbetyget för länderna i Afrika söder om Sahara är i dag (2008) 3,1, vilket kan jämföras med 5,3 år 1989 (på en skala 1-7 där 1 är mest fritt och 7 är minst fritt). Andra länder som räknas som fria är Mauritius, Botswana, Mali, Sydafrika och Namibia. Sammantaget är Afrika söder om Sahara visserligen mindre demokratiskt än såväl Europa som Asien och Nord- och Sydamerika men samtidigt betydligt mer demokratiskt än Nordafrika och Mellanöstern (enligt Freedom House).

Slutsatsen är alltså att det finns ett värde i att uppmuntra länder att hålla allmänna val, och det även om valen förmodligen blir mindre fria och rättvisa än vad som vore önskvärt.

Men vad har då gått snett i de länder i Afrika där demokratin inte fått fotfäste?

”Zimbabwe är ju lite speciellt, och där är det främst historien som spelar in”, säger Lindberg, som menar att president Robert Mugabe fortfarande betraktas som en afrikansk frihetshjälte.

”Zimbabwe kämpade också mot apartheidregimen i Sydafrika, och därför kan den nuvarande regeringen i Sydafrika aldrig hårt kritisera Mugabe”, fortsätter Lindberg, som även menar att Zimbabwes råvarutillgångar spelar in.

För Lindbergs forskning visar också att rika råvaru- och naturtillgångar i ett land paradoxalt nog ofta har en tendens att motverka demokratin.

”Dessa ger stora inkomster till de styrande som dels minskar incitamenten att släppa ifrån sig oinskränkt makt och dels ger möjligheten att köpa stöd från oppositionella grupper”, säger Lindberg, som även här tar upp omvärldens förlåtande inställning till afrikanska länder som är stora råvaruproducenter.

”Västvärldens och Asiens efterfråga på bland annat olja gör att oljerika afrikanska länder aldrig kritiseras i de fall de bryter mot mänskliga rättigheter, vilket är en annan förklaring till varför rika råvarutillgångar riskerar att motverka en demokratisk utveckling,” säger han och nämner Nigeria, Ekvatorialguinea och Gabon som exempel.

Lindberg nämner också Kinas allt större engagemang i Afrika som ett hot mot både demokratin och toleransen.

”Vi ser att de kinesiska investeringarna i Afrika sällan leder till ökad inhemsk sysselsättning, vilket i förlängningen kan skapa konflikter och också våld”, säger han.

Och biståndets demokratipåverkan?

”Under 1970- och 80-talen var det uppenbart att biståndet ofta bidrog till att upprätthålla odemokratiska regimer, och bidrog således inte alls till demokratin. Senare blev ju demokrati ofta ett villkor för bistånd, men den policyn har inte varit särskit konsekvent”, säger Lindberg, som pekar på det faktum att Tanzania, som kan sägas befinna sig i gränslandet mellan demokrati och diktatur, fortfarande är en stor mottagare av bistånd.

Pär Krause är ekonom och frilansskribent.