Förberedd, inte nödbedd
Stora delar av USA har drabbats av rekordlåga temperaturer och våldsamma stormar. I synnerhet i delstater där klimatet normalt är milt orsakar vintervädret stora skador. Inte minst i Texas, där elförsörjningen fullständigt klappade ihop när hem byggda för hålla värmen ute – inte inne – plötsligt behövde värmas för att hålla minusgraderna på stången.
Resultatet är katastrofalt. Flera dödsfall har konstaterats, bland annat av kolmonoxidförgiftning när bilar och uteutrustning använts för att försöka hålla värmen inne och eldsvådor när folk har börjat elda möbler för att inte frysa. Människor kan inte värma mat, och när rör för enkelhetens skull byggda på utsidan av väggen fryser sönder försvinner vattnet även om el skulle finnas. Alla räddningsinsatser försvåras av ishala vägbanor i en delstat som inte fullt ut har infrastruktur för plogning och sandning, eller alltid behov av vinterdäck.
De politiska turerna är många. Sittande senatorn Ted Cruz åkte till Mexiko med familjen mitt i kaoset, något som inte ses med bilda ögon av invånarna även om han hävdar att han bara eskorterade sina döttrar på flyget. Skandalerna kring elförsörjningen och de rullande strömavbrotten är många – kanske något för svenska politiker att titta närmre på.
Men framförallt är det en mänsklig tragedi. Människor sitter ensamma i sina hem, nedkylda utan mat eller vatten. Barn och åldringar. Det offentligas möjligheter att hjälpa är begränsad.
Det är en lärdom för oss alla. För även om våra svenska hus är bättre rustade för vinterväder blir det fort isande kallt om strömmen försvinner. Även om våra rör inte fryser sönder försvinner vattnet fort när det inte längre finns ström att pumpa ut det. Och även om kylvaror klarar sig ute så länge det är kallt är rå, halvfryst mat ingen hitt när man redan är trött och kall.
En vecka ska vi klara oss utan hjälp från det offentliga om krisen slår till. Det gäller oss alla, men i synnerhet oss som är någorlunda friska och starka. Aspirerar vi på att vara goda människor och ansvarstagande medborgare ser vi dessutom till att ta i lite extra, så vi kan hjälpa den åldrande grannen som inte haft samma möjlighet att konka dunkar och bunkra konserver.
Elfrågan är kritisk, beredskapsfrågan lika så. Där finns mycket att göra, betydligt högre krav att ställa på det offentliga Sverige, på alla nivåer. Men vi har ett ansvar för oss själva, och varandra.
För sanningen är att det allmänna vare sig kan eller bör garantera allt åt alla, vare sig i normalläge eller i kris. Allmänna resurser är av nöd begränsade och bör gå till de som bäst behöver dem. Resten har en plikt att så gott det går klara sig själva.
Ytterst är det en fråga om solidaritet. Att inte ligga samhällets knappa resurser till last i onödan när andra behöver dem så mycket bättre. Man kan inte vara förberedd på allt, men på mycket. Och tillräckligt för att också kunna hjälpa andra.
Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift
Läs mer om hur du förbereder dig och agerar i en krissituation på dinsakerhet.se