Förblir Sverige monarki

95
FÖRBLIR SVERIGE MONARKI?
1 författningsutredningens försJag
till regeringsform stadgas att konungen är rikets statschef. Den
som härav drar den slutsatsen, att
utredningen menat att Sverige skall
ha ett monarkiskt styrelsesätt under den nya regeringsformens livstid, tar miste. Utredningen, vilken
som bekant inte har haft i uppdrag
att pröva den principiella frågan
om monarki eller republik, har
nämligen utan eget ställningstagande endast fört över den nuvarande statsformen till förslaget om
ny regeringsform.
Den principiella frågan skulle
alltså i och för sig inte behöva aktualiseras i samband med att vi får
en ny författning, eftersom den inte
berörs av författningsutredningen.
Man skulle kunna säga, att det inte
finns anledning att diskutera detta
nu – i varje fall ingen annan anledning än den, att vi vet att det
finns olika meningar om statsformen och att vissa personer föredrar
monarki i vårt land, medan andra
anser det bättre om landet vore
republik.
Det är emellertid några förhållanden, som gör det önskvärt att den
politiska opinionen i något större
utsträckning än hittills sysslade
Av hovrättsfiskal HAKAN WINBERG
med problemet om monarki eller
republik. För det första föreslår
författningsutredningen vissa ändringar i grundlagen, vilka berör
monarkins ställning. Det gäller
bl. a. lägsta ålder för trontillträde,
regler då tronföljaren vid kungens
frånfälle är omyndig och åtgärder
då kungahuset utslocknat. För det
andra gör den nu aktuella successionen med en 81-årig kung och en
17-årig kronprins att det redan nu
på olika håll kan finnas anledning
att något begrunda frågan. För det
tredje kan på senare år viss samling och ”uppladdning” sägas ha
skett av dem, som önskar övergång
till republik.
Det förefaller, som om det vore
vissa svårigheter för monarkister
och republikaner att sakligt och
lidelsefritt ta ställning i frågan.
Nu har väl för all del debatten
hittills inte haft någon större
bredd och den har i regel varit av
mer principiell art och inte så mycket gått in på den konkreta svenska
statschefsfrågan. Det borde vara
onödigt att behöva slå fast, att frå-
gan om statsformen är en grundlagsfråga bland många andra. Om
det finns olika meningar- och det
vet vi att det gör – bör frågan
96
givetvis lösas på det sätt majoriteten av folket eller majoriteten av
folkrepresentationen önskar. Särskilt stora svårigheter uppkommer
om ungefär halva nationen vill ha
monarki och halva nationen republik. Ett land förefaller inte gärna
kunna byta statsform i samma takt
som det byter regering – t. o. m.
den takt, i vilken svenska regeringsbyten numera sker, får här
anses alltför snabb. Det torde dessutom, som påpekats av Gunnar
Heckscher, vara orealistiskt att
tänka sig, att en nation går över
från republik till monarki. Vad
man kan önska när folk tar ställning, är att detta ställningstagande
sker av rationella skäl och inte på
grund av några dogmatiska eller
metafysiska uppfattningar. Frågan
om statsformen är – som de flesta
grundlagsfrågor – viktig men man
bör också komma ihåg att det finns
frågor i den politiska debatten som
är viktigare.
En av de klassiska socialistiska
programpunkterna är kravet på
republik. Det är nu över fyrtio år
sedan den förste socialdemokratiske regeringschefen i Sverige trädde till. Under större delen av den
tid, som förflutit därefter, har vi
haft socialdemokratiska ministä-
rer. Ingen av dem har emellertid
aktualiserat frågan om övergång
till republik, trots att det socialdemokratiska partiet hela tiden haft
och alltjämt har republikkravet på
sitt program. Enskilda socialdemokrater (liksom representanter för
det kommunistiska partiet) har
dock vid flera tillfällen tagit upp
frågan. Sålunda motionerade då-
varande borgmästaren i Stockholm
Carl Lindhagen jämte några likasinnade år 1912 i andra kammaren
om ”införande af republikanskt
statsskick”. Kammarens talman,
som fann motionen grundlagsstridig, vägrade att ställa proposition
på frågan om motionens remitterande till utskott. Talmannen blev
dock desavouerad och motionen
hänsköts till konstitutionsutskottet. Utskottet hemställde, att motionen skulle lämnas utan avseende,
vilket även blev riksdagens beslut.
Lindhagen återkom 1914 med en
liknande motion, vilken dock rönte
samma öde som den tidigare. Med
mer eller mindre jämna mellanrum
har härefter motioner i samma syfte återkommit. Åren 1919 och 1920
motionerade sedermera försvarsministern och landshövdingen i
Karlstad Ivar Vennerström om
folkomröstning rörande frågan om
monarki eller republik. Även dessa
motioner lämnades utan avseende.
Åren 1924, 1925 och 1928 väcktes
motioner angående ”avskaffande
av den ärftliga kungamakten och
införande av republik” med den
i riksdagen alltjämt verksamme
August Spångberg som första
namn. Ingen av motionerna föranledde någon riksdagens åtgärd. Beträffande behandlingen av 1925 års
motion förtjänar anmärkas, att ett
antal socialdemokrater i konstitutionsutskottet, bland dem August
Sävström, sedermera talman i andra kammaren, och Harald Hallen,
som sedermera blev ordförande i
konstitutionsutskottet och ledamot
av den nu aktuella författningsutredningen, visserligen reserverade
sig under anförande att de i princip anslöt sig till det republikanska
statsskicket och ansåg att republikfrågan i och för sig borde hänskjutas till folkomröstning men tillade,
att de icke fann frågan så aktuell
att det fanns anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd på
grund av motionen. Vid behandlingen av 1928 års motion reserverade sig några socialdemokrater i
utskottet och ville att frågan skulle
utredas. Näste förespråkare för
republiktanken var Ture Nerman,
som åren 1932 och 1933, då han
var riksdagsman för kommunistiska partiet, i första kammaren motionerade om ”införande av republikanskt statsskick”. Motionerna
föranledde ingen åtgärd men även
nu ville socialdemokratiska utskottsreservanter ha en utredning
till stånd.
Från 1933 tycks det ha blivit ett
kvartssekellångt uppehåll i den republikanska aktiviteten i riksdagen.
Detta bröts genom några motioner
vid 1958 års A-riksdag dels från
socialdemokratiskt håll, dels från
den kommunistiska gruppen. Den
kommunistiska motionen, som återkom 1962, gällde direkt Sveriges
ombildning till republik och är väl
inte av något större intresse. Den
andra av 1958 års motioner förtjä-
97
nar större uppmärksamhet. I den
krävdes en förutsättningslös utredning angående statschefens ställning i en modern parlamentarisk
demokrati. Motionen var undertecknad av åtskilliga socialdemokrater, varibland återfanns – förutom den på nytt aktive republikanen hr Spångberg – den socialdemokratiske gruppledaren i andra
kammaren Hans Gustafsson och
allmänna beredningsutskottets ordförande fru Nancy Eriksson. Konstitutionsutskottet avstyrke motionen under hänvisning till att det
enligt utskottets bedömning föll
under den då arbetande författningsutredningens uppdrag att i
viktiga delar ompröva jämväl statschefens ställning i en modern parlamentarisk demokrati. Riksdagen
följde utskottet och begärde sålunda ingen utredning. Det må vara
tillåtet att sätta ett frågetecken vid
utskottets bedömning eftersom det
icke tillkom utredningen att pröva
en av de viktigaste frågorna rörande statschefens ställning nämligen
den om statsformen. Man får väl
anta, att det var bekvämt för utskottet att slippa att i sak ta ställning till motionen och dess uppenbara syfte.
Av de fyra demokratiska partierna är det endast socialdemokraterna, som har kravet på republik
i sitt program. Som ovan framgått
har de emellertid inte varit särskilt
intresserade av att genomföra denna programpunkt. Det ringa intresse, som i varje fall tidvis fun- 98
nits för detta, belyses bland annat
av att programrevisionen till 1944
års socialdemokratiska partikongress föreslog att punkten om republik skulle tas bort ur programmet. Kongressen följde dock i denna del ej programrevisionen, varför republikkravet kom att stå
kvar. I 1960 års program kvarstår
republikkravet då man anser att
”ärftliga politiska privilegier är
oförenliga med en strikt tillämpning av demokratins principer”.
Det har dock uttalats, att kravet
inte äger någon aktualitet utan kan
förverkligas först när en stark
opinion föreligger.
De övriga tre partierna hävdar
alla den monarkiska statsformen.
Det förefaller som om högerpartiet
och centerpartiet mer än folkpartiet sluter upp kring monarkin.
Folkpartiet har dock monarkin på
sitt program. Partiets förre vice
ordförande W aldemar Svensson i
Ljungskile är emellertid en klar
och ganska aktiv republikan. Partiordföranden Bertil Ohlin ansluter
sig däremot till monarkin. Detta
framgår bland annat av hans skrift
”Liberal utmaning”, vilket resulterat i att han kritiserats i Folkpartiets Ungdomsförbunds organ Liberal Ungdom av förbundets förre
ordförande Per Ahlmark. Såväl
FPU som Sveriges Liberala studentförbund kräver nämligen införande av republik i vårt land.
Liberala studentförbundet säger
härvid, att det, trots att frågan om
monarkins avskaffande inte är av
central praktisk betydelse är av
vikt att frågan om formerna för ett
republikanskt statsskick snarast
utreds.
Enligt högerpartiets program bör
den folkliga självstyrelsen värnas
och utvecklas med den historiskt
givna monarkin och det parlamentariska styrelsesättet. De flesta
konservativa torde omfatta den
meningen att den monarkiska statsformen är en del av det historiska
arvet, som visat sig väl motsvara
nutidens krav. Högerns Ungdomsförbund vill bevara kungadömet
därför ”att den monarkiska institutionen symboliserar värden –
nationell enighet och sammanhang
med det förflutna – som för oss
är grundläggande för samhällssynen samt att den i vårt land visat
sig innebära en praktisk lösning av
representativa uppgifter”. HUF vill
därjämte införa kvinnlig arvsrätt
till tronen. Sveriges Konservativa
studentförbund vill bibehålla monarkin men bringa monarkens
grundlagsenliga befogenheter i
överensstämmelse med rådande
praxis samt – liksom HUF – införa kvinnlig arvsrätt till tronen.
Som tidigare nämnts har författningsutredningen vissa förslag,
som, om de antas, kan komma att
få betydelse vid ett framtida ställningstagande till frågan om monarki och republik. Utredningen vill
sålunda höja kungens minimiålder
för trontillträde från 21 år till 25
år, varvid utredningen menar att
kungens såväl representativa uppgifter som konstitutionella befogenheter talar för denna ändring. Dessutom menar utredningen, att den
föreslagna 25-årsgränsen lämnar
väsentligt bättre utrymme för fortsatta akademiska eller andra studier än den nuvarande 21-årsgränsen.
Redan när minimiåldern för trontillträde år 1949 höjdes från 18 till
21 år ifrågasatte föredragande departementschefen, om det inte för
trontillträde borde krävas samma
ålder som för behörighet att utöva
domarämbete – 25 år – men nöjde sig med att föreslå höjning till
21 år. För tiden intill dess tronföljaren fyller 25 år skall enligt utredningen statschefens uppgifter
omhänderhas av en riksföreståndare, vald av riksdagen. Det är
svårt att göra någon invändning
mot de av utredningen anförda skä-
len för en höjning av trontillträ-
desåldern. Frågan är dock om det
inte – åtminstone hos vissa av utredningens ledamöter – även finns
ett annat icke redovisat skäl för
ändringen. Med den nu aktuella
successionen bör det vara av stort
intresse för den som snarast möjligt vill införa republik i landet att
se till att den nuvarande kronprinsen icke kommer att tillträda tronen. Ett sätt att förhindra detta är
att sätta minimiåldern för trontillträde, så att kronprinsen med all
sannolikhet icke uppnår denna ålder under den nuvarande kungens
livstid. I en uppsats ”Svensk republik” av Leif Andersson i festskriften till Ernst Wigforss’ 80-årsdag
99
framhålles att kravet på en högre
behörighetsålder än den nuvarande
för tillträdande konung framstår
som ett ”demokratiskt renlighetskrav”. ”Men dessutom skulle, om
behörighetsåldern sättas till denna
– högre – ”ålder, med mycket
stor sannolikhet ett interregnum
med ty åtföljande förmyndarstyrelse kunna bli resultatet.” Andersson menar, att en rätt sammansatt
förmyndarstyrelse bör ta initiativ
till och under sin tid införa republiken. Det finns väl anledning att
anta att Andersson inte är ensam
i den aktiva republikanska kretsen
med sin tanke och att samma tankar kan ha funnits hos en del av
de principiella republikanerna i
författningsutredningen. Hrr HalUm och Wahlund har i denna del
reserverat sig i utredningen och
anfört, att de icke funnit sig övertygade av utredningens argument
utan hävdat att nuvarande åldersgräns bort behållas oförändrad.
Även professor Henrik Munktell,
vilken avled innan utredningen avslutat sitt arbete, ansåg att 21-årsgränsen borde behållas.
Enligt gällande regeringsform
skall riksdagen, om kungahuset utslocknar, utse nytt kungahus. Denna bestämmelse vill utredningen
slopa med motivering att det inte
är lämpligt att riksdagens handlingsfrihet från början är beskuren
utan att riksdagen i stället i det
aktuella läget bör ha frihet att
välja mellan en monarkisk eller en
republikansk statsform. I denna
100
del hade hr Munktell uttalat sig för
att stadgandet i den gällande regeringsformen borde behållas.
Inom utredningen har hrr Dahlen, Hallen, Munktell och Wahlund
föreslagit införande av kvinnlig
tronföljd, vilket emellertid icke
accepterats av utredningens majoritet.
Utredningens ställningstagande i
de nu nämnda tre frågorna (om
minimiålder för trontillträde, åtgärder då kungahuset utslocknar och
kvinnlig tronföljd) kan väl sägas
i hög grad gynna dem som önskar
övergång till republik.
Är nu verkligen den nuvarande
monarkiska statsformen bättre för
Sverige än den republikanska? Är
inte tiden mogen även för Sverige
att överge monarkin som statsform? Kan monarkin tänkas bli
accepterad och anses vara lämplig
i det framtida samhället?
För att kunna besvara dessa frå-
gor är det nödvändigt att veta vilka
uppgifter statschefen skall ha. Om
statschefen skall tilläggas reella
politiska maktbefogenheter som i
Förenta staterna, i femte republikens Frankrike och i viss utsträckning också i Finland, är det givetvis omöjligt att acceptera tanken
på en ärftlig monarki i det moderna samhället. Om däremot statschefens konstitutionella uppgifter
begränsas till vissa funktioner i
samband med regeringsbildningen
och han (hon) i övrigt endast tillläggs representativa uppgifter,
kommer frågorna i ett annat läge.
Någon menar kanske att i ett så-
dant läge det spelar mindre roll om
statschefen kallas kung eller president; han kan vare sig han är det
ena eller andra fylla sin uppgift på
ungefär samma sätt. Nu tycks det
råda enighet om att den svenske
statschefen icke skall ha något
reellt politiskt inflytande. Det är
alltså med utgångspunkt från att
vi skall ha den sistnämnda typen
av statschef frågorna bör besvaras.
I det läget torde i Sverige under
överskådlig tid monarki vara att
föredra framför republik. Det låter
visserligen bestickande, när man
från republikanernas håll säger, att
det i ett modernt samhälle icke kan
accepteras att rikets högsta ämbete
erhålles genom arv. Frågan är dock,
om den principen är så väsentlig
och har sådan tyngd, att den, om
man väger fördelarna av monarki
respektive republik mot varandra,
förmår vågskålen att väga över till
republikens förmån. Det finns nämligen åtskilligt att lägga i monarkins vågskål. Där finns den historiska aspekten, som i varje fall för
de människor, som ansluter sig till
den tradionella konservativa ideuppfattningen, inte är utan betydelse. Där finns monarkens vid sidan av partierna traditionella ställning, varigenom han får en för landet samlande positiv funktion. Där
finns frånvaron av de manövrar
och intriger, som tycks vara oundvikliga vid nästan alla presidentval.
Där finns vår erfarenhet att monarkin väl kan kombineras med folkstyre och att den kan passa in i ett
modernt samhällssystem och där
fungera bra. Där finns statschefens
representativa uppgifter, som en
monark normalt i vårt land utan
tvekan kan utöva bättre än våra
tänkbara presidentkandidater.
Gunnar Heckscher har i sin skrift
”Trygga folkstyret” anfört flera av
de skäl, som talar för monarkin.
Han har också hävdat, att monarken som ”sina rådgivares rådgivare” kan utöva ett modererande inflytande i det löpande regeringsarbetet. Det kan dock ifrågasättas,
om det verkligen är lämpligt, att
monarken i ett modernt parlamentariskt samhälle ingriper i sakfrå-
gor även om det endast sker i form
av ”råd” till regeringen.
Även om man sålunda vid vägande av för- och nackdelar kommer
till att Sverige rimligen bör förbli
monarki, finns det vissa problem med en sådan statsform, som
man undgår i en republik. Ett så-
dant är svårigheten för nationen
att befria sig från en statschef, som
visar sig uppenbart olämplig för
sin uppgift. Ett annat är problemet
att skapa möjlighet (och eventuellt även skyldighet) för en monark
att avgå t. ex. vid sjukdom och hög
ålder. Det torde dock inte vara
omöjligt att i grundlagen införa
101
bestämmelser, som skulle lösa så-
dana frågor.
Särskilt på grund av den nuvarande tronföljdssituationen kan vi
vara övertygade om att man från
republikanskt håll inom de närmaste åren kommer att aktualisera
republikfrågan. Det vore inför denna väntade aktivitet önskvärt med
en samling även av dem, som önskar bevara monarkin. Det finns
ingen anledning att låta republikanerna rycka åt sig initiativet i den
debatt som alldeles säkert kommer.
Högerpartiets aktivitet i frågan om
den kvinnliga tronföljden bör härvid noteras med tillfredsställelse.
De politiska partier, som i sina
program vill behålla monarkin, bör
inte låta sig bli tagna på sängen
även i den här frågan. Man skall
dock inte vänta att skiljelinjen helt
kommer att gå mellan de borgerliga å ena och socialisterna å andra
sidan. Liksom det troligen finns
folk som önskar övergång till republik inom alla de borgerliga partierna vet vi att det finns socialdemokrater, som önskar behålla
monarkin – i varje fall för lång
tid framåt. Vi behöver en saklig
diskussion och personliga ställningstaganden även i denna sidofråga av den allmänna författningsdebatten.
-,