Företagare och andra arbetare
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FÖRETAGARE
OCH ANDRA ARBETARE
Av bruksdisponent K. F. GÖRANSSON, Sandviken
ETT industriellt företag består icke blott av teknik och organisation. Det har även sitt psyke, d. v. s. den anda, som vilar
över företaget: summan av de viljor och stämningar, som besjäla
alla de i företaget arbetande.
Liksom kroppens livskraft beror av den självverkande kraften
i envar av dess olika celler, så är ett företags livsduglighet, moral
och framåtanda beroende av egenskaperna hos dess individer.
De krafter, som ligga bakom nutidens arbetskonflikter, röra
därför ej blott frågor om lönelägen, arbetstider och dylika mera
materiella förhållanden. Där bakom ligga ock mindre gripbara,
men dock verkliga psykiska faktorer, såsom större eller mindre
trygghetskänsla, större eller mindre arbetsglädje etc. Detta ehuru
dessa faktorer, då de ej så lätt kunna mätas eller vägas, bli mindre
observerade.
Till att börja med skulle jag vilja nämna något om krafter och
åtgärder, som ha inflytande på arbetsglädjen och trygghetskänslan.
En ganska betydelsefull omständighet härvidlag är det personliga förhållandet, den goda kontakteiJ. mellan de olika individerna,
människa till människa.
Vi ha, ej minst vid de industriella företagen, en företeelse, som
kan kallas för psykiskt perspektiv. Saker, som ligga oss nära, se
vi stort och dem, som ligga oss mera fjärran, se vi i förminskad
skala. Detta ej minst då det gäller förhållandet mellan personer
från olika samhällsgrupper eller med olika art av arbete. Kroppsarbetaren har sina bekymmer, orsakade t. ex. av trångboddhet,
oro för arbetslöshet eller för sjukdomars ekonomiska inflytande
eller för existensmöjligheten under en annalkande ålderdom.
Andra i företaget, som i dessa hänseenden kunna ha det tryggare
ställt, utsättas lätt för att se dessa bekymmer i förminskad skala.
83
K. F. Göransson
Å andra sidan har företagaren ock sina bekymmer i ansvarskänslan för företaget och dess framtid, ofta bekymmer av finansiell, merkantil eller organisatorisk art. Han kan därvid vara
hårt klämd mellan olika intressegrupper inom eller utom företaget. Mannen i ledet känner helt naturligt ganska litet om dessa
bekymmer och är därför i sin tur utsatt för misstaget att väga
dem alltför lätt i jämförelse med det, som trycker honom själv.
I den mån man under olika former kan finna tillfälle till sammanträffande man till man mellan personer i olika lägen inom
företaget kan därvid förda samspråk vara av stor betydelse för
förståelsen. Min personliga erfarenhet från dylika sammanträffanden är, att jag haft tillfälle att ej blott själv lämna upplysningar utan även på ett mera direkt och gripbart sätt få inblick
i förhållanden och synpunkter, som kunnat ge mig anledning att
ändra uppfattning om det ena eller andra.
Hur då befrämja dylika sammanträffanden~ Först må sägas,
att vid företag i mindre samhällen ställer sig detta lättare och
naturligare än i storstäderna, där man mera slits åt diverse håll,
som icke ha med det gemensamma intresset att göra.
I de mindre samhällena träffas man oftare t. ex. i det kommunala livet, i föreningsliv och tillställningar av olika art, varvid
personlig bekantskap och förståelse kan spira upp. Inom företaget
självt kan emellertid även i de större samhällena en mera personlig bekantskap och förståelse uppstå. Så t. ex. är det av betydelse, att de, som hava sin funktion i företagets högre ledning,
emellanåt ge sig tid till rundvandring på arbetsplatsen och till
små samspråk med männen i ledet såväl som med underbefälet.
Man kan ofta märka, att vederbörande uppskatta det vittnesbörd
de därvid erhålla om att den högre ledningen intresserar sig för
deras sysselsättning. Ofta lyser vid dylika samtal fram en viss
glädje från arbetarens sida att få förklara något om arbetet och
skildra en del iakttagelser och synpunkter, som han funnit beaktansvärda. I ett stort företag kan chefen visserligen icke nå
alla, men han kan dock själv bliva personligen känd eller åtminstone igenkänd av de flesta. Detta kan hos arbetaren alstra viss
trygghetskänsla och ge honom vittnesbörd om att chefen eller
andra i den högre ledningen även de äro människor, hos vilka
man i händelse av nöd och bekymmer kan finna förståelse.
En annan följd av dylik kontakt må nämnas. Fall kunna före
komma, där en person i mellanliggande chefställning på grund
84
Företagare och andra arbetare
av sin personliga läggning icke är särdeles benägen att släppa
fram vissa av sina underordnade, även om de objektivt sett gjort
sig väl förtjänta därav. Därest nu den högre ledningen har en
direkt personlig känning med förhållandena å arbetsplatsen,
bidrar detta att minska skadan av dylika tendenser, som annars
lätt nog fräta på ett företags anda. Bra är då, om befälet i olika
ställningar får klart för sig, att det är den verkliga dugligheten,
som de överordnade befrämja, och att sålunda den, som stödjer
sig på konstgjord auktoritet, blott röjer sin egen svaghet. Bra är
likaledes om alla få klart för sig, att det vid bedömandet av befälets duglighet är av vikt att i första hand beakta, vad vederbörandes underordnade åstadkommit av initiativ och gärning, och
först i andra hand det, som han själv kan hava åstadkommit.
Av betydelse för trivsel och samförstånd inom företaget är ock,
att de däri arbetande från tid till annan genom föredrag, kurser
eller annan dylik verksamhet få viss kännedom om företagets liv
och förutsättningar, om dess svårigheter eller framgångar, om
dess planer för framtiden, om vad man hoppas och vad man
fruktar m. m. Det är lättare att hysa kärlek till ett företag, som
man någorlunda känner till, än till ett, där man icke ser sammanhanget mellan egen arbetsinsats och det stora hela. Kunna en del
föredrag hållas av chefen själv och hans närmaste män är därmed mycket vunnet, ty på så sätt få de anställda mera direkt
känning med personerna i ledningen, med deras personlighet och
psyke, deras tankegång och planer, deras bekymmer och förhoppningar. Företaget blir härigenom mera mänskligt gripbart.
Från andan inom ett företag ledes tanken in på den i vår tid
så aktuella frågan om motsättningen mellan kapital och arbete.
Kommer dylik alltid att finnas~ Troligen det, även om formerna skifta. Intressemotsatserna mellan individer inbördes och
sammanslutningar inbördes, eller mellan individer och kollektiver, komma alltid att bestå. Därvid uppkommen spänning torde
väl även i framtiden utlösa sig i kraftmätningar uti en eller
annan form såväl inom företag som i konkurrensstriden företag
emellan. Så länge liv härskar på vår planet, torde dylika kraftmätningar vara såväl följden av framåtskridandet som impulsen
till ytterligare utveckling. Däremot kan det tänkas, att den hets
och bitterhet, som ofta präglat vår tids arbetskonflikter, kan
minskas i den mån som bättre upplysning och förståelse av sam- 85
K. F. Göransson
manhangen gör sig å ömse sidor gällande. Jag tänker härvid ej
blott på den ökade upplysning, som alltmer vinner insteg bland
de egentliga kroppsarbetarna, utan även på bättre förståelse från
det s. k. borgerliga lägrets sida. Å ömse sidor finnas många nedärvda, men ej längre giltiga föreställningar. Den nu pågående
revisionen av många vanor och föreställningar torde vara ägnad
att närma de olika lägren till varandra. Detsamma gäller ock den
sociala utjämningsprocessen.
Låt oss ta ett exempel ur högen: den ofta grumliga synen på
kapitalvärdenas tillkomst. En i vida kretsar vanlig uppfattning,
att dessa ha sitt ursprung i något av helt annan väsensart än
arbete, liksom att kapitalet är samlat på endast ett fåtal mer eller
mindre onyttiga händer, har säkert varit orsak till månget missförstånd och mångas misstämning.
Låt oss i denna studie – med hänsyn till ordets makt över tanken – göra det experimentet att i stället för »lön för arbete>> säga
»konsumtionsrätt, erhållen genom vederbörandes verksamhet».
Dylik konsumtionsrätt erhålles ej blott genom industriellt arbete
utan genom all redbar och mänskligheten gagnande verksamhet,
såsom uppfinnare- och forskaregärning, insatser på humanitära
och andliga områden m. m.
Hur skall nu denna konsumtionsrätt avvägas~ I förhållande
till resultatet av verksamheten, d. v. s. i förhållande till den nytta
vederbörande därvid gjort mänskligheten~ En del äro böjda för
att svara ja härpå. Andra åter ha den uppfattningen, att det
snarare är vederbörandes ansträngning, som bör ligga till grund
för avvägningen. Sanningen torde ligga någonstans emellan
dessa ytterligheter. En forskare eller uppfinnare kan t. ex. genom
lyckliga omständigheter, eller då förhållandena äro mogna, göra
en upptäckt eller en uppfinning, som är värd hundratals miljoner
för mänskligheten. Det vore ej rimligt, att han personligen inkasserade hela resultatet, som dock vilar på, att genom mångas
tidigare arbete förhållandena just då voro mogna för upptäckten.
Med andra ord: han har, om ock aldrig så förtjänt, haft en medvind, som han själv icke skaffat. A andra sidan kan en man hava
redbart strävat och slitit hela sitt liv men på grund av oförskylld
motvind icke på långa vägar uppnått det resultat, som hans ärliga
strävan under lyckligare förhållanden kunnat åstadkomma. Missstämningen mellan samhällsgrupper torde bland annat bero på,
att ena gruppen tämligen ensidigt anser, att konsumtionsrätten
86
Företagare och andra arbetare
skall stå i proportion till resultatet, under det att andra lika ensidigt anse, att den bör stå i proportion till ansträngningen. A
ömse håll ha vi nog anledning att revidera våra uppfattningar
och säga, att den bör stå i viss proportion till resultatet, men med
väsentliga justeringar för oförskylld medvind eller motvind.
Om nu, sedan dylik justering skett, en person genom redbar
och nyttig verksamhet förvärvar större konsumtionsrätt än han
för dagen behöver använda, kan han skjuta upp denna rätt till
att användas senare. Liksom man beträffande ålderdomspension
numera tillämpar det betraktelsesättet, att pensionen är en till
framtiden uppskjuten avlöning, så kan man även säga, att en icke
utnyttjad konsumtionsrätt är en till framtiden uppskjuten ersättning för utövad verksamhet. Genom eget uppskov med användandet av sin konsumtionsrätt gör vederbörande en god gärning
för mänskligheten, då därvid uppkommet sparkapital ställes till
förfogande för mänsklighetens framåtskridande, t. ex. genom tillkomsten av effektivare fabriksanläggningar, bättre kommunikationer, större forskningsmöjligheter o. s. v.
Liksom i fråga om pension den uppskjutna avlöningen kan utgå
antingen som egen ålderdomspension eller som pension till änkor
och barn, så kan ock under nuvarande samhällsordning den uppskjutna konsumtionsrätten disponeras till förmån för änkor och
barn. Med andra ord: ett på så sätt ärvt kapital är i grund och
botten likaväl som en änkepension resultatet av tidigare verksamhet. Om denna möjlighet icke funnes, bleve människornas håg
att uppskjuta sin konsumtionsrätt väsentligt reducerad och möjligheten till framåtskridande på tekniska och vetenskapliga områden kringskuren; detta vore till nackdel ej blott för de s. k.
kapitalisterna utan även för alla de människogrupper, som genom
framåtskridandet skulle hava vunnit bättre arbetsmöjligheter och
högre levnadsstandard.
Med den gamla förenklade uppfattningen, att det är ett stort
svalg beiäst mellan kapital och arbete, mellan kapitalister och
arbetare, är arbetarens ofta ådagalagda känsla av orättvisa nog
så begriplig. Man kan väl förstå, om de därvid resonera som så:
»om jag anstränger mig mera, eller om jag ger mig i en lönekonflikt, vem får fördelen därav~ Jo, kapitalister och kupongklippare, som ingenting gjort för frambringande av resultat, och
som därför icke hava moralisk rätt till ökade inkomster.»
87
K. F. Göransson
Med denna inställning för ögonen kan man visserligen icke för
svara men i någon mån förklara den glädjefattiga propaganda,
som på sina håll bedrivits mot flit i arbetet såsom varande något
ont och mindre ärbart, vilket det vore en för arbetarna nyttig
gärning att med gemensamma ansträngningar dämpa. Dylik inställning torde även återspeglas i en viss obenägenhet att vid aYtalsförhandlingar taga skälig hänsyn till företagets verkliga bärkraft eller till rimliga krav på arbetstidens nyttiga användning.
Förr i världen, då man i näringslivet arbetade med mindre enheter, var det ekonomiska sammanhanget lättare att överblicka.
Man hade då ofta ägaren-företagaren med sig i arbetet eller dagligen synlig vid företagets ledning; man blev därvid mera direkt
medveten om, att företagets utveckling var beroende av ägarens
förtjänstmöjligheter och kunde lättare inse det nödvändiga och
det rättvisa i, att ägaren erhölle sådana inkomster, att företaget
kunde blomstra och utvecklas.
Nu däremot med våra storföretag är sammanhanget ej lika lätt
att fatta. Vi kunna i ett företag hava tusentals främmande aktieägare, som aldrig sett företaget eller där nedlagt någon ansträngning och som icke känna det annat än som ett börspapper med
vissa värdenoteringar och viss avkastning. Om dessa tack vare
företagsledningens och övriga i företaget arbetandes ansträngningar få väsentligt högre inkomster, än man från början skäligen
kunnat räkna med, så frågar sig arbetaren helt naturligt: »är
detta ej en oförtjänt lotterivinst, är det ej rättvisare, att de, som
anstränga sig, i första hand få dela frukterna h Svaret ligger
ej här i ett enkelt »ja» eller >>nej». Förhållandet är komplicerat
och behöver kartläggas, på det att grupperna å ömse sidor om
linjen skola se sammanhanget klarare än som hittills i allmänhet
varit fallet.
Vi tala om »kapital och arbete» samt om striden mellan kapital
och arbete, men vi glömma därvid ofta bort en tre?je part, som
härmed ber att få anmäla sitt intensiva intresse i denna strid. En
part, som därunder ofta blir illa klämd mellan sköldarna. Denna
part är företaget som sådant.
Låt oss nu betrakta företaget såsom den huvudsakliga delen i
sammanhanget; såsom den centrala parten, vilken använder sig
å ena sidan av tillgängligt sparkapital samt å den andra av tillgängliga arbetskrafter. Företaget som sådant är det som förenar
dessa två faktorer till något brukbart.
88
Företagare och andra arbetare
Att denna tredje part, företaget, så lätt förbisetts torde i viss
mån bero på den historiska utvecklingen och gammalt invant
betraktelsesätt. Man sammanblandar det från gångna tiders små-
företag nedärvda begreppet: kapitalisten-ägaren-företagaren med
det i nutida storföretag hemmahörande begreppet: kapitalistenaktieägaren och förbiser, att den senare icke har samma ställning
i sammanhanget som en »företagare». Vid dessa storföretag finns
tvärtom en viss tendens till intresseklyvning, varvid företaget
alltmer antager karaktären av en självständig enhet. Företaget
som sådant har vissa intressen, som skilja sig ej blott från de
anställdas utan även från aktieägarnas intressen, d. v. s. i det
fall att dessa två grupper lägga sina synpunkter på kort sikt.
Däremot bliva intressena tämligen sammanfallande med företagets, om anställda och aktieägare anlägga sina intressesynpunk·
ter på lång sikt, d. v. s. tänka även på efterkommande släktled.
Härvid är fråga ej blott om framtida aktieägare utan ock om
framtida generationer av arbetare i företaget.
Var är då detta »företaget»~ Man skulle kunna säga, att företaget är en grupp mänskliga individer, sammanbundna genom
vissa organisationsformer, verksamma i gemensam strävan, varvid de använda sig av vissa materiella resurser för åstadkommande av nyttigt arbetsresultat.
Företaget använder sig å ena sidan av kapital som sparare
kunna vara hågade att ställa till dess disposition, och å andra
sidan av mänsklig arbetskraft, från högsta ledningen till den anspråkslösaste medarbetaren.
För spararnas tillskott och för arbetets tjänster måste företaget
betala den ersättning, som i konkurrensen om dessa tillskott eller
tjänster är nödvändig för att kunna dra dem till sig.
. Om företaget bjuder innehavarna av sparmedel ett för litet
arvode för att de ställa sina sparmedel till disposition och för den
risk de därvid taga, så förlora dessa förtroendet och intresset för
företaget, och då utebli i längden för detta företag de källflöden,
som äro nödvändiga för dess existens. Att ha riklig tillgång till
individer med mod, vilja och resurser att åtaga sig dessa ekonomiska risker och med möjlighet att så göra utan tyngande formaliteter, är för näringslivets framgång och utveckling ett livselixir
av allra största betydelse.
Om företaget å andra sidan bjuder arbetet (såväl ledning som
arbetare) lägre arvoden än vad som är nödvändigt för att draga
89
K. F. Göransson
till sig dess tjänster, så uteblir för detta företag tillgången på
goda ledarekrafter och på goda och lojala arbetare, vilka i sin tur
även de äro en nödvändig förutsättning för näringslivets sunda
och kraftiga utveckling.
Ett företag, som icke kan bjuda de två sidorna, sparmedelsinnehavare och arbetskraft, vad de skäligen böra ha, kan i längden icke existera.
Men företaget behöver i allmänhet än mera än detta. Ty »stillastående är tillbakagång». Särskilt under nuvarande snabba tekniska utveckling kan företaget ej slå sig till ro med de tekniska
resurser, det har. Det blir då snart på efterkälken. Företaget behöver för egen räkning vissa vinstmedel, som icke delas ut till
kapitalinsättarna, och som icke heller lämnas ut till avlöningar,
utan som få stå kvar hos företaget självt för anskaffandet och
vidmakthållandet av moderna och effektiva anläggningar. Försummas detta, blir det för var dag som går allt svårare att inhämta konkurrenternas försprång. Företaget går snabbt eller
långsamt sin upplösning till mötes. Insättarna förlora sina penningar och de anställda eller deras efterkommande kunna ej bjudas arbetstillfällen, åtminstone icke med samma levnadsstandard,
som eljest kunnat ske.
Det är på detta område, som företagets ledning har en av sina
viktigaste funktioner att fylla. Den har att tillse företagets betryggade och sunda framtida bestånd – detta i både delägarnas
och de anställdas intresse och i namn av alla dessas efter–
kommande.
Företagets ledning har att föra kommande generationers för–
svarskamp gent emot den nuvarande generationens på mera kort
.sikt inriktade intressen – detta vare sig dessa intressen äro till
finnandes bland dem, som tillhandahålla pengarna, eller bland
-dem, som tillhandahålla hjärnans eller handens arbete.
I stället för en klyvningslinje mellan kapital och arbete få vi
en gränslinje mellan å ena sidan stundens konsumtionsintresse och
konsumtionsbehov och å andra sidan framtidens intresse och framtida generationers behov av goda produktionsmedel samt därav
följande goda livsbetingelser.
Företagsledare måste härvidlag vara rättsinniga och insiktsfulla rådgivare samt domare mellan nutid och framtid. Deras
kamp för s. k. profit åt företaget sker ofta på två fronter, ej blott
emot höga löneanspråk utan även mot anspråk på oförsiktiga ak- 90
Företagare och andra arbetare
tieutdelningar. Först sedan företagets utveckling och framtid
blivit vederbörligen tillgodosedda, först då kan det vara tal om
högre än normala ersättningar till det i företaget använda kapitalet och arbetet.
Om företagens ledare äro besjälade av och tillåtas att handla
efter dessa linjer, om de stora massorna bland såväl arbetare som
övriga medborgare förstå, att företagsledarna i sin s. k. profithunger äro talesmän för ofödda släkten och därvid ej blott för
aktieägares utan även för arbetares efterkommande, då torde ett
icke oväsentligt steg vara taget till bättre förståelse mellan de
olika medborgargrupper, som i näringslivet göra sina insatser en
var på sitt sätt.
91
7- 364. Svensk Tidskrift 1936.
OCH ANDRA ARBETARE
Av bruksdisponent K. F. GÖRANSSON, Sandviken
ETT industriellt företag består icke blott av teknik och organisation. Det har även sitt psyke, d. v. s. den anda, som vilar
över företaget: summan av de viljor och stämningar, som besjäla
alla de i företaget arbetande.
Liksom kroppens livskraft beror av den självverkande kraften
i envar av dess olika celler, så är ett företags livsduglighet, moral
och framåtanda beroende av egenskaperna hos dess individer.
De krafter, som ligga bakom nutidens arbetskonflikter, röra
därför ej blott frågor om lönelägen, arbetstider och dylika mera
materiella förhållanden. Där bakom ligga ock mindre gripbara,
men dock verkliga psykiska faktorer, såsom större eller mindre
trygghetskänsla, större eller mindre arbetsglädje etc. Detta ehuru
dessa faktorer, då de ej så lätt kunna mätas eller vägas, bli mindre
observerade.
Till att börja med skulle jag vilja nämna något om krafter och
åtgärder, som ha inflytande på arbetsglädjen och trygghetskänslan.
En ganska betydelsefull omständighet härvidlag är det personliga förhållandet, den goda kontakteiJ. mellan de olika individerna,
människa till människa.
Vi ha, ej minst vid de industriella företagen, en företeelse, som
kan kallas för psykiskt perspektiv. Saker, som ligga oss nära, se
vi stort och dem, som ligga oss mera fjärran, se vi i förminskad
skala. Detta ej minst då det gäller förhållandet mellan personer
från olika samhällsgrupper eller med olika art av arbete. Kroppsarbetaren har sina bekymmer, orsakade t. ex. av trångboddhet,
oro för arbetslöshet eller för sjukdomars ekonomiska inflytande
eller för existensmöjligheten under en annalkande ålderdom.
Andra i företaget, som i dessa hänseenden kunna ha det tryggare
ställt, utsättas lätt för att se dessa bekymmer i förminskad skala.
83
K. F. Göransson
Å andra sidan har företagaren ock sina bekymmer i ansvarskänslan för företaget och dess framtid, ofta bekymmer av finansiell, merkantil eller organisatorisk art. Han kan därvid vara
hårt klämd mellan olika intressegrupper inom eller utom företaget. Mannen i ledet känner helt naturligt ganska litet om dessa
bekymmer och är därför i sin tur utsatt för misstaget att väga
dem alltför lätt i jämförelse med det, som trycker honom själv.
I den mån man under olika former kan finna tillfälle till sammanträffande man till man mellan personer i olika lägen inom
företaget kan därvid förda samspråk vara av stor betydelse för
förståelsen. Min personliga erfarenhet från dylika sammanträffanden är, att jag haft tillfälle att ej blott själv lämna upplysningar utan även på ett mera direkt och gripbart sätt få inblick
i förhållanden och synpunkter, som kunnat ge mig anledning att
ändra uppfattning om det ena eller andra.
Hur då befrämja dylika sammanträffanden~ Först må sägas,
att vid företag i mindre samhällen ställer sig detta lättare och
naturligare än i storstäderna, där man mera slits åt diverse håll,
som icke ha med det gemensamma intresset att göra.
I de mindre samhällena träffas man oftare t. ex. i det kommunala livet, i föreningsliv och tillställningar av olika art, varvid
personlig bekantskap och förståelse kan spira upp. Inom företaget
självt kan emellertid även i de större samhällena en mera personlig bekantskap och förståelse uppstå. Så t. ex. är det av betydelse, att de, som hava sin funktion i företagets högre ledning,
emellanåt ge sig tid till rundvandring på arbetsplatsen och till
små samspråk med männen i ledet såväl som med underbefälet.
Man kan ofta märka, att vederbörande uppskatta det vittnesbörd
de därvid erhålla om att den högre ledningen intresserar sig för
deras sysselsättning. Ofta lyser vid dylika samtal fram en viss
glädje från arbetarens sida att få förklara något om arbetet och
skildra en del iakttagelser och synpunkter, som han funnit beaktansvärda. I ett stort företag kan chefen visserligen icke nå
alla, men han kan dock själv bliva personligen känd eller åtminstone igenkänd av de flesta. Detta kan hos arbetaren alstra viss
trygghetskänsla och ge honom vittnesbörd om att chefen eller
andra i den högre ledningen även de äro människor, hos vilka
man i händelse av nöd och bekymmer kan finna förståelse.
En annan följd av dylik kontakt må nämnas. Fall kunna före
komma, där en person i mellanliggande chefställning på grund
84
Företagare och andra arbetare
av sin personliga läggning icke är särdeles benägen att släppa
fram vissa av sina underordnade, även om de objektivt sett gjort
sig väl förtjänta därav. Därest nu den högre ledningen har en
direkt personlig känning med förhållandena å arbetsplatsen,
bidrar detta att minska skadan av dylika tendenser, som annars
lätt nog fräta på ett företags anda. Bra är då, om befälet i olika
ställningar får klart för sig, att det är den verkliga dugligheten,
som de överordnade befrämja, och att sålunda den, som stödjer
sig på konstgjord auktoritet, blott röjer sin egen svaghet. Bra är
likaledes om alla få klart för sig, att det vid bedömandet av befälets duglighet är av vikt att i första hand beakta, vad vederbörandes underordnade åstadkommit av initiativ och gärning, och
först i andra hand det, som han själv kan hava åstadkommit.
Av betydelse för trivsel och samförstånd inom företaget är ock,
att de däri arbetande från tid till annan genom föredrag, kurser
eller annan dylik verksamhet få viss kännedom om företagets liv
och förutsättningar, om dess svårigheter eller framgångar, om
dess planer för framtiden, om vad man hoppas och vad man
fruktar m. m. Det är lättare att hysa kärlek till ett företag, som
man någorlunda känner till, än till ett, där man icke ser sammanhanget mellan egen arbetsinsats och det stora hela. Kunna en del
föredrag hållas av chefen själv och hans närmaste män är därmed mycket vunnet, ty på så sätt få de anställda mera direkt
känning med personerna i ledningen, med deras personlighet och
psyke, deras tankegång och planer, deras bekymmer och förhoppningar. Företaget blir härigenom mera mänskligt gripbart.
Från andan inom ett företag ledes tanken in på den i vår tid
så aktuella frågan om motsättningen mellan kapital och arbete.
Kommer dylik alltid att finnas~ Troligen det, även om formerna skifta. Intressemotsatserna mellan individer inbördes och
sammanslutningar inbördes, eller mellan individer och kollektiver, komma alltid att bestå. Därvid uppkommen spänning torde
väl även i framtiden utlösa sig i kraftmätningar uti en eller
annan form såväl inom företag som i konkurrensstriden företag
emellan. Så länge liv härskar på vår planet, torde dylika kraftmätningar vara såväl följden av framåtskridandet som impulsen
till ytterligare utveckling. Däremot kan det tänkas, att den hets
och bitterhet, som ofta präglat vår tids arbetskonflikter, kan
minskas i den mån som bättre upplysning och förståelse av sam- 85
K. F. Göransson
manhangen gör sig å ömse sidor gällande. Jag tänker härvid ej
blott på den ökade upplysning, som alltmer vinner insteg bland
de egentliga kroppsarbetarna, utan även på bättre förståelse från
det s. k. borgerliga lägrets sida. Å ömse sidor finnas många nedärvda, men ej längre giltiga föreställningar. Den nu pågående
revisionen av många vanor och föreställningar torde vara ägnad
att närma de olika lägren till varandra. Detsamma gäller ock den
sociala utjämningsprocessen.
Låt oss ta ett exempel ur högen: den ofta grumliga synen på
kapitalvärdenas tillkomst. En i vida kretsar vanlig uppfattning,
att dessa ha sitt ursprung i något av helt annan väsensart än
arbete, liksom att kapitalet är samlat på endast ett fåtal mer eller
mindre onyttiga händer, har säkert varit orsak till månget missförstånd och mångas misstämning.
Låt oss i denna studie – med hänsyn till ordets makt över tanken – göra det experimentet att i stället för »lön för arbete>> säga
»konsumtionsrätt, erhållen genom vederbörandes verksamhet».
Dylik konsumtionsrätt erhålles ej blott genom industriellt arbete
utan genom all redbar och mänskligheten gagnande verksamhet,
såsom uppfinnare- och forskaregärning, insatser på humanitära
och andliga områden m. m.
Hur skall nu denna konsumtionsrätt avvägas~ I förhållande
till resultatet av verksamheten, d. v. s. i förhållande till den nytta
vederbörande därvid gjort mänskligheten~ En del äro böjda för
att svara ja härpå. Andra åter ha den uppfattningen, att det
snarare är vederbörandes ansträngning, som bör ligga till grund
för avvägningen. Sanningen torde ligga någonstans emellan
dessa ytterligheter. En forskare eller uppfinnare kan t. ex. genom
lyckliga omständigheter, eller då förhållandena äro mogna, göra
en upptäckt eller en uppfinning, som är värd hundratals miljoner
för mänskligheten. Det vore ej rimligt, att han personligen inkasserade hela resultatet, som dock vilar på, att genom mångas
tidigare arbete förhållandena just då voro mogna för upptäckten.
Med andra ord: han har, om ock aldrig så förtjänt, haft en medvind, som han själv icke skaffat. A andra sidan kan en man hava
redbart strävat och slitit hela sitt liv men på grund av oförskylld
motvind icke på långa vägar uppnått det resultat, som hans ärliga
strävan under lyckligare förhållanden kunnat åstadkomma. Missstämningen mellan samhällsgrupper torde bland annat bero på,
att ena gruppen tämligen ensidigt anser, att konsumtionsrätten
86
Företagare och andra arbetare
skall stå i proportion till resultatet, under det att andra lika ensidigt anse, att den bör stå i proportion till ansträngningen. A
ömse håll ha vi nog anledning att revidera våra uppfattningar
och säga, att den bör stå i viss proportion till resultatet, men med
väsentliga justeringar för oförskylld medvind eller motvind.
Om nu, sedan dylik justering skett, en person genom redbar
och nyttig verksamhet förvärvar större konsumtionsrätt än han
för dagen behöver använda, kan han skjuta upp denna rätt till
att användas senare. Liksom man beträffande ålderdomspension
numera tillämpar det betraktelsesättet, att pensionen är en till
framtiden uppskjuten avlöning, så kan man även säga, att en icke
utnyttjad konsumtionsrätt är en till framtiden uppskjuten ersättning för utövad verksamhet. Genom eget uppskov med användandet av sin konsumtionsrätt gör vederbörande en god gärning
för mänskligheten, då därvid uppkommet sparkapital ställes till
förfogande för mänsklighetens framåtskridande, t. ex. genom tillkomsten av effektivare fabriksanläggningar, bättre kommunikationer, större forskningsmöjligheter o. s. v.
Liksom i fråga om pension den uppskjutna avlöningen kan utgå
antingen som egen ålderdomspension eller som pension till änkor
och barn, så kan ock under nuvarande samhällsordning den uppskjutna konsumtionsrätten disponeras till förmån för änkor och
barn. Med andra ord: ett på så sätt ärvt kapital är i grund och
botten likaväl som en änkepension resultatet av tidigare verksamhet. Om denna möjlighet icke funnes, bleve människornas håg
att uppskjuta sin konsumtionsrätt väsentligt reducerad och möjligheten till framåtskridande på tekniska och vetenskapliga områden kringskuren; detta vore till nackdel ej blott för de s. k.
kapitalisterna utan även för alla de människogrupper, som genom
framåtskridandet skulle hava vunnit bättre arbetsmöjligheter och
högre levnadsstandard.
Med den gamla förenklade uppfattningen, att det är ett stort
svalg beiäst mellan kapital och arbete, mellan kapitalister och
arbetare, är arbetarens ofta ådagalagda känsla av orättvisa nog
så begriplig. Man kan väl förstå, om de därvid resonera som så:
»om jag anstränger mig mera, eller om jag ger mig i en lönekonflikt, vem får fördelen därav~ Jo, kapitalister och kupongklippare, som ingenting gjort för frambringande av resultat, och
som därför icke hava moralisk rätt till ökade inkomster.»
87
K. F. Göransson
Med denna inställning för ögonen kan man visserligen icke för
svara men i någon mån förklara den glädjefattiga propaganda,
som på sina håll bedrivits mot flit i arbetet såsom varande något
ont och mindre ärbart, vilket det vore en för arbetarna nyttig
gärning att med gemensamma ansträngningar dämpa. Dylik inställning torde även återspeglas i en viss obenägenhet att vid aYtalsförhandlingar taga skälig hänsyn till företagets verkliga bärkraft eller till rimliga krav på arbetstidens nyttiga användning.
Förr i världen, då man i näringslivet arbetade med mindre enheter, var det ekonomiska sammanhanget lättare att överblicka.
Man hade då ofta ägaren-företagaren med sig i arbetet eller dagligen synlig vid företagets ledning; man blev därvid mera direkt
medveten om, att företagets utveckling var beroende av ägarens
förtjänstmöjligheter och kunde lättare inse det nödvändiga och
det rättvisa i, att ägaren erhölle sådana inkomster, att företaget
kunde blomstra och utvecklas.
Nu däremot med våra storföretag är sammanhanget ej lika lätt
att fatta. Vi kunna i ett företag hava tusentals främmande aktieägare, som aldrig sett företaget eller där nedlagt någon ansträngning och som icke känna det annat än som ett börspapper med
vissa värdenoteringar och viss avkastning. Om dessa tack vare
företagsledningens och övriga i företaget arbetandes ansträngningar få väsentligt högre inkomster, än man från början skäligen
kunnat räkna med, så frågar sig arbetaren helt naturligt: »är
detta ej en oförtjänt lotterivinst, är det ej rättvisare, att de, som
anstränga sig, i första hand få dela frukterna h Svaret ligger
ej här i ett enkelt »ja» eller >>nej». Förhållandet är komplicerat
och behöver kartläggas, på det att grupperna å ömse sidor om
linjen skola se sammanhanget klarare än som hittills i allmänhet
varit fallet.
Vi tala om »kapital och arbete» samt om striden mellan kapital
och arbete, men vi glömma därvid ofta bort en tre?je part, som
härmed ber att få anmäla sitt intensiva intresse i denna strid. En
part, som därunder ofta blir illa klämd mellan sköldarna. Denna
part är företaget som sådant.
Låt oss nu betrakta företaget såsom den huvudsakliga delen i
sammanhanget; såsom den centrala parten, vilken använder sig
å ena sidan av tillgängligt sparkapital samt å den andra av tillgängliga arbetskrafter. Företaget som sådant är det som förenar
dessa två faktorer till något brukbart.
88
Företagare och andra arbetare
Att denna tredje part, företaget, så lätt förbisetts torde i viss
mån bero på den historiska utvecklingen och gammalt invant
betraktelsesätt. Man sammanblandar det från gångna tiders små-
företag nedärvda begreppet: kapitalisten-ägaren-företagaren med
det i nutida storföretag hemmahörande begreppet: kapitalistenaktieägaren och förbiser, att den senare icke har samma ställning
i sammanhanget som en »företagare». Vid dessa storföretag finns
tvärtom en viss tendens till intresseklyvning, varvid företaget
alltmer antager karaktären av en självständig enhet. Företaget
som sådant har vissa intressen, som skilja sig ej blott från de
anställdas utan även från aktieägarnas intressen, d. v. s. i det
fall att dessa två grupper lägga sina synpunkter på kort sikt.
Däremot bliva intressena tämligen sammanfallande med företagets, om anställda och aktieägare anlägga sina intressesynpunk·
ter på lång sikt, d. v. s. tänka även på efterkommande släktled.
Härvid är fråga ej blott om framtida aktieägare utan ock om
framtida generationer av arbetare i företaget.
Var är då detta »företaget»~ Man skulle kunna säga, att företaget är en grupp mänskliga individer, sammanbundna genom
vissa organisationsformer, verksamma i gemensam strävan, varvid de använda sig av vissa materiella resurser för åstadkommande av nyttigt arbetsresultat.
Företaget använder sig å ena sidan av kapital som sparare
kunna vara hågade att ställa till dess disposition, och å andra
sidan av mänsklig arbetskraft, från högsta ledningen till den anspråkslösaste medarbetaren.
För spararnas tillskott och för arbetets tjänster måste företaget
betala den ersättning, som i konkurrensen om dessa tillskott eller
tjänster är nödvändig för att kunna dra dem till sig.
. Om företaget bjuder innehavarna av sparmedel ett för litet
arvode för att de ställa sina sparmedel till disposition och för den
risk de därvid taga, så förlora dessa förtroendet och intresset för
företaget, och då utebli i längden för detta företag de källflöden,
som äro nödvändiga för dess existens. Att ha riklig tillgång till
individer med mod, vilja och resurser att åtaga sig dessa ekonomiska risker och med möjlighet att så göra utan tyngande formaliteter, är för näringslivets framgång och utveckling ett livselixir
av allra största betydelse.
Om företaget å andra sidan bjuder arbetet (såväl ledning som
arbetare) lägre arvoden än vad som är nödvändigt för att draga
89
K. F. Göransson
till sig dess tjänster, så uteblir för detta företag tillgången på
goda ledarekrafter och på goda och lojala arbetare, vilka i sin tur
även de äro en nödvändig förutsättning för näringslivets sunda
och kraftiga utveckling.
Ett företag, som icke kan bjuda de två sidorna, sparmedelsinnehavare och arbetskraft, vad de skäligen böra ha, kan i längden icke existera.
Men företaget behöver i allmänhet än mera än detta. Ty »stillastående är tillbakagång». Särskilt under nuvarande snabba tekniska utveckling kan företaget ej slå sig till ro med de tekniska
resurser, det har. Det blir då snart på efterkälken. Företaget behöver för egen räkning vissa vinstmedel, som icke delas ut till
kapitalinsättarna, och som icke heller lämnas ut till avlöningar,
utan som få stå kvar hos företaget självt för anskaffandet och
vidmakthållandet av moderna och effektiva anläggningar. Försummas detta, blir det för var dag som går allt svårare att inhämta konkurrenternas försprång. Företaget går snabbt eller
långsamt sin upplösning till mötes. Insättarna förlora sina penningar och de anställda eller deras efterkommande kunna ej bjudas arbetstillfällen, åtminstone icke med samma levnadsstandard,
som eljest kunnat ske.
Det är på detta område, som företagets ledning har en av sina
viktigaste funktioner att fylla. Den har att tillse företagets betryggade och sunda framtida bestånd – detta i både delägarnas
och de anställdas intresse och i namn av alla dessas efter–
kommande.
Företagets ledning har att föra kommande generationers för–
svarskamp gent emot den nuvarande generationens på mera kort
.sikt inriktade intressen – detta vare sig dessa intressen äro till
finnandes bland dem, som tillhandahålla pengarna, eller bland
-dem, som tillhandahålla hjärnans eller handens arbete.
I stället för en klyvningslinje mellan kapital och arbete få vi
en gränslinje mellan å ena sidan stundens konsumtionsintresse och
konsumtionsbehov och å andra sidan framtidens intresse och framtida generationers behov av goda produktionsmedel samt därav
följande goda livsbetingelser.
Företagsledare måste härvidlag vara rättsinniga och insiktsfulla rådgivare samt domare mellan nutid och framtid. Deras
kamp för s. k. profit åt företaget sker ofta på två fronter, ej blott
emot höga löneanspråk utan även mot anspråk på oförsiktiga ak- 90
Företagare och andra arbetare
tieutdelningar. Först sedan företagets utveckling och framtid
blivit vederbörligen tillgodosedda, först då kan det vara tal om
högre än normala ersättningar till det i företaget använda kapitalet och arbetet.
Om företagens ledare äro besjälade av och tillåtas att handla
efter dessa linjer, om de stora massorna bland såväl arbetare som
övriga medborgare förstå, att företagsledarna i sin s. k. profithunger äro talesmän för ofödda släkten och därvid ej blott för
aktieägares utan även för arbetares efterkommande, då torde ett
icke oväsentligt steg vara taget till bättre förståelse mellan de
olika medborgargrupper, som i näringslivet göra sina insatser en
var på sitt sätt.
91
7- 364. Svensk Tidskrift 1936.