Förhandla med Hamas – ett aningslöst krav

Ett uttalande som hörs allt oftare – likt ett mantra som skulle lösa alla problem i Mellanöstern – är att Israel måste förhandla med Hamas, för det är med sina fiender man sluter fred, inte sina vänner. Lisa Abramowicz, generalsekreterare för Svensk Israel-Information, menar att det kravet vittnar om aningslöshet inför Hamas politiska mål.

Kören från den rödgröna oppositionen och t. o. m. några politiker på den borgerliga kanten är öronbedövande. Och det låter ju bestickande – självklart mäklar man fred med fiender, inte med vänner. Som om PLO och Fatah vore nära vänner till Israel.

Vad man måste komma ihåg är att Hamas inte erkänner Israels existens över huvud taget. När Algeriet förhandlade med Frankrike, USA med Vietnam, de allierade med Nazityskland. och Japan med flera om ett fredsavtal och slut på stridigheterna så ifrågasattes aldrig Frankrikes, USA:s, Tysklands eller Japans rätt att existera.

Var gång mantrat om att man måste förhandla med sina fiender upprepas måste man betänka vad det är man begär av Israel och fråga sig om den som kräver förhandling själv skulle gå med på liknande villkor för sitt eget land.

Hamas strategiska mål är att Israel ska krossas, dess invånare fördrivas eller dödas, liksom judar över hela världen. Se exempelvis klipp från Hamas egen TV där det uppmanas till mord på alla judar. Taktiskt är Hamas dock berett att låta processen gå i flera steg, och först gå med på en tvåstatslösning för att senare, när Hamas har blivit militärt starkare, ge sig på resten av Israel.

Detta ses som ett fredstecken, som omvärlden måste ta fasta på. Men dialog med Hamas förespråkare – som t. ex. socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, Palmecentret och många andra har försökt föra på senare tid – har inte lett till att Hamas har mjukat upp sin benhårda inställning. Däremot verkar det som om dialogförespråkarna blir ännu mer antiisraeliska och förstående inför Hamas krav.

Samtidigt anser Hamas enligt sitt program att fredskonferenser och fredsförhandlingar är slöseri med tid. ”Guds straff ska drabba den/dem som talar med fienden, Israel.”

Hamas program i övrigt är intressant, som ett strategiskt dokument. Det grundas främst på Sions vises protokoll – det hundra år gamla tsarryska polisfalsariet – och kontroversiella delar av Koranen samt diverse andra antisemitiska konspirationsteorier.

I Artikel 7 i programmet står det: ”Domedagen kommer inte förrän muslimerna nerkämpar och dödar judarna, förrän judarna gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden kommer att ropa: Oh, muslimer! Det gömmer sig en jude bakom mig, kom och döda honom!”

Artikel 8: ”Allah är målet, profeten är förebilden, Koranen är dess grundlag, Jihad är dess väg och döden för Allahs sak dess ädlaste tro.”
Artikel 11: ”Palestina är en islamisk waqf (helig förläning). Den islamiska motståndsrörelsens tro är att Palestinas jord har varit en islamisk waqf genom generationerna och intill den yttersta dagen, ingen kan avsvärja sig denna eller en del av den eller överge den eller en del av den.” Alltså: Palestina ska inte bli en sekulär demokrati utan ett islamistiskt kalifat, grundat på Sharía.

Artikel 22 talar om att judar stått bakom alla revolutioner och alla krig samt att de genom sina rikedomar tagit över kontrollen av de imperialistiska staterna och fått dem att kolonisera många länder i syfte att exploatera dessa länders tillgångar.
(För ytterligare fördjupning, se Hamas Covenant översatt av Yale Law School.)

Om ett parti eller en grupp i västvärlden hade haft liknande program hade det nagelfarits och starkt kritiserats av de allra flesta demokrater. Betänk exempelvis FPÖ i Österrike och det inhemska partiet Sverigedemokraterna, vars program är rena söndagsskoleskrifterna jämfört med Hamas program. Men vi tycks beredda att acceptera extremismen i Hamas program, kanske för att Hamas betraktas som den svagare parten i konflikten eller för att det handlar om människor utanför den demokratiska världen.

Det som förvånar är att i alla debatter och pressmeddelanden upprepas detta mantra om att förhandla med Hamas utan något ifrågasättande och utan att några som helst krav ställs på Hamas. Det görs heller ingen rejäl genomlysning av Hamas strategiska mål. Det borde höra till vanlig journalistisk och politisk etik.