Forma framtidens skola utifrån de goda exemplen, inte de dåliga

De förslag som Björn Åstrand och Lars Stjernkvist lägger fram i utredningarna ”Likvärdigheten i skolan” och ”Dimensioneringen av gymnasieskolan”  skulle leda till ett oövervägt organisatoriskt experiment för svensk skola. De båda utredningarna missar målet och underskattar med råge skolans villkor och komplexitet, skriver representanter för tre friskolor.

Den fundering som infinner sig är om utredningarna är till för barns och ungdomars bästa?  Vi kan börja med det djupt odemokratiska som rubriceras lottning och kvotering. De nya förslagen går bland annat ut på att samtliga elever i en kommun ska ingå i ett gemensamt antagningssystem. Det ska skötas av en ny statlig myndighet som också beslutar om elevernas skolplacering. Med hjälp av kvotering och lottning av platser vill man försöka få till en bättre blandning av elever. Utredare Åstrand försöker i intervjuer gömma sig bakom begreppet randomisering som på vanlig svenska innebär slumpmässigt, det vill säga lottning.

Men det är alltså inte bara lotten som avgör utan också kvotering. Att kvotera innebär att man bestämmer vilken fördelning som ska gälla. I detta fall mellan olika elever och i förlängningen i vilken skola de ska studera. Vem ska bestämma detta? Jo staten går in och bestämmer – föräldrar diskvalificeras och bedöms som otillräckliga för att förstå sitt barns bästa. Man undrar hur föräldrar som bedöms att tillhöra ”en utsatt grupp” kommer att reagera. Likaså hur de föräldrar som inte tillhör en ”utsatt socioekonomisk grupp” kommer att uppfatta den här styrningen. Frågan alla medborgare oavsett politisk uppfattning måste ställa sig är: ”Är det som föreslås en väg mot ökad demokrati eller en väg mot ett mer odemokratiskt system?”.

Det finns länder som har försökt sig på att gå utredningarnas väg vilket inte varit lyckat. Det finns en uppenbar risk att den här typen av kvotering och, i praktiken, tvingande placering skulle öka stigmatiseringen och diskussioner enligt vilken “kvot” en elev blivit antagen.

Utredningen föreslår dessutom att huvudmannen ska få uppdraget att aktivt verka för en allsidig social sammansättning. Eftersom utredningen inte tydliggör hur det här arbetet ska gå till är det alltså upp till varje huvudman att utarbeta processer för detta oerhört komplexa arbete. Är tanken då att huvudmän och rektorer med stöd av variabler som används i statistiska centralbyråns allsidiga indexmodell för skillnader mellan skolor och deras elevsammansättning skall upprätta register över varje elevs vårdnadshavare? Uppgifter som gäller utbildningsnivå, inkomst, ekonomiskt bistånd (i förekommande fall), invandringsår (i förekommande fall), familj (ev särboförhållande), hemmaboende syskon (hel-, halv-, adoptiv), bostadsområdets socioekonomiska status (andelen med utländsk bakgrund, genomsnittlig utbildningsnivå, genomsnittlig inkomst)? Ska varje huvudman  sedan använda dessa register som underlag vid anmälan till de regionala skolmyndigheterna om urvalsgrunder vid placering av elever vid en skolenhet för att kunna motivera att man gjort vad man kunnat för en allsidig social sammansättning? Det är ett vågspel av sällan skådat slag och ett intrång i enskilda individers förhållanden. Vilket slags samhälle skapas om utredningarnas förslag skulle gå igenom?

När det gäller gymnasieskolan föreslår Stjernkvist bland annat att man från statligt håll ska besluta hur många platser som egentligen behövs på varje skola, baserat på en bedömning av hur man tror att ”arbetsmarknadens behov” kommer att se ut flera år senare. Detta kan i bästa fall bli en kvalificerad gissning, och vi hamnar sannolikt snarare i en situation där gymnasieskolorna i praktiken dimensioneras för behov man inte riktigt känner till med hjälp av kunskap man egentligen inte har. Vi kan se att detta är ett sätt att reagera snarare än agera, och vi vet att reaktiva metoder har dålig livsduglighet. I ett samhälle som vill, ska och måste innovera och skapa nya, ännu inte påtänkta, arbetsmarknader och jobb, skulle detta förslag i förlängningen hota Sveriges konkurrenskraft.

I motsats till utredarnas förslag behöver svensk skola ta ett språng in i nutiden. Vi behöver inte fler bakåtsträvande organisatoriska experiment i skolan. Båda utredningarna innehåller förslag med syfte att öka statens makt över skolvalet och minska familjernas inflytande över barnens utbildning.

Alla barn har självklart rätt att gå i väl fungerande skolor. Vi är medvetna om att så inte är fallet idag – det finns skolor där elever inte känner sig trygga, där det inte finns en god miljö för lärande och alldeles för många elever lämnar idag grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Men lösningen är inte att införa lottning och kvotering i kombination med sämre ekonomiska förutsättningar för väl fungerande skolor Med helheten för ögonen borde fokus givetvis ligga på hur vi kan öka kvaliteten i samtliga skolor istället, hur vi tillsammans får systemet skola att utvecklas till en ledande samhällsfunktion. Vi har redan idag många framgångsrika exempel på skolor och huvudmän som lyckas väl med sitt uppdrag. Att skapa strukturer på systemnivå där huvudmän och skolor på ett mer systematiskt och verksamhetsnära sätt kan lära av varandra borde vara högsta prioritet för våra politiker, både i styrande och oppositionell position.

Sätter man sig in i utredningarnas förslag och drar slutsatser utifrån summan av dem, är det svårt att inte se utredningarna som ideologiska produkter med förslag som i väldigt liten utsträckning ger lösningar på de utmaningar skolan faktiskt står inför. Att vrida tiden tillbaka har aldrig fungerat. Därför bör dessa förslag snabbt läggas till handlingarna så vi kan fortsätta att fokusera på det som är viktigt – att få våra barn och ungdomar att utvecklas och växa som människor.

Forma framtidens skola utifrån de goda exemplen, förändra den inte utifrån de dåliga.

Malin Stjernman är VD för Fridaskolorna, Jan Vikström är ägare och grundare till Lärande i Sverige & Marie Pilfalk är skolchef för Broholmskolan