Försvaret av hemorten
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FÖRSVARET
AV HEMORTEN
NYLIGEN har den lilla folkbroschyren »Om kriget kommer» utredigerats och utsänts. Den är en motsvarighet till det flygblad
»Tystnad, vaksamhet, samhällsanda», som hösten 1939 distribuerades till hela det svenska folket och i åratal affischerats på telefonstolpar eller annorledes. På informationsstyrelsens nu utkomna
skrift har man länge väntat. När den äntligen utges har kriget på-
gått i hela fyra år, på en månad när. Iden med denna folkskrift
tycks inte ha runnit upp förrän för något halvt år sedan. Dess huvudsakliga innehåll underställdes riksdagspartierna vid början av
riksdagen och diskuterades på partisammanträden. Då utgivandet dröjde måste den efterlysas i en interpellation. Om något
förhastande kan man sannerligen inte tala.
»Om kriget kommer» måste hälsas med stor tillfredsställelse.
Den är ett vittnesbörd om de nya, fasta signalerna i försvarets
ledning. Koncis och tämligen ordkarg ger den medborgaren de
viktigaste bud, som han eller hon har att lyda i händelse av
överfall eller ockupation. Framför allt är den en appell till plikten, modet och den trotsiga dristigheten. Man noterar tacksamt,
att regeringen förutsätter att de civila exekutiva myndigheterna
– i första hand länsstyrelserna – inte skola stanna kvar vid en
ockupation, med risk för att de då måste bli ockupanten behjälpliga, utan i stället ha »att vid överhängande ockupationshot begiva sig till annan ort utom fiendens räckhåll». Däremot kan det
diskuteras, om det varit nödvändigt att så starkt prononcera befolkningens skyldighet att iaktta IV:de Haagkonventionen. Under det nuvarande kriget synes denna jämt och ständigt ha trampats under hälarna. Åven om konventionen självfallet bör vara
grunden för det svenska totala försvaret, kan ett ensidigt svenskt
respekterande av den bli en black om foten i vår obetingade nödvärnsrätt.
»Om kriget kommer» visar den väg, som statsmakterna i farans
stund beträtt genom den konsekventa upprustningen och nyord- 373
Försvaret av hemorten
ningen inom vårt riksförsvar vid 1941 och 1942 års riksdagar.
Ännu starkare skulle vi ha stått, om majoritetspartierna tidigare
och före urladdningen förstått att tyda den utrikespolitiska IDeteorologiens samstämmiga stormtecken. Och i ett hänseende
dröjer ännu organiserandet av försvaret, nämligen i fråga om
hemortsförsvaret. I sitt nyligen avgivna betänkande konstaterar
hemortsförsvarssakkunniga dels att enhetligheten beträffande organisationen av vårt civila lokalförsvar i dess helhet blivit eftersatt, dels att förhållandet mellan det militära och civila lokalförsvaret ej har blivit vederbörligen beaktat. Ännu nära fyra
år efter krigsutbrottet vänta sålunda åtskilliga betydelsefulla
frågor rörande det civila lokalförsvaret och dess samordnande
med det militära på en tillfredsställande lösning.
Den grundliga utredning, som äntligen föreligger, lämnar ingen
i tvivelsmål om att oroande brister på detta område alltjämt kvarstå. Ledningen av lokalförsvaret i krig är sålunda efter nu gällande bestämmelser delad mellan länsstyrelsen och försvarsområ-
desbefälhavaren. All samverkan mellan de civila organisationerna
– luftskydd, skogsbrandskydd, ordningshållningspersonal m. fl.
– och de militära är därför beroende av vederbörandes omdöme
och goda vilja. Befallningar äro uteslutna. All erfarenhet lär
att detta blir ödesdigert i krigets verklighet. De sakkunniga finna
också den nu tillämpade ordningen »synnerligen otillfredsställande» och föreslå att civilt och militärt lokalförsvar i operativt
avseende sammanföras under gemensam ledning. Då i krig de
militära synpukterna måste tillmätas ett avgörande inflytande
finna de sakkunniga det naturligt att det civila lokalförsvaret
underställes militär chef. Härvidlag undantages dock polisväsendet, som även i krig anses böra lyda under länsstyrelsen.
Polisintendenten Zetterquist, som icke delar majoritetens mening utan anser att lokalförsvaret gott kan reda sig utan enhetlig operativ ledning, befarar därjämte, att det föreslagna samIDanförandet av hemvärnet och de civila försvarsorganisationerna
i en gemensam folkskyddsorganisation kan »få folkrättsliga konsekvenser av icke önskvärd natur och medföra att stora delar av
de civila försvarsorganisationerna komma att få karaktären av
stridande förband».
I pressdiskussionen om kommittebetänkandet ha dessa synpunkter på några håll också på allvar tagits upp. Emellertid ha de
framkomna farhågorna för folkskyddets militärisering fått ett
auktoritativt bemötande i »Om kriget kommer». Det väpnade mot- 374
– ——~-~— ——- __.._______~ _;:;.~:__’–””’———–”———–
Försvaret at• hemorten
stånd, som där förutsättes, omfattar sålunda stora delar av luftskyddet och övriga civila försvarsorganisationers manliga medlemmar och kräver förvisso all den militära ledning som står att
uppbringa såväl vid förberedelsearbetet som vid utförandet. Mot
bakgrunden av vår regerings och vårt folks otvetydiga ståndpunktstagande till det totala försvarets metoder får icke längre
någon tvekan råda om att följa de huvudriktlinjer, som de sakkunniga utstakat för folkskyddets organisation.
Att säkerställa det militära inflytandet vid ledningen av civila
lokalförsvaret framstår sålunda som problemets kärnpunkt. »Det
bör emellertid», säga de sakkunniga, »understrykas, att härmed icke avses en förändring av karaktären hos dessa lokalförsvarsgrenar från civil till militär.» »Icke heller» – heter det i
utredningen – »får här innebörden av militär ledning fattas så,
att militära chefer skola utöva det omedelbara befälet över avdelningarna inom det civila lokalförsvaret. I detta sammanhang
åsyftas med militär ledning, att åt viss militär chef gives befogenhet och skyldighet att, när läget så påfordrar, föranstalta om
sådana uppgifter, som en uppkommen situation eller utvecklingen
av densamma kräver.»
Att polisväsendet lämnas utanför folkskyddsorganisationen är
en inkonsekvens, som knappast tillräckligt motiveras med dess
många rent civila uppgifter. Polisens ställning i händelse av krig
måste klarläggas i syfte att precisera den dubbelställning, som
ordningsmakten i krig måste inta i förhållande till lokalförsvarsmyndigheten och länsstyrelsen.
Den föreslagna samordningen av hemvärnet och de civila försvarsorganisationerna, luftskydd, skogsbrandskydd och utrymningsorganisationen behöver icke rubba de särskilda delarnas
hävdvunna organisationsformer. Indelningen av försvarsområ-
dena i folkskyddsdistrikt kan nämligen smidigt anpassas efter nu
bestående indelning, och den befälspersonal, som redan finns, kan
i vidsträckt utsträckning även i fortsättningen tas i anspråk. Det
är emellertid klart att många svårigheter komma att uppstå vid
det blivande organisationsarbetet. Särskilt torde detta bli fallet
i fråga om anpassningen efter den kommunala indelningen, där
folkskyddsdistriktet måste omfatta mer än en kommun och åtskilliga besvärliga frågor bland annat av ekonomisk art måste
lösas. Det kan övervägas om icke denna fråga borde lösas i samband med den av socialvårdskommitten ifrågasatta kommunalförbundsindelningen.
375
Försvaret av hemorten
Folkskyddsdistriktsindelningens genomförande bör därför icke
forceras. Det är icke heller erforderligt, eftersom försvarsområ-
desbefälhavaren även innan folkskyddsdistriktsindelningen genomförts blir i stånd att samordna verksamheten.
Hemvärnet och i viss utsträckning även luftskyddet ha från början byggts upp på frivillighetens grund. De sakkunniga, som väl
inse frivillighetens betydelse, ha emellertid efter ingående överväganden funnit sig böra föreslå införandet av en allmän folkskyddsplikt. Därigenom skapas en fast grund för folkskyddets
framtida bestånd och effektivitet, samtidigt som kravet på rättvis fördelning av de medborgerliga plikterna tillgodoses. Det blir
nämligen i längden allt för påfrestande för de lojala att se andra
konsekvent undandra sig samhälleliga bördor, som alla böra
dela lika.
Då de sakkunniga komma in på frågan om samordnandet av den
frivilliga försvarsverksamheten lämna de verklighetens fasta
mark och ge uttryck för ett allt för sangviniskt önsketänkande.
Att tänka sig skytterörelsen, landstormsrörelsen, Röda korset,
brandkårernas riksförbund och alla de andra frivilliga sammanslutningarna tvångsanslutna till en halvstatlig överledning är i
och för sig orimligt och direkt stridande med frivillighetens ide.
Det kan inte hjälpas att den oeftergivliga förutsättningen för fri- ’villigheten, särskilt då det so~ här i stor utsträckning är fråga om
ekonomiska offer, är ett stort mått av självbestämmanderätt även
för de lägsta instanserna. Skall en samordning komma till stånd,
vilket förvisso är ett önskemål, måste den framgå som resultat
av vederbörande organisationers fria medverkan. Tvång skulle
härvidlag få ödesdigra verkningar.
Hemortssakkunnigas betänkande befinner sig för närvarande
ute på remiss hos en mångfald myndigheter. Svaren skola vara
avgivna den l oktober. Om vanliga metoder tillämpas är sålunda
ett riksdagsbeslut att förvänta först på våren 1944.
Det framstår emellertid som ett ofrånkomligt riksintresse, att
allt göres för att påskynda folkskyddsfrågans lösning. Detta
borde också vara möjligt. Sålunda har Kungl. Maj :t redan i princip godtagit de sakkunnigas uppfattning om lokalförsvarets enhetliga ledning i krig och tidigare utsett ett antal särskilda
tjänstemän, s. k. hemortsförsvarsassistenter, som ha att inom försvarsområdena utföra erforderligt planläggningsarbete för att
samordna det militära och civila lokalförsvaret. Detta arbete,
som pågått från början av år 1942, beräknades vara avslutat den
376
Försvaret av hemorten
30 juni i år. I direktiven för hemortsförsvarsassistenterna har
Kungl. Maj :t i överensstämmelse med en av de sakkunniga gjord
framställning därjämte bestämt, att planläggningsarbetet skulle
utgå ifrån att den befogenhet, som nu tillkommer länsstyrelse
rörande luftskyddets användning i krig, skulle överflyttas på vederbörande försvarsområdesbefälhavare. Härifrån är dock polisväsendet undantaget. Slutligen har Kungl. Maj :t förordnat att
hemortsförsvarsassistent under krigstillstånd skall tjänstgöra i
vederbörlig försvarsområdesstab.
I avvaktan på den fullständiga propositionen, som näppeligen
kan bli klar förrän till 1944 års riksdag, måste arbetet nu inriktas på att bryta ut de delar, som erfordras för organisationens
snara start. Sålunda bör höstriksdagen beredas tillfälle att ta ställning till de grundläggande principerna för folkskyddsorganisationen. Likaså kan den få sig förelagd ett provisoriskt lagförslag
om folkskyddsplikt Slutligen bör en personalstat främst upptagande folkskyddschefer med erforderlig stabspersonal fastställas,
så att organisationsarbetet snarast kan börja.
Enligt de sakkunnigas mening blir den av 1942 års riksdag beslutade försvarsordningen ofullständig, så länge lokalförsvaret
icke är ordnat på ett betryggande sätt. Krigserfarenheten bestyrker med ständigt ökad skärpa detta uttalande. Ordnarrdet av ett
effektivt folkskydd får därför icke uppskjutas. Det är fara i
dröjsmål.
377
AV HEMORTEN
NYLIGEN har den lilla folkbroschyren »Om kriget kommer» utredigerats och utsänts. Den är en motsvarighet till det flygblad
»Tystnad, vaksamhet, samhällsanda», som hösten 1939 distribuerades till hela det svenska folket och i åratal affischerats på telefonstolpar eller annorledes. På informationsstyrelsens nu utkomna
skrift har man länge väntat. När den äntligen utges har kriget på-
gått i hela fyra år, på en månad när. Iden med denna folkskrift
tycks inte ha runnit upp förrän för något halvt år sedan. Dess huvudsakliga innehåll underställdes riksdagspartierna vid början av
riksdagen och diskuterades på partisammanträden. Då utgivandet dröjde måste den efterlysas i en interpellation. Om något
förhastande kan man sannerligen inte tala.
»Om kriget kommer» måste hälsas med stor tillfredsställelse.
Den är ett vittnesbörd om de nya, fasta signalerna i försvarets
ledning. Koncis och tämligen ordkarg ger den medborgaren de
viktigaste bud, som han eller hon har att lyda i händelse av
överfall eller ockupation. Framför allt är den en appell till plikten, modet och den trotsiga dristigheten. Man noterar tacksamt,
att regeringen förutsätter att de civila exekutiva myndigheterna
– i första hand länsstyrelserna – inte skola stanna kvar vid en
ockupation, med risk för att de då måste bli ockupanten behjälpliga, utan i stället ha »att vid överhängande ockupationshot begiva sig till annan ort utom fiendens räckhåll». Däremot kan det
diskuteras, om det varit nödvändigt att så starkt prononcera befolkningens skyldighet att iaktta IV:de Haagkonventionen. Under det nuvarande kriget synes denna jämt och ständigt ha trampats under hälarna. Åven om konventionen självfallet bör vara
grunden för det svenska totala försvaret, kan ett ensidigt svenskt
respekterande av den bli en black om foten i vår obetingade nödvärnsrätt.
»Om kriget kommer» visar den väg, som statsmakterna i farans
stund beträtt genom den konsekventa upprustningen och nyord- 373
Försvaret av hemorten
ningen inom vårt riksförsvar vid 1941 och 1942 års riksdagar.
Ännu starkare skulle vi ha stått, om majoritetspartierna tidigare
och före urladdningen förstått att tyda den utrikespolitiska IDeteorologiens samstämmiga stormtecken. Och i ett hänseende
dröjer ännu organiserandet av försvaret, nämligen i fråga om
hemortsförsvaret. I sitt nyligen avgivna betänkande konstaterar
hemortsförsvarssakkunniga dels att enhetligheten beträffande organisationen av vårt civila lokalförsvar i dess helhet blivit eftersatt, dels att förhållandet mellan det militära och civila lokalförsvaret ej har blivit vederbörligen beaktat. Ännu nära fyra
år efter krigsutbrottet vänta sålunda åtskilliga betydelsefulla
frågor rörande det civila lokalförsvaret och dess samordnande
med det militära på en tillfredsställande lösning.
Den grundliga utredning, som äntligen föreligger, lämnar ingen
i tvivelsmål om att oroande brister på detta område alltjämt kvarstå. Ledningen av lokalförsvaret i krig är sålunda efter nu gällande bestämmelser delad mellan länsstyrelsen och försvarsområ-
desbefälhavaren. All samverkan mellan de civila organisationerna
– luftskydd, skogsbrandskydd, ordningshållningspersonal m. fl.
– och de militära är därför beroende av vederbörandes omdöme
och goda vilja. Befallningar äro uteslutna. All erfarenhet lär
att detta blir ödesdigert i krigets verklighet. De sakkunniga finna
också den nu tillämpade ordningen »synnerligen otillfredsställande» och föreslå att civilt och militärt lokalförsvar i operativt
avseende sammanföras under gemensam ledning. Då i krig de
militära synpukterna måste tillmätas ett avgörande inflytande
finna de sakkunniga det naturligt att det civila lokalförsvaret
underställes militär chef. Härvidlag undantages dock polisväsendet, som även i krig anses böra lyda under länsstyrelsen.
Polisintendenten Zetterquist, som icke delar majoritetens mening utan anser att lokalförsvaret gott kan reda sig utan enhetlig operativ ledning, befarar därjämte, att det föreslagna samIDanförandet av hemvärnet och de civila försvarsorganisationerna
i en gemensam folkskyddsorganisation kan »få folkrättsliga konsekvenser av icke önskvärd natur och medföra att stora delar av
de civila försvarsorganisationerna komma att få karaktären av
stridande förband».
I pressdiskussionen om kommittebetänkandet ha dessa synpunkter på några håll också på allvar tagits upp. Emellertid ha de
framkomna farhågorna för folkskyddets militärisering fått ett
auktoritativt bemötande i »Om kriget kommer». Det väpnade mot- 374
– ——~-~— ——- __.._______~ _;:;.~:__’–””’———–”———–
Försvaret at• hemorten
stånd, som där förutsättes, omfattar sålunda stora delar av luftskyddet och övriga civila försvarsorganisationers manliga medlemmar och kräver förvisso all den militära ledning som står att
uppbringa såväl vid förberedelsearbetet som vid utförandet. Mot
bakgrunden av vår regerings och vårt folks otvetydiga ståndpunktstagande till det totala försvarets metoder får icke längre
någon tvekan råda om att följa de huvudriktlinjer, som de sakkunniga utstakat för folkskyddets organisation.
Att säkerställa det militära inflytandet vid ledningen av civila
lokalförsvaret framstår sålunda som problemets kärnpunkt. »Det
bör emellertid», säga de sakkunniga, »understrykas, att härmed icke avses en förändring av karaktären hos dessa lokalförsvarsgrenar från civil till militär.» »Icke heller» – heter det i
utredningen – »får här innebörden av militär ledning fattas så,
att militära chefer skola utöva det omedelbara befälet över avdelningarna inom det civila lokalförsvaret. I detta sammanhang
åsyftas med militär ledning, att åt viss militär chef gives befogenhet och skyldighet att, när läget så påfordrar, föranstalta om
sådana uppgifter, som en uppkommen situation eller utvecklingen
av densamma kräver.»
Att polisväsendet lämnas utanför folkskyddsorganisationen är
en inkonsekvens, som knappast tillräckligt motiveras med dess
många rent civila uppgifter. Polisens ställning i händelse av krig
måste klarläggas i syfte att precisera den dubbelställning, som
ordningsmakten i krig måste inta i förhållande till lokalförsvarsmyndigheten och länsstyrelsen.
Den föreslagna samordningen av hemvärnet och de civila försvarsorganisationerna, luftskydd, skogsbrandskydd och utrymningsorganisationen behöver icke rubba de särskilda delarnas
hävdvunna organisationsformer. Indelningen av försvarsområ-
dena i folkskyddsdistrikt kan nämligen smidigt anpassas efter nu
bestående indelning, och den befälspersonal, som redan finns, kan
i vidsträckt utsträckning även i fortsättningen tas i anspråk. Det
är emellertid klart att många svårigheter komma att uppstå vid
det blivande organisationsarbetet. Särskilt torde detta bli fallet
i fråga om anpassningen efter den kommunala indelningen, där
folkskyddsdistriktet måste omfatta mer än en kommun och åtskilliga besvärliga frågor bland annat av ekonomisk art måste
lösas. Det kan övervägas om icke denna fråga borde lösas i samband med den av socialvårdskommitten ifrågasatta kommunalförbundsindelningen.
375
Försvaret av hemorten
Folkskyddsdistriktsindelningens genomförande bör därför icke
forceras. Det är icke heller erforderligt, eftersom försvarsområ-
desbefälhavaren även innan folkskyddsdistriktsindelningen genomförts blir i stånd att samordna verksamheten.
Hemvärnet och i viss utsträckning även luftskyddet ha från början byggts upp på frivillighetens grund. De sakkunniga, som väl
inse frivillighetens betydelse, ha emellertid efter ingående överväganden funnit sig böra föreslå införandet av en allmän folkskyddsplikt. Därigenom skapas en fast grund för folkskyddets
framtida bestånd och effektivitet, samtidigt som kravet på rättvis fördelning av de medborgerliga plikterna tillgodoses. Det blir
nämligen i längden allt för påfrestande för de lojala att se andra
konsekvent undandra sig samhälleliga bördor, som alla böra
dela lika.
Då de sakkunniga komma in på frågan om samordnandet av den
frivilliga försvarsverksamheten lämna de verklighetens fasta
mark och ge uttryck för ett allt för sangviniskt önsketänkande.
Att tänka sig skytterörelsen, landstormsrörelsen, Röda korset,
brandkårernas riksförbund och alla de andra frivilliga sammanslutningarna tvångsanslutna till en halvstatlig överledning är i
och för sig orimligt och direkt stridande med frivillighetens ide.
Det kan inte hjälpas att den oeftergivliga förutsättningen för fri- ’villigheten, särskilt då det so~ här i stor utsträckning är fråga om
ekonomiska offer, är ett stort mått av självbestämmanderätt även
för de lägsta instanserna. Skall en samordning komma till stånd,
vilket förvisso är ett önskemål, måste den framgå som resultat
av vederbörande organisationers fria medverkan. Tvång skulle
härvidlag få ödesdigra verkningar.
Hemortssakkunnigas betänkande befinner sig för närvarande
ute på remiss hos en mångfald myndigheter. Svaren skola vara
avgivna den l oktober. Om vanliga metoder tillämpas är sålunda
ett riksdagsbeslut att förvänta först på våren 1944.
Det framstår emellertid som ett ofrånkomligt riksintresse, att
allt göres för att påskynda folkskyddsfrågans lösning. Detta
borde också vara möjligt. Sålunda har Kungl. Maj :t redan i princip godtagit de sakkunnigas uppfattning om lokalförsvarets enhetliga ledning i krig och tidigare utsett ett antal särskilda
tjänstemän, s. k. hemortsförsvarsassistenter, som ha att inom försvarsområdena utföra erforderligt planläggningsarbete för att
samordna det militära och civila lokalförsvaret. Detta arbete,
som pågått från början av år 1942, beräknades vara avslutat den
376
Försvaret av hemorten
30 juni i år. I direktiven för hemortsförsvarsassistenterna har
Kungl. Maj :t i överensstämmelse med en av de sakkunniga gjord
framställning därjämte bestämt, att planläggningsarbetet skulle
utgå ifrån att den befogenhet, som nu tillkommer länsstyrelse
rörande luftskyddets användning i krig, skulle överflyttas på vederbörande försvarsområdesbefälhavare. Härifrån är dock polisväsendet undantaget. Slutligen har Kungl. Maj :t förordnat att
hemortsförsvarsassistent under krigstillstånd skall tjänstgöra i
vederbörlig försvarsområdesstab.
I avvaktan på den fullständiga propositionen, som näppeligen
kan bli klar förrän till 1944 års riksdag, måste arbetet nu inriktas på att bryta ut de delar, som erfordras för organisationens
snara start. Sålunda bör höstriksdagen beredas tillfälle att ta ställning till de grundläggande principerna för folkskyddsorganisationen. Likaså kan den få sig förelagd ett provisoriskt lagförslag
om folkskyddsplikt Slutligen bör en personalstat främst upptagande folkskyddschefer med erforderlig stabspersonal fastställas,
så att organisationsarbetet snarast kan börja.
Enligt de sakkunnigas mening blir den av 1942 års riksdag beslutade försvarsordningen ofullständig, så länge lokalförsvaret
icke är ordnat på ett betryggande sätt. Krigserfarenheten bestyrker med ständigt ökad skärpa detta uttalande. Ordnarrdet av ett
effektivt folkskydd får därför icke uppskjutas. Det är fara i
dröjsmål.
377