Försvarsförberedelser på hushållningsfronten

FÖRSVARSFÖRBEREDELSER
PÅ »HUSHÅLLNINGSFRONTEN»
Av generallöjtnant J. AoKERJIAiV,
ordförande i rikskmnmissionen jiJr ekonornisk
fiirsvarsbercdskap
AVEN om man ej går så långt som man på vissa håll i andra
länder synes vilja göra, att man i fredstid söker ordna snart sagt
hela folkhushållningen med tanke på ett kommande krig, torde
det dock numera höra till de nödvändiga försvarsförberedelserna
att genomtänka, huru denna kan komma att gestalta sig vid krig,
samt att planlägga och förbereda de åtgärder, som under sådana
förhållanden kunna vara erforderliga för att på bästa sätt ordna
den. Detta arbete får emellertid icke inskränka sig till folkhushållningen i trängre bemärkelse utan måste också omfatta vad
som bör göras för att på fördelaktigaste sätt utnyttja industri
och övriga ekonomiska tillgångar. Huru skiftande meningarna än
mit vara om krigets »nya skepnad», äro dock alla ense därom, att
detta icke längre kommer att bestå uteslutande av stridshandlingar mellan militära styrkor. Allmän är också den uppfattningen, att försvaret för att bliva framgångsrikt kräver en insats av hela folket och alla dess resurser, att kriget således i denna
mening kommer att bliva »totalt». »Man kan», som det sagts, »icke
längre vinna ett krig militärt, om man förlorat det på hushällningshonten.»
Men det är icke blott kriget, som fordrar vissa ekonomiska försvarsförberedelser, även neutraliteten gör det. Efter »den kollektiva säkerhetens» tyvärr »glänsande misslyckande» faller det sig
väl naturligt för oss att återgå till vår traditionella utrikespolitik,
ett strängt iakttagande av neutraliteten. Då den nuvarande folkförbundsaktens säkerhetssystem såsom helhet betraktat tydligen
icke är funktionsdugligt, böra vi ej behöva känna oss bundna av de
delar därav, som måhända kunna bli svåra att förena med en
verklig neutralitet. Våra egna erfarenheter från världskriget
5
J. Ålcerman
lära oss emellertid, att den, som vill bevara sin neutralitet, kan,
även utan att militära maktmedel tillgripas mot honom, utsättas
för mycket svåra påfrestningar i fråga om försörjningen. Som
bekant skedde detta under världskriget huvudsakligen genom att
principen om »havens frihet» övergavs och genom att sjökrigsreglerna för blockad och kontraband fingo en ny för de neutrala
mycket ofördelaktig tillämpning. Sedan dess har ingenting inträffat, som gör en ändring till det bättre av denna tillämpning
sannolik under ett kommande krig. Det på många håll nervöst
brådskande arbetet på att till varje pris göra sig helt självförsörjande tyder icke heller på någon förhoppning om en humanare
krigföring, om ett mindre »totalt» krig. Åven den, som vill vara
neutral, måste därför vid ett krig i sin närhet göra sig beredd på
en mer eller mindre fullständig avspärrning, därest de krigförande äga tillräckliga militära maktmedel härtill. Och särskilt
torde han böra bereda sig härpå, om det skulle ligga i dessas intresse att söka förmå honom att övergiva neutraliteten. Vid en
eventuell konflikt mellan makter i östersjöområdets närhet är ett
sådant intresse i fråga om Sverige ingalunda uteslutet.
Vår ekonomiska försvarsberedskap bör således taga sikte på en
hushållning icke endast under krig utan även under en avspärrning, då vi själva icke äro indragna i krig utan neutrala.
Hushållningsproblemet blir emellertid icke detsamma, om vi äro
krigförande och om det gäller att bevara vår neutralitet vid krig
i vår närhet, men det kan komma att förete många likheter. I
båda fallen kunna åtgärder bliva behövliga på grund av svårighet att upprätthålla utlandsförbindelserna, men en mer eller
mindre fullständig avspärrning är sannolikare, om vi äro neutrala och särskilt om man vill tvinga oss in i kriget, än om vi
deltaga i ett sådant. Ty vi skola väl ändå inte vid ett krig behöva
komma i ett så förtvivlat läge, att vi ha fiender på alla sidor om
oss; några bundsförvanter få vi väl förutsättas ha och några förbindelser med utlandet skola väl kunna hållas hjälpligt öppna.
Den mest framträdande olikheten mellan hushållningsproblemet i
det ena och i det andra fallet är, att vid krig tillkommer en mängd
nya i fred så gott som obefintliga behov icke blott av krigsmateriel utan även av mycket annat, samtidigt som andra förut befintliga behov på grund av krigsförhållandena stegras, medan däremot tillgången på arbetskraft ävensom på en del materiel m. m.,
t. ex. transportmedel, minskas genom mobiliseringen. Vid avspärr- 6
Försvarsförberedelser på »hushållningsfronten»
ning och bevarad neutralitet blir hushållningsproblemet huvudsakligen en uthållighets- eller utdrygningsfråga med av nödtvång
i stort sett minskad konsumtion. I vilket fall som helst lära
vi icke undgå djupt ingripande åtgärder för att tillvarataga eller
hushålla med vad vi hava eller kunna framställa. Ä venledes
torde vi få göra oss beredda på att, i den mån detta är möjligt,
använda ersättningsmedel för att icke bliva helt beroende av en
mer eller mindre osäker tillförsel.
Ur försörjningssynpunkt är Sverige rätt gynnsamt ställt i jämförelse med andra mindre stater och läget skulle kunna vara ännu
mycket bättre, om vissa åtgärder vidtages. Bland sådana må
framhållas en ökad lagerhållning av en del oumbärliga varor, som
icke alls finnas inom landet eller som finnas där i otillräcklig
mängd. Sådana varor äro bl. a. bensin och övriga brännoljor. Sedan två år vilar hos Kungl. Maj :t ett förslag om lagringstvång
vid import av dessa varor, varigenom en icke föraktlig reserv
alltid skulle finnas, men några åtgärder i detta syfte hava ännu
icke vidtagits. I samband med sådana borde också nya bestämmelser utfärdas rörande tankanläggningarnas beskaffenhet och
läge, så att dessa icke bleve så känsliga för luftanfall, som nu är
händelsen. Alla dessa åtgärder, vilka ju icke äro annat än en
brännoljeförbrukarnas riskpremie, skulle kunna genomföras för
en mycket obetydlig del av alla de avgifter och skatter, som dessa
få erlägga och som nu gå till för dem betydligt mera främmande
ändamål. Utom brännoljorna finnas flera varor, som äro nödvändiga för en dräglig försörjning eller för att kunna tillvarataga
vår industris hela förmåga till krigsmaterieltillverkning och som
ovillkorligen måste importeras. En något ökad lagerhållning av
en del av dessa skulle skänka en känsla av trygghet och ge oss
större möjlighet att bevara vår utrikespolitiska handlingsfrihet.
Kostnaderna härför skulle icke behöva bli stora, då det till största
delen gäller förnödenheter, som även under vanliga fredliga förhållanden komme att finna tillräckligt snabb omsättning.
Vår försörjningsförmåga skulle också kunna ökas genom upptagande och understödjande av vissa tillverkningar, som måhända
i fred ej alltid skulle visa sig fullt ekonomiskt tillfredsställande
– åtminstone icke till en början – men som vid krig eller avspärrning skulle bli av stort värde. Såsom exempel på en sådan
tillverkning kan anföras framställningen av förtent plåt till
kärl för konserver, en vara som det blir stort behov av vid krig.
7
J. Akerman
Själva järnplåten göres som bekant i Sverige, men den vidare bearbetningen sker i andra länder. Förslag till upptagande av
denna tillverkning har framkommit men ännu icke lett till något
resultat. Några liknande och viktigare tillverkningar äro under
övervägande och prövning; åtskilliga andra torde på grund av de
därmed förenade kostnaderna tills vidare icke kunna komma i
fråga till utförande, oaktat så skett i andra länder. Några redan
upptagna, ur försvarsberedskapssynpunkt viktiga tillverkningar
kämpa för livet. I många fall skulle stödåtgärderna endast behöva bestå i skydd mot påtaglig utländsk dumpning eller i statsbeställningar. I andra fall torde direkta subventioner i någon
form vara nödvändiga. Så är t. ex. händelsen, om man skulle
vilja skapa vad man i England kallar »skuggindustrier», d. v. s.
industrianläggningar, vilkas ändamål är att vid behov möjliggöra
en hastig ökning av tillverkningskapaciteten, men som eljest
knappast kunna beräknas finna användning annat än under perioder av forcerad rustning eller under andra utomordentliga förhållanden.
I sammanhang härmed bör framhållas, att en energiskt och,
målmedvetet bedriven teknisk forskning säkerligen skulle kunna
bereda oss möjlighet att öka vår förmåga till självförsörjning, om
icke på annat sätt så genom ersättningsvaror. Redan laboratoriemässigt genomarbetade metoder ge en viss säkerhet, men givetvis
vore det ännu bättre, om dessa kunde prövas och vidare utformas
genom försök i fabriksmässig om ock, därest så av kostnadsskäl
visar sig nödvändigt, liten skala. Visserligen finnes inom ingenjörsvetenskapsakademien en kommitte med ungefär en sådan :uppgift, som ovan avsetts, och en central kemisk anstalt för försvarsväsendet skall enligt den nya försvarsordningen upprättas, men
den förra arbetar med mycket små medel och, då för den senare
icke några särskilda försöks- och driftkostnader äro upptagna i
staten utan dessa äro avsedda att utgå från försvarsgrenarnas
materielanslag, lär dess verksamhet komma att begränsas till
rent militära uppgifter. Det finnes emellertid många forskningsuppgifter, och ingalunda endast på det kemiska området, vilka
utan att vara militära i egentlig mening skulle hava stor betydelse för vår motståndskraft vid ett »totalt» krig eller avspärrning. Sannolikt skulle en lösning av dessa mången gång också
bli till gagn för landets fredsekonomiska utveckling. Det har ju
på sista tiden med skärpa betonats av vetenskapsmän, att den
8
Försvarsförberedelser på »ltushållningsfronten»
svenska tekniska forskningen av brist på medel håller på att bliva
efter i nutidens snabba utveckling. Det borde därför ur alla synpunkter vara ett sant nationellt intresse att organisera och understödja en sådan forskningsverksamhet, som ovan berörts.
När man bedömer våra försörjningsmöjligheter bör man skilja
på dem, som äro avgörande för den egentliga folkförsörjningen,
d. v. s. livsmedelsförsörjningen, och på den industriella försörjningen.
I fråga om den förra har ju vårt läge avsevärt förbättrats under den sista tiden, även om fjolårets skörderesultat ger anledning till en välbehövlig korrigering av alltför optimistiska beräkningar. För att få goda och stora skördar och uppehålla en tillräcklig animalisk produktion behövas emellertid många förnödenheter, som ännu icke kunna framställas i erforderlig mängd inom
landet, såsom gödningsämnen och kraftfoder. Å ven på detta område har vår förmåga att reda oss själva ökats, ehuru vi särskilt
vid en långvarig avspärrning ännu äro långt ifrån självförsörjande. Utvecklingen går redan av fredsekonomiska skäl i riktning mot ökad självförsörjning. Vi äga också ett icke obetydligt
reservlager av spannmål, vilket ger oss trygghet i fråga om
denna för vår livsmedelsförsörjning viktiga förnödenhet. Ytterligare säkerhet skulle vinnas, om även andra för denna direkt
eller indirekt nödvändiga varor, .som måste importeras, tidigare
och för längre tid ~in vanligen är fallet, nu inköptes och lagrades.
.Även om således vår livsmedelsförsörjning nu torde vara lättare
att ordna vid en avspärrning än under världskrigets sista del,
blir det dock nödvändigt att vid risk för en sådan vidtaga särskilda åtgärder för att kunna dels tillvarataga och rätt hushålla
med vad vi hava, dels inrikta livsmedelsproduktionen på lämpligaste sätt, dels slutligen undvika oskäliga prisförhöjningar.
Alla dessa åtgärder böra förberedas i fred.
Betr~iffande den industriella försörjningen är Sverige för att
vara en mindre stat väl lottat. Med ett rätt utnyttjande av vår
högt stående industri borde vi ha möjlighet att själva framställa
krigsmateriel, som kvalitativt håller måttet och ger vårt försvar
erforderlig teknisk effektivitet. Genom sådana beredskapsåtg~ir?-
der, som ovan antytts, skulle vi dessutom kunna bli oberoende av
tillförsel utifrån under någon tid, vid bevarad neutralitet givetvis mycket längre än vid krig, då ju matcrielåtgången och därmed
behovet av råvaror m. m. bleve betydligt större. Vad detta skulle
9
J. Akerman
innebära ekonomiskt och vad det kunde betyda för bevarandet av
vår neutralitet är lätt att inse. Och skulle landet indragas i krig,
finge det såsom bundsförvant ett mycket större värde, om det
självt kunde framställa de industriella slutprodukterna och dit endast behövde införas råvaror o. dyl. Huru tyngande ett beroende
i industriellt avseende kan vara under krig, har jag själv under
världskriget varit i tillfälle att på nära håll konstatera i ett krigförande land.
Utan noggranna förberedelser kan emellertid en tillräcklig industriell försörjning under krig icke ernås även med tillförsel av
råvaror m. m. Kraven på materiel äro numera under ett krig så
oerhörda, att vi måste- särskilt inom vissa industrier- mycket
väl tillvarataga dessas alla möjligheter för att kunna tillgodose
krigsbehoven. Under alla förhållanden böra vi sträva efter att
själva kunna tillverka den högvärdiga materielen för att, om det
finnes möjlighet till import, låta denna begränsas till vanliga
standardvaror, vid vilka det noggranna utförandet spelar mindre
roll och som äro mindre dyrbara.
Förberedelsearbetena för industriens användning inom en
krigshushållning behöva icke bli lika omfattande och av samma
art inom alla industrigrenar. Inom några blir tillverkningen
praktiskt taget densamma som i fred, ehuru antagligen forcerad,
eller åtminstone bra lik fredstillverkningen, även om modeller,
kvaliteter m. m. icke bli desamma; så är t. ex. i regel förhållandet
inom textil- och skoindustrierna. Inom andra industrier åter är
tillverkningen i stort sett bunden till den befintliga apparaturen,
men en del omläggningar för att ersätta vissa importerade varor
med inhemska sådana o. s. v. måste ske; så är t. ex. fallet inom
stora delar av den kemiska industrien. Där erfordras dessutom
upptagandet av nya tillverkningar, varvid i de flesta fall nyanläggningar bli nödvändiga. Slutligen finnas särskilt inom verkstadsindustrien företag, där den egentliga utrustningen visserligen kommer att i huvudsak utnyttjas, men där tillverkningen
blir en helt annan än i fred. I sådana fall, och de äro många,
måste maskinparkens kapacitet och uppställning m. m. noga undersökas, detaljerade arbets- och verktygsritningar uppgöras,
tidsstudier verkställas, mallar, kontrollapparater och ibland
också specialmaskiner anskaffas. Mången gång skulle en sådan
fabriks användbarhet höjas högst betydligt genom ökad tillgång
på vissa slags maskiner, vilka kanske redan finnas där men icke i
lO
———————————————–· —–
Försvarsförberedelser på »hushållningsfronten»
tillräckligt antal för att hela dess kapacitet skall kunna uttagas
för just den krigstillverkning, som måste förläggas dit. En reserv
av dylika inom verkstadsindustrin allmänt användbara maskiner,
såsom t. ex. svarvar av vissa storlekar, skulle väsentligen öka vår
tillverkningskapacitet av krigsmateriel.
Då den del av vår industri, som kan användas för tillverkning
av egentlig krigsmateriel, knappast är fullt tillräcklig, måste
noggranna studier föregå denna tillverknings fördelning, så att
industriens hela kapacitet verkligen blir tillvaratagen. Det får
exempelvis icke förekomma, att till anläggningar, som kunna utföra precisionsarbete, förläggas tillverkningar, vilka lika väl
kunna utföras vid mindre väl utrustade fabriker. Det måste tillses, att icke den ena nödvändiga tillverkningen kommer att
blockera den andra. Somliga fabriker framställa nämligen specialmaskiner, halvfabrikat m. m., av vilka andra äro beroende för
reparationer och förnyelse av sin tekniska utrustning eller för sin
produktion. Vidare måste en viss produktionsreserv finnas för
»civila» och oförutsedda behov, ty även bakom fronten kunna finnas oundgängliga materielbehov, och nya sådana kunna lätt uppstå, t. ex. genom fientliga luftanfall. Viss hänsyn måste också
tagas till företagens belägenhet och sårbarhet från luften samt
till deras möjlighet att snabbt övergå från freds- till krigstillverkning. Slutligen finnas vissa specialfabrikat, vilka äro särskilt
lämpliga såsom kompensationsobjekt vid varubyte med andra stater och vilkas framställning därför om möjligt bör få fortgå. I
detta sammanhang bör måhända framhållas, att, om export är
möjlig, den härpå inriktade produktionens upprätthållande är ett
ekonomiskt intresse av allra största betydelse. Vid krig kommer
emellertid knappheten på arbetskraft och transportmöjligheter
att härvid bereda stora svårigheter.
Inom den del av industrin, som är avsedd att under krig tagas
i anspråk för den egentliga krigsmaterieltillverkningen och som
icke är sysselsatt därmed i fred, blir förberedelsearbetet ett verkligt puzzle, som kräver en ordnande hand för att det hela skall
gå i lås och största möjliga effektivitet utvinnas.
Vid krigstillfälle kräves ej blott en ordnande hand utan också
en fast ledning av hela den industriella verksamheten, ty oförutsedda störningar kunna uppstå, nya behov tillkomma, vissa för
produktionen nödvändiga tillgångar behöva kanske ransoneras
·O. s. v. Vidare måste såväl beställarnas som producenternas m- 11
J. Akerman
bördes konkurrens bortelimineras och beställningarna effektueras
i den ordning, som bäst främjar krigshushållningen såsom helhet
betraktad. slutligen böra alla oskäliga vinster omöjliggöras.
Detta kan icke ernås utan en enhetlig med statsauktoritet utrustad ledning, men samtidigt måste denna veta sin begränsning och
lämna den vid företagen befintliga sakkunskapen tillräckligt spelrum. Den måste också förstå att göra företagarna själva intresserade av att rationalisera tillverkningen och öka dess effektivitet.
Betecknande är, att man även i Tyskland uttalar sig för nödvändigheten av att vid en krigshushållning icke beskära den enskilda
företagsamheten mera än som är oundgängligen behövligt på
grund av de säregna förhållandena.
En särskild svårighet bereder frågan om tillgång på arbetskraft. Genom mobiliseringen förlora företagen en stor del av sina
manliga arbetare. Visserligen kan svårersättlig yrkesutbildad
personal få uppskov med inställelse vid mobilisering och visserligen kan man utgå ifrån, att arbetskraften vid krigstillfälle
måste kunna tagas i anspråk på ett annat sätt än under vanliga
förhållanden, men för både det ena och det andra givas vissa icke
alltför vida gränser. Sverige är emellertid ingalunda det enda
land, där denna. fråga är svårlöst. Den dryftas och undersökes
även i de stora industriländerna.
Vad nu sagts om det industriella förberedelsearbetet gäller krig
eller åtminstone mobilisering. Vid bevarad neutralitet i händelse
av krig i vår närhet uppstår givetvis också behov av krigsmaterieltillverkning, ty så rustade lära vi väl aldrig bli, att ej brister
då behöva snabbt fyllas och moderniseringar göras; men nödvändigheten att ersätta förbrukad och förstörd materiel bortfaller
och även mycket annat, som försvårar en krigshushållning. I
stället blir kanske, såsom ovan antytts, avspärrningen så mycket
fullständigare och behovet av en sträng hushållning så mycket
större.
När man tar i betraktande de stora möjligheter vi onekligen
äga att göra oss jämförelsevis oberoende av hjälp utifrån vid en
avspärrning och inser vilken oerhörd betydelse detta kan hava
för neutralitetens bevarande samt också samtidigt finner, att vi
för mycket måttliga kostnader skulle genom en dellätt och snabbt
genomförbara åtgärder kunna betydligt bättre tillvarataga dessa
möjligheter, så gör man sig den frågan, om icke kostnaderna för
dessa åtgärder i en tid som denna kunna anses som en försäkrings- 12
Försvarsförberedelser på »hushållningsfronten»
premie, vilken är väl värd att erlägga. Och man gör det så mycket
hellre, som det ingalunda är uteslutet, att beredskapsåtgärderna
i vissa fall kunna komma att medföra en rent ekonomisk vinst
och i andra bli till direkt eller indirekt gagn för utvecklingen av
landets näringsliv. Vi sakna visserligen icke utländska tillgångar,
men det är ingalunda säkert, att vi vid en hotande situation för
dem kunna få vad vi behöva för att hjälpligt kunna reda oss
själva. Vore det då icke klokt att i nuvarande farofyllda läge genast försäkra sig om åtminstone de varor och den materiel, som
under alla förhållanden snart behöva importeras, även om ingenting särskilt tillstöter, och som icke kunna undvaras, om det gäller att upprätthålla vår neutralitet inför en hotande avspärrning~
Sannolikheten för att vi därigenom skulle göra en god affär torde
väl få anses minst lika stor som motsatsen. Den politiska vinsten
är obestridlig.
Det talas och skrives mycket i dessa dagar om ett nordiskt
freds- och neutralitetsblock Skulle det icke vara en naturlig åtgärd för att i någon mån förverk.iiga denna tanke att snarast undersöka, om icke de nordiska länderna vid hot om avspärrning
genom utbyte av varor m. m. skulle kunna underlätta för varandra att motstå detta hot och bevara sin handlingsfriheU En så-
dan åtgärd skulle ju icke, såsom danska statsministern i annat
sammanhang ville göra gällande, kunna misstänkas innebära en
blockbildning med udd mot någon.
Till sist kan jag icke underlåta att erinra om, att snart sagt
alla förberedelser och åtgärder på »hushållningsfrontem bliva till
föga gagn under ett krig, om icke i tid anstalter vidtagas för att
i möjligaste mån skydda våra fabriker, lager m. m. mot anfall
från luften.
Iii