Försvarsfrågan är ingen fjällupplevelse

Under några januaridagar söker landets försvars- och säkerhetsdebattörer, åtföljda av ett antal journalister, sig upp till den svenska fjällvärlden. I Sälen hålls den årliga rikskonferensen arrangerad av organisationen Folk och Försvar. I år börjar allt på söndag, den 14 januari, och följer som varje år ett visst schema, konstaterar Hans Wallmark.

Några tappra söker sig under dagarna ut i backar och skidspår på förmiddagarna medan de andra genomför olika former av mindre möten och aktiviteter avbrutna av pauser då de halkar fram i lågskor mellan snödrivorna i avvaktan på de stora seminariepassen efter lunch.

Första dagen, söndagen, viks åt bredare säkerhets- och utrikespolitiska resonemang. Måndagen mer åt den rena försvarspolitiken och tisdagen till den inre säkerheten. På onsdag försöker alla så städat och snabbt det bara går ta sig söderut. Valåret 2018 är båda statsministerkandidaterna på plats samt Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. Onekligen kommer detta att sätta sin prägel.

Försvarsberedningen och den delrapport som presenterades 20 december kommer att ges utrymme. Det är dags att tala klarspråk om totalförsvaret. Sverige måste återta förmågan att ha ett civilt försvar som fungerar i krig där samhällets grundläggande funktioner kan garanteras och där Försvarsmakten får det stöd den behöver för att kunna försvara landet.

Perspektivet och utgångspunkten är djupt allvarlig. Samtidigt handlar det inte om att förmedla en känsla av att svenska folket ska vara rädda. Däremot handlar det om att vara förberedda! Det i sig är också viktigt för försvarsviljan och förmågan.

Det är glädjande att det nu finns en insikt hos såväl de flesta politiska partier som hos befolkningen om att försvaret måste ges mer resurser för att kunna ha en rimlig förmåga att kunna försvara Sverige. Inte minst vi moderater har gjort vår hemläxa grundligt och gått från att under alliansregeringen ha nedprioriterat försvaret till att nu vara en tydlig röst för ett tvåprocentsmål för Sveriges försvarsutgifter och ett svenskt Natomedlemskap.

Moderaterna kommer att fortsätta verka för en ökad långsiktighet i försvarspolitiken där vi lär oss av de misstag som begåtts och inte utsätter landets försvar, en kärnuppgift för staten, för tvära kast. Det behövs eftertänksamhet och analys.

Att Sverige i en krigssituation behöver internationellt stöd är en självklarhet. Det tydliggörs också i Försvarsberedningens rapport i bred politisk enighet. En nyligen publicerad opinionsundersökning visar att merparten av de tillfrågade räknar med detta, trots att Sverige inte är medlem av en försvarsallians, som Nato, med gemensamma försvarsgarantier. Detta är oroväckande. Även om det kan vara lockande för somliga är det inte att rekommendera att basera en svensk säkerhetspolitik på att försöka plocka russinen ur kakan.

Vi kan nämligen inte förlita oss på Nato om vi inte är medlemmar. Tyvärr har den nuvarande socialdemokratiskt ledda regeringen bidragit till att invagga folk i att Sveriges bilaterala samarbeten utan försvarsgarantier skulle kunna utgöra ett fullgott substitut för ett svenskt Natomedlemskap. Regeringslinjen är oansvarig och har mycket litet med den riktiga säkerhetspolitiska verkligheten att göra. Vi kan naturligtvis tro, hoppas, be, önska och vädja om stöd. Men det är inte samma sak som att veta att andra kommer till vår hjälp.

Försvarsberedningens rapport om det civila försvaret och totalförsvaret mycket bra på flera sätt. Dels redovisar den på ett tydligt sätt vilka brister som finns när det gäller allt från livsmedelsförsörjning och krisledning till psykologiskt försvar och cybersäkerhet. Att det civila försvaret varit eftersatt under flera årtionden är ingen hemlighet, men att vägen till att återupprätta ett fungerande civilt försvar är så lång kommer nog som ett brutalt uppvaknande för många.

Att Försvarsberedningen som innehåller representanter från alla partier i riksdagen nu kan ställa sig bakom en så gedigen rapport lägger en god grund för långsiktighet i försvarspolitiken under de kommande åren. Det ska också bli intressant att se mottagandet i Sälen som blir det första stora framträdandet för beredningen efter att rapporten överlämnades till försvarsministern i december.

Med tanke på det säkerhetshaveriet på Transportstyrelsen, och regeringens bristfälliga hantering av detta, är det välkommet att Försvarsberedningen ägnar särskild uppmärksamhet åt ledningsfrågorna i krisberedskapen och i det civila försvaret. Beredningen föreslår en lång rad åtgärder. Det gäller till exempel att samordningen av totalförsvaret ska koncentreras till försvarsdepartementet och inte som idag delas av två departement.

För att stärka ledningsstrukturen på myndighetsnivå både i fredstid, och även under höjd beredskap och krig, föreslås att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap får ett förtydligat och utökat mandat samt att det inom varje samhällssektor utses en sektorsansvarig myndighet. Vidare bör även civilbefälhavare utses i lämpligt stora regioner där civilbefälhavaren, en landshövding, samordnar och inriktar försvarsansträngningarna.

Moderaterna har föreslagit att Sveriges försvarsanslag ska uppgå till två procent av BNP. Ambitionen är att uppnå målet inom en tioårsperiod. Detta skulle på sikt innebära en fördubbling av anslaget jämfört med idag. För att kunna stärka såväl det civila försvaret som det militära försvaret behövs betydligt mer resurser. Försvarsberedningen beräknar att bara åtgärderna för att stärka det civila försvaret skulle kosta ca 4,2 miljarder per år i slutet av nästa försvarsinriktningsperiod, 2021-2025.

Ett viktigt förslag från Försvarsberedningen i sammanhanget är att det bör inrättas en ny självständig myndighet med uppgiften att granska, värdera och följa upp verksamheten i totalförsvaret. Ska försvaret växa kraftigt under en relativt kort period kommer det krävas kostnadskontroll för att garantera att resurser omsätts till ökad försvarsförmåga.

Under februari månad kommer ett antal andra viktiga underlag att presenteras som kommer att ge indikationer om vilka resursbehov som finns för det militära försvaret både på kort och också lång sikt. Det rör sig om Försvarsmaktens budgetunderlag där myndigheten kommer att äska pengar för de kommande tre åren. ÖB Micael Bydén uttalade sig i media redan i december om att ytterligare resurser kommer att krävas för att kunna behålla och utveckla försvarets förmåga. Dessutom kommer en så kallad perspektivstudie att presenteras som visar på vår förmåga ur ett långsiktigt perspektiv och givet omvärldsfaktorerna.

På längre sikt är den stora materielutredningen ett centralt underlag. Där kommer det att lämnas förslag till prioritering och finansiering av försvarets långsiktiga materielbehov. Detta kommer att kräva betydande summor för att både vidmakthålla befintlig materiel, men även att göra nya större anskaffningar som till exempel framtidens nya ytstridsfartyg.

Sverige och landets försvar står inför stora utmaningar de kommande åren. Omvärlden, i såväl vårt närområde som globalt, visar heller inga tecken på att utvecklas mot säkerhet och stabilitet – snarast tvärtom. Det kommer att krävas ledarskap och långsiktighet för att stärka det samlade svenska försvaret så att vi kan skapa en bra tröskeleffekt som avskräcker en potentiell angripare. Det arbetet måste påbörjas omgående. Många av Försvarsberedningens förslag kan och bör omsättas redan nu. Vi moderater kommer att vara drivande i att få det till stånd. När det gäller kloka förslag finns i grunden ingen anledning att avvakta ett nytt försvarsbeslut som ska börja gälla senast 2021. En del skulle kunna fångas upp redan nu.

Den årliga rikskonferensen i Sälen är något av ett fyrverkeri mot natthimmelen av förslag, tankar och inspel kring försvars-, säkerhets- och utrikespolitiken. Men det får inte stanna vid att bli en fjällupplevelse. För rikets skull finns det alla skäl att omsätta det i konkret politik i regeringens departement och ytterst förelägga riksdagen för beslut.

Hans Wallmark är riksdagsledamot och försvarspolitisk talesperson (M)