Försvarsfrågan: Det civiliserade kriget är ett omöjligt ideal

Tanken att krig inte är ett regellöst tillstånd av våld utan tvärtom styrs av lagar är ett av 1900-talets stora humanitära framsteg. Men idén om det humana kriget innehåller en svårlöslig motsättning: att ställa upp spelregler för krig riskerar att göra det till något acceptabelt, skriver Daniel Bergström.

Trots en ”vapenvila” i somras fortsätter kriget i Syrien att pyra, som en het glödbädd. Det är ett krig som hittills präglats av en bottenlös brutalitet. Såväl regeringsstyrkorna – med ryskt stöd – som de olika rebellfraktionerna har bland annat avsiktligt bombat sjukhus och skolor för att bryta fiendens motståndsvilja. Båda sidor har också använt sig av i förbjudna kemiska vapen. De grymheter som dödssekten IS gjort sig skyldiga till behöver inte ens ta med i beräkningen för att kriget i Syrien ska framstå som osedvanligt barbariskt.

Den senaste händelseutvecklingen är att staden Douma i den södra delen av landet i början av april har utsatts för vad som med största sannolikhet är en attack med klorgas. Vem som ligger bakom får fortfarande anses vara oklart, även om västmakterna utpekar Assad som den skyldige. Några bevis som pekar i endera riktning har ännu inte presenterats för världssamfundet. All användning av kemiska vapen förbjuds i 1925 års Genèvekonvention. Oavsett vem som är skyldig kan vi alltså sannolikt lägga attacken i Douma till den långa raden av öppna förbrytelser som krigets lagar i Syrien.

Den dystra sanningen att alla krig innebär ofattbart civilt lidande skymmer det faktum att ingen armé i världen, i vart fall inte de senaste tvåhundra åren, har kunnat bete sig som de stridande parterna gör i Syrien utan att bli paria i den internationella opinionen. Kriget i Syrien innebär en utmaning mot den internationella humanitära rätten som, om inte i sin omfattning så i vart fall i sin kvalitet, tävlar med andra världskriget.

Men vad är egentligen krigets lagar? Kan det finnas lagar för krig? Folkrätten besvarar frågan jakande. De internationella reglerna för krigets lagar härstammar i sin någorlunda moderna tappning från 1800-talet. Det amerikanska inbördeskriget sägs ibland ha varit det första moderna kriget. Där tillämpades också det första skriftliga reglementet om krigets lagar, den så kallade Lieberkoden, döpt efter en tyskättad jurist i tjänst hos nordstaternas försvarsdepartement som gjorde det första utkastet. Mer känd än Lieberkoden är Genève- och Haagkonventionerna. De antogs vid en rad internationella konferenser i skarven mellan 1800- och 1900-tal, och innebar att stormakterna för första gången kom överens om uttryckliga, konkreta och nedtecknade regler för krigföring, bindande för de undertecknande länderna. Dessa alltjämt gällande konventioner behandlar regler för landkrig och sjökrig samt frågor om inledande av krig och behandling av krigsfångar. De innehåller bland annat förbud mot vissa vapen, till exempel expanderande kulor, och innebar bland annat nymodigheten att krig inte fick inledas utan krigsförklaring.

Genom dessa konventioner nådde 1800-talets borgerliga fredsrörelse ett av sina delmål. Det övergripande målet, nedrustning och avskaffande av stående arméer, var dock fortsatt avlägset. Och kapprustningen mellan stormakterna skulle också visa sig vara skickelsediger. Haagkonventionerna sattes på sitt avgörande prov efter endast några år, i och med första världskrigets utbrott. Resultatet av denna prövning var inte enbart uppmuntrande. Kriget på västfronten inleddes med den tyska inmarschen i Belgien, som skedde utan krigsförklaring. Vidare förekom flygbombardemang och giftgas flitigt under kriget, trots att dessa vapentyper var totalförbjudna. Den nu sorgligt aktuella klorgasen debuterade på västfronten i det andra slaget om Ypres i slutet av april 1915.

Trots dessa bakslag byggde den internationella rättsordning som tillkom efter världskrigen vidare på den grund som lagts, med bildandet av först Nationernas förbund och sedan Förenta nationerna. Nürnbergtribunalen, som dömde de tyska krigsförbrytarna efter andra världskriget, slog fast att Genève- och Haagkonventionerna uttryckte internationell sedvanerätt och således var bindande för alla länder, oavsett undertecknande. 1949 tillkom nya Genèvekonventioner. I vissa delar har dock Haagkonventionerna blivit frånsprungna av tiden och rättsutvecklingen. I Nürnberg åtalades Tysklands ledare bland annat för brott mot freden, det vill säga inte endast för att ha brutit mot krigets lagar, utan även för att ha fört anfallskrig över huvud taget. Med andra ord blev krig olagligt i sig, vilket gjorde Haagkonventionernas noggranna regler om hur och när krigsförklaringar skulle göras till pappersmakulatur. Enligt FN-stadgan från 1945 är all våldsanvändning mellan stater i princip förbjuden; krig är endast tillåtet i självförsvar eller med sanktion av Säkerhetsrådet eller generalförsamlingen. Själva idén om krigsförklaringar har därför spelat ut sin roll.

Detta ställer i blixtbelysning den inneboende motsättning som finns i folkrättens hantering av krig. Å ena sidan: krig ska inte få förekomma och det internationella samfundet ska arbeta för att i möjligaste mån avskaffa krig. Å andra sidan: när krig förekommer ska det vara en så human, och därmed acceptabel, företeelse som över huvud taget möjligt.

Krigets lagar bygger alltså i någon mån på föreställningen att krig kan göras till något förhållandevis civiliserat. De obsoleta reglerna om krigsförklaringar har redan nämnts. Andra exempel kan nämnas. Krigsfångar ska under fångenskapen betalas lön av det land som har tagit dem till fånga, lönen beräknas efter grad och tarifferna står, i en av 1907 års alltjämt gällande Haagkonventioner, prydligt angivna i schweizerfranc. Efter fientligheternas upphörande ska det land som hållit krigsfångarna bli ersatt av fiendestaten för den lön som har betalats ut. Vidare får officerare inte tvingas till arbete, underofficerare får endast tvingas till arbetsledande uppgifter. Krigsfångar får aldrig tvingas lämna bort sin uniform, och vid kapitulation ska hänsyn tas till ”den militära hederns fordringar”, det vill säga besegrade trupper ska få behålla sina fanor och officerare sina vapen.

Haagkonventionerna innehåller även upp ett system för frigivande av krigsfångar ”på hedersord”, enligt vilket fångar kan friges mot löfte att de inte åter ska ta upp vapen när de återvänder
till sina egna linjer, och enligt vilket fångens hemland är tvunget att respektera detta hedersord. Det kan tyckas mer än lovligt verklighetsfrånvänt, men sådana hövligheter har verkligen förekommit. Den engelske kaptenen Robert Campbell blev under första världskriget tillfångatagen i striderna vid Mons i augusti 1914, och hamnade i tyskt krigsfångläger. Vintern 1916 fick han reda på att hans mor var döende. Han blev då frigiven på hedersord för att resa hem till England, med villkoret att han skulle återvända till fånglägret i Tyskland när hans mor hade dött. Förbluffande nog höll han sitt löfte och återvände genom fronten till krigsfångenskapen två veckor senare.

Det blir här tydligare än annars varifrån idealet för hur soldater, eller i vart fall officerare, ska behandla varandra är hämtat: från den medeltide kristne riddaren. Där kan de äldsta historiska rötterna till den moderna humanitära rätten sökas.

Ett exempel på ridderlighet enligt den klassiska modellen ger oss den franske medeltidskrönikören Jean Froissart (1337–ca 1400). Froissart förde nitiskt bok över det tumultuariska franska 1300-talet, innefattande större delen av hundraårskriget. Han berättar i sin krönika bland annat om slaget vid Poitiers 1356, då fransmännen under kung Johan II besegrades i grunden av engelsmännen under Edvard Plantagenet (Svarte prinsen). Efter slaget bjuds den tillfångatagne Johan på middag i Svarte prinsens tält. Prinsen vågar inte ens sitta vid samma bord som sin besegrade motståndare, som han betraktar som överlägsen i rang och ära. Samtidigt som prinsen själv serverar kungen vin bjuder han honom även tröstande ord: han försäkrar att det franska nederlaget endast berodde på otur, och att fransmännen snart kommer vinna stora segrar.

Annat i samma källa framstår som än mer bekant, ställt bredvid 1800-talets idé om det hedervärda kriget. På ett ställe i krönikan berättar Froissart till exempel om hur en gascognsk frikårshövding vid namn Le Captal friges på hedersord efter att ha tillfångatagits i ett slag mot konnetabeln av Frankrike, 550 år innan samma regler kodifierades vid Haagkonferensen.

På det stora hela skulle vi emellertid idag uppfatta den typ av ridderlighet som Froissart skildrar med beundran inte bara som opraktisk och löjlig, utan rent av som stötande. Samtidigt som Svarte prinsen och kung Johan smörjer kråset förblöder tusentals bönder och knektar på fältet utanför; de får betala det verkliga priset för idén om kriget som gentlemannasport. Krig är helt enkelt inte, som 1900-talshistorien tydligt demonstrerat, nobelt. Man kan med rätta hävda att tanken på det civiliserade kriget ledde till groteska fantasier om krig som den högsta formen av kultur; sett i detta ljus kan folkrättens bestämmelser om krigets lagar framstå som närmast suspekta.

Men sett i ett annat ljus springer den krigiska hövligheten ur ett slags eländets humanism. Den franska författarinnan Simone Weil framkastar i essän ”L’Iliade, ou le poème de la force”, postumt utgiven 1953, tanken att Iliadens nyskapande ligger i att fienden där för första gången i litteraturhistorien framställs som människa, inte som en själlös best. Greker och trojaner, menar Weil, skildras av Homeros med samma sympati. Om något är fiendens sorg, som när Priamos efter striden mellan Akilles och Hektor kommer till Akilles tält för att återfå sin döde sons kropp, än mer tragisk än den egna sorgen. På så vis präglas Iliaden av opartiskhet – ”equité” – och en existentiell jämlikhet som enligt Weil är en förutsättning för såväl rättfärdighet som kärlek. I Iliaden spårar Weil sålunda den första yttringen av ”den grekiska andan”, vars sista och största yttring är evangelierna. Iliaden och evangelierna har, ur viss synpunkt, ett snarlikt budskap: nämligen att lidandet är det mänskliga urvillkoret, inför vilket alla, även gudasöner som Akilles och Kristus, är lika.

Jesper Svenbro, som använder Weils essä som utgångspunkt för sitt förord till Svenska akademiens nyutgåva av Erland Lagerlöfs Homerosöversättning (Atlantis, 2012) menar att Iliaden lärde västerlandet, och ännu lär oss, att inte hata fienden. Den som vill och vågar kan alltså fortsätta den idéhistoriska linjen från Haagkonventionerna via medeltidens ridderlighet vidare till antikens Grekland.

Att krig en gång för alla, i vart fall i teorin, är förbjudet får sägas vara ett av mänsklighetens största framsteg. Det är dock samtidigt möjligt att synen på krig som en otänkbar styggelse innebär att vi därmed tvingas att hata fienden. Precis som föreställningen om militär heder knappast har någon plats i ett samhälle som avvisar krig, lämnar ett sådant samhälle heller ingen plats åt att dela måltid eller tält med en fiende. När kriget idag tillgrips, naturligtvis under ett annat namn (exempelvis ”fredsframtvingande insats”), måste fienden, som Saddam Hussein eller Usama Bin Ladin, utmålas som alltigenom ond. I så måtto måste kriget vara totalt. För hur kan man annars rättfärdiga användandet av det förbjudna våldet?

Kanske ligger denna till synes olösliga paradox inbyggd i det organiserade våldets natur. Det en förnuftig internationell rättsordning kan göra är att arbeta såväl för att i möjligaste mån avskaffa krigen, som för att minska lidandet i de krig som trots allt förekommer. Framför allt måste de ynkliga framsteg som trots allt gjorts när det gäller att minska det avsiktliga lidande människorna tillfogar varandra i vår jämmerdal försvaras. Kriget i Syrien hotar den skärva av anständighet som vi mödosamt lyckats mejsla ut i en värld av granitfärgad realpolitik.

Daniel Bergström är tingsfiskal och frilansskribent

Läs alla delar i serien här.