Försvarsfrågan: Det finns inga enkla lösningar

Ända sedan sovjetunionens kollaps har en ljus syn på framtiden präglat den europeiska säkerhetspolitiken. Denna syn mynnade ut i en nedrustning av både det militära och civila försvaret i flera europeiska länder. Idag är omvärldsläget annorlunda från när fredsoptimismen tog fart efter Berlinmurens fall, skriver Samuel Dalevi.

Kriget i Syrien, ett aggressivare Ryssland och ett mer splittrat EU bevisar att säkerhetsläget snabbt kan förändras i en oväntad riktning. Omvärldsläget i den moderna globaliserade världen påverkas också av fler aktiva och rörliga terrororganisationer, cyberoperationer och psykologisk krigföring över internet. Samtidigt pågår både flyktingströmmar och global uppvärmning som anstränger resurser och politiska samarbeten ytterligare. De nya internationella utmaningarna och hoten tar inte hänsyn till gränser vilket ställer höga krav på både militär och civil krisberedskap.

Sveriges otillräckliga civila försvar kunde ses under sommarens bränder vilket resulterade i att flertalet EU-länder behövde komma till undsättning. Om istället kriget eller konfliktens eldar bryter ut i vårt närområde har vi ingen garanti att något land kommer till vår undsättning. Den militära beredskapen är dessutom inte så mycket bättre rustad än den civila. Att Sverige står utan försvarsgaranti i kombination med en svag militär beredskap innebär att det blir svårt att hantera hotbilden som finns. Vi Kristdemokrater anser därför att ett NATO medlemskap i kombination med försvarsanslag på 2% av BNP är den bästa garanten för att bygga ett uthålligt försvar som kan skydda hela landet.

Mer komplicerade kriser och ett förändrat omvärldsläge kräver starkare motståndskraft och gränsöverskridande lösningar. Internationella samarbeten är därför avgörande för både små och stora länder för att hantera den globaliserade världens hotbilder. Sverige har flitigt samarbetat med NATO länder under en lång tid där övningen Aurora 17 var ett kliv i rätt riktning för att närma sig en försvarsgaranti. Bakgrunden till övningen är bland annat att Östersjön blivit en allt viktigare spelbricka i den europeiska säkerhetspolitiken. Putinregimens intressen sträcker sig nämligen inte bara till en invasion av Georgien och ett hybridkrig i Ukraina. Även de baltiska staterna har hamnat under press med ökad militär närvaro i Östersjöområdet vilket även skakar om säkerhetsläget för Sverige.

Mitt i denna skakiga situation finns Gotland där delar av Aurora 17 utspelade sig. Öns strategiska värde har uttalats av den amerikanske generalen David Perkins, som jämförde den med ett osänkbart hangarfartyg mitt i Östersjön. Om Ryssland får kontroll över ön kan man med militära medel i praktiken skära av hela Baltikum från omvärlden. Konflikter och maktdemonstrationer som bryter ut i Östersjöområdet kommer därför sannolikt att dra in även Sverige. För att avskräcka och hantera eventuella angrepp behövs demokratiska länder som stöttar upp och skapar en uthållig beredskap. Precis på samma sätt som EU hjälpte till att släcka sommarens bränder bör de västerländska demokratierna få hjälpa till att släcka kriget och konfliktens eldar om de skulle drabba oss. Därför är NATO en självklarhet.

Utöver internationella samarbeten krävs även höjda försvarsanslag. Under kalla kriget hade Sverige världens fjärde största flygvapen, vilket vittnar om vilken massiv försvarsorganisation som en gång funnits. I kontrast till glansdagarna under kalla kriget varnade nyligen flygvapenchefen för att antalet nya stridsflygplan som ska tillföras flygvapnet inte är tillräckligt många för att kunna skydda luftrummet i hela landet.

Ytterligare skräckexempel finns hos svenska flottan som under kalla kriget hade en betydande storlek och utgjorde ett stort hinder för en eventuell angripare. Idag har flottan endast fartyg för att uppträda på antingen väst eller östkusten. I praktiken innebär detta att flottan måste välja mellan att försvara den livsviktiga importen till Göteborgs hamn eller utgöra sköld för Gotland och det svenska fastlandet.

Situationen för Armén är inte mycket bättre, med endast två brigader på pappret begränsas den operativa förmågan till att uppträda på endast ett fåtal platser samtidigt. Jämförelsevis kunde 31 brigader mobiliseras under 70-talet med flera tiotusentals värnpliktiga som utbildades varje år. Numerärerna har dock till stor del påverkats av teknikutvecklingen som ägt rum inom försvarsmakten. Oavsett teknikutveckling och materiel är Sverige trots allt ett geografiskt stort och avlångt land med en av Europas längsta kuster, kvantitet är därför avgörande. Försvarsmakten måste ges förutsättningar för att kunna försvara hela landet.

Ytterligare en utmaning för det militära försvarets kvantitet är personalförsörjningen. Höjda försvarsanslag leder inte garanterat till att nyckelbefattningar och förband med högre beredskap fylls upp tillräckligt. Värnpliktens återkomst gör mycket nytta men fler måste vilja stanna kvar och jobba inom försvaret och fler officerare måste utbildas. Att jobba inom försvarsmakten är ett annorlunda yrke med många styrkor som tyvärr missgynnas av de låga lönerna.

Samtidigt som tillväxten hejdas av låga löner och en utmaning med att behålla personal bedömer försvarsmakten i sin perspektivstudie att kategorin ”kontinuerligt tjänstgörande” som utgörs av heltidsanställda soldater, sjömän och gruppbefäl behöver nästintill fördubblas fram tills år 2035. Ytterligare bedöms kategorin ”tidvis tjänstgörande” som utgörs av deltidsanställda soldater och krigsplacerade värnpliktiga behöva fyrdubblas inom samma period. Ökningen av antalet yrkessoldater är helt nödvändigt och underlättar bemötandet av moderna hot som bland annat innefattar operationer i gråzonen likt de vi ser i Ukraina efter Rysslands inblandning.

Återinförandet av värnplikten underlättar att fylla upp krigsförbanden och tillgodoser i god utsträckning behovet av tidvis tjänstgörande, men utmaningarna med att rekrytera och behålla tillräckligt med officerare och fast anställda soldater kvarstår. Försvarsmakten behöver bli en attraktivare arbetsgivare och lönerna behöver höjas för att fler ska vilja ta anställning och stanna kvar i organisationen. Heltidsanställda soldater är viktiga för att bibehålla en högre beredskap och fylla nyckelbefattningar i krigsförbanden. Därför är det viktigt att organisationen och lönerna förändras så att fler väljer att stanna kvar i Försvarsmakten.

Det finns ingen snabb och enkel lösning på Försvarsmaktens utmaningar. Långtgående reformer med god framförhållning kommer att behövas. Ett Svenskt NATO medlemskap tillsammans med försvarsanslag på 2% av BNP skapar en försvarsförmåga med uthållighet och relevans. Utöver detta måste även fler vilja ta anställning och stanna kvar som yrkessoldater. Genom förbättrade villkor beståendes av bland annat bättre löner och ersättningar kompletterat med det nya pliktsystemet skapas goda incitament för att uppnå fullskaliga förband. Historiskt sett har Sverige alltid rustat ner efter stora världskonflikter för att därefter stå dåligt rustade när nya hot uppenbarar sig. För att ha ett långsiktigt hållbart försvar måste vi lära av historien, ingen vet på förhand hur situationen ser ut i vårt närområde om bara några år. Utvecklingen går hittills i fel riktning och därför är det ännu viktigare att Försvarsmakten ges förutsättningarna för att möta hot och utmaningar i hela landet.

Samuel Dalevi är förbundsordförande för Kristdemokratiska studentförbundet och deltidsanställd soldat

Läs alla delar i vår serie om försvarsfrågan här.