Försvarsfrågan: Krig är fred. Anfall är försvar.

Hybridkrig är också ett populärt ord, men inget nytt. Historien känner igen metoderna och målsättningen. Patrik Oksanen skriver om högst reella hot mot västvärlden och Sverige i ett utdrag ur ”Skarpa skärvor”.

”I den verkliga krigskonsten är det bäst att ta fiendens land intakt.”

Orden är Sun Tzus. Han levde i en tid långt från Twitterflöden och mobilfilmer. Men insikten om att vilseledning är grunden i krig är uråldrig och egentligen samma doktrin som under många år odlats av Ryssland. Det har förfinats till det som också är känt som sjätte generationens krigföring.

När generalstabschefen Valerij Gerasimov 2013 presenterade det som vi i väst felaktigt kallar för Gerasimovdoktrinen fokuserade han på informationen i konflikten. Informationen är det enda verktyget i konflikten som är närvarande under alla faser. Från när motståndarna uppfattar att allt är frid och fröjd tills konflikten är vunnen. Och i det ryska spegelrummet beskrivs ”doktrinen” som en beskrivning av vad Väst utsätter Ryssland för. Krig är fred. Anfall är försvar. Det här beskrivs bland annat i rapporten ”Russia’s ‘New’ Tools for Confronting the West – Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power” från Keir Giles på Chatham House 2016.

Hybridkrig är också ett populärt ord, men inget nytt. Historien känner igen metoderna och målsättningen. När Ribbentrop och Molotov beseglade östra Europas öde i rövarpakten 1939 så blev det startskottet på ett hybridkrig mot de baltiska staterna. De kom att duka under efter en kampanj som omfattade militära styrkehot, vänskapspakter, propaganda, utpressning och subversiv verksamhet. Erövringen var fullbordad till sommaren 1940 när de fria baltiska staterna slukades av Sovjetunionen.

Metodiken utvecklades under 1920-talet då den unga Sovjetstaten tog fram konceptet ”maskerad krigföring” eller ”maskirovka”. Under mellankrigstiden opererade sovjetisk underrättelsetjänst i stora delar av Europa med kidnappningar, mord, sabotage och gerillaliknande krigföring. I Sverige är det mest kända exemplet Wollweberligan som Wilhelm Agrell berättar om i boken ”Stora sabotageligan” där man bland annat genomförde attentat mot malmtrafiken från Luleå. Ledaren Ernst Wollweber blev senare chef för östtyska Stasi.

I en policy brief, ”Nothing New in Hybrid Warfare: The Estonian Experience and Recommendations for Nato”, för German Marshall Fund skriver den estniska presidentrådgivaren (idag chef för Natocentret för cybersäkerhet) Merle Maigre om hur Kreml redan 1924 försökte annektera Estland genom ”gröna män” i december 1924.

Sovjetiska underrättelseofficerare försökte tillsammans med lokala underjordiska estniska kommunister genomföra en kupp för att sedan ”bjuda in Röda armén”. Planen var att ockupera strategiska platser i Tallinn: regeringsbyggnader, militärbaracker och telegrafstationer. Inledningsvis gick kuppen bra, men den estniska regeringen samlade sig, förklarade undantagstillstånd och lyckades snabbt slå ned kuppförsöket. Därför fick Röda armén ingen inbjudan och det blev ingen anslutning till Sovjetunionen. Men i Finska viken låg sovjetiska fartyg redo att attackera Tallinn och kuppen föregicks av att värnpliktiga kallades in för övningar nära den estniska gränsen.

Vi kan gå ännu några år tillbaka i historien för att hitta den återupprepande ironin. 1918 utropades den första ukrainska republiken och den unga finländska republiken var bland de första som öppnade en diplomatisk beskickning i Kiev. Herman Gummerus som var finländskt sändebud skrev om sin tid i den kortlivade ukrainska staten i boken ”Orostider i Ukraina”. Där skildrar Gummerus hur Kiev skickar protestnot till Moskva efter att Röda armén har gått in över landets gränser. Svaret från Moskva var att man alls inte hade trupper i Ukraina. Resten är historia. Ukrainas skulle inte bli självständigt igen förrän 1991.

Nästan hundra år senare utspelade sig samma förnekelsedrama. Först de gröna männen, ryska specialförband, på Krim. Sedan förnekelse igen, det finns inte rysk trupp i östra Ukraina. Däremellan en riggad folkomröstning om Krims status. Just operationen i Krim har redan blivit en av krigshistoriens mest framgångsrika anfallsoperationer. Med god förberedelse och långvarigt informationsarbete var den ryska staten så effektiv att medan Väst försökte förstå vad som hände så var slaget redan avgjort. Skulle det delas ut ett Nobelpris i krig är vinnaren given.

Hur var det möjligt? Genom att använda hela spektrumet av statens kommunikationskanaler fyllde Ryssland flödena med budskap som syftade till att skapa förvirring. Genom betalda trollarméer, förfalskade nyheter, egna nyhetssändningar och uttalanden från statsföreträdare skapades mixen. Dessutom finns många fler verktyg i lådan: nätverk av så kallade ”journalister”, konspirationssajter och extremistsajter, politiska organisationer och nyttiga idioter, historiker som tar fram falska ”fakta”, inflytelseagenter samt PR-agenter och konsulter.

Vi bjuds på en rätt ovanligt rättfram skildring i den tjeckiska säkerhetspolisen BIS öppna årsrapport redan 2016 av det som kan tyckas låta som en dålig Bondfilm. I den beskrivs att Ryssland ägnar sig åt hemlig infiltration av medier och att det sker för att försvaga förtroendet för medier. Det görs tillsammans med massiv produktion av rysk propaganda och desinformation. Det skapar misstro och förstärker bilden ”att alla ljuger”. Eftersom alla ljuger är inte Rysslands lögner farliga heller. Genom att skapa en ny normalbild med en massa ständigt pågående desinformation relativiseras sanningen. Ingenting blir sant. Det syftar till att befolkningens vilja att göra motstånd ska försvagas och till att dess uppfattningar ska påverkas i en riktning som gynnar ryska intressen. Myten om grodan som kokas levande fyller sin funktion i denna liknelse.

För att uppnå detta underblåser Ryssland befintliga konflikter eller skapar nya. I Tjeckien nämner BIS bland annat skapandet av marionettorganisationer och att Ryssland ger stöd till populistiska och högerextrema rörelser. Stödet sker både öppet och i hemlighet. En påtaglig måltavla för angreppen är EU, Nato och USA. BIS säger att försök görs för att skada polsk-tjeckiska förbindelser och att allt som görs lägger en grund för framtiden: ”Infrastrukturen för att nå dessa mål kommer inte att försvinna. Den kan användas för att destabilisera eller manipulera det tjeckiska samhället eller dess politiska miljö när som helst, om Ryssland så önskar.” Sedan gör BIS en spaning för Tjeckien som också stämmer överens med Sverige. Högerextrema grupper som tidigare inte samarbetat på grund av ideologiska skillnader har nu börjat göra det. Proryska narrativ lyfts nu av nya högerextrema grupper som tidigare inte gjort det.

Men varningarna kommer inte bara från Tjeckien. Det polska utrikespolitiska institutet sammanfattade de offentliga underrättelserapporterna från Estland, Lettland och Litauen med att dessa ”helt klart indikerar att rysk underrättelseverksamhet i den här regionen är av en större skala och mer aggressiv än vad som har observerats i andra europeiska länder.” I Finland konstaterar Utrikespolitiska institutet, på regeringsuppdrag, i en rapport att Moskva agerar för att krympa Finlands säkerhetspolitiska rörelsefrihet. Svenska Säkerhetspolisens årsbok ser liknande tendenser: ”Ryssland har en avsikt att påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen – inte bara i Sverige. Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer.”

I Storbritannien varnar MI5-chefen Andrew Parker för att Ryssland är ett allt större hot mot stabiliteten i landet: ”De använder hela bredden av statliga aktörer för att trycka fram sin utrikespolitik på ett allt mer aggressivt sätt. Här involveras propaganda, spionage, subversion och cyberattacker. Rysslands arbete idag sker över hela Europa och i Storbritannien.” För att förstå vikten av uttalandet måste man ha med sig att i MI5:s över hundraåriga historia har den sittande chefen aldrig gett en intervju, inte förrän nu. Varningen från den brittiska säkerhetstjänsten var inte tillräcklig, tyckte Andrew Young, chef för den militära underrättelsetjänsten MI6, som tog till orda lite senare under 2016. Det var också en historisk händelse, aldrig tidigare har en chef för MI6 hållit ett öppet tal från underrättelsetjänstens högkvarter. Han nämnde inte Ryssland. Det behövde han inte.

”De gör det genom olika medel, som varierar från cyberattacker, propaganda eller undergrävande av den demokratiska processen. Vårt jobb är att ge regeringen informationen i förväg, att belysa dessa aktiviteter och hjälpa vårt land och våra allierade, särskilt runt omkring i Europa, att bygga resiliensen som de behöver för att skydda sig själva.”

Priset kan komma att bli det allra högsta. ”Riskerna som står på spel är djupgående och de utgör ett grundläggande hot mot vår suveränitet. Detta bör vara en angelägenhet för alla som delar demokratiska värderingar.”

Samma budskap kom samma dag från tyska säkerhetspolisen, författningsskyddet BfV, Bundesamt für Verfassungsschutz, som varnade för ökad rysk aktivitet när det gäller både propaganda och desinformation i syfte att destabilisera det tyska samhället. Detta skedde samtidigt som det kom rapporter om riktade cyberattacker mot politiska partier. Resurserna som Ryssland använder i detta beskrivs av Bf V som ”enorma”. Av särskilt intresse är den ryska diasporan i Tyskland, politiska rörelser, partier och beslutsfattare. Den ryska propagandan riktade sig särskilt till högerextremisterna. Resultatet blev att högerpopulistiska och Kremlvänliga Alternativ för Tyskland tog sig in i förbundsdagen. 12,6 procent av de tyska väljarna lade sin röst på partiet i september 2017.

Estlands utrikesminister, socialdemokraten Sven Mikser, varnar även han för vad som håller på att hända. Under ett besök i just Tyskland, knappt ett år före det tyska valet, berättade han för Reuters att han förväntar sig att Ryssland fortsätter med sin ”psykologiska krigföring” med falsk information och cyberattacker. ”Det är ganska säkert att de kommer att försöka göra det igen. De kommer att försöka överraska oss, och det är någonting som vi ska vara mycket vaksamma på och försöka skydda oss själva”.

Vi visste alltså. Attackerna och hoten är inte teoretiska, något som bara kan hända. Utan något som redan har hänt. Och kommer att fortsätta att hända. Information är ett vapen. Det riktas mot vårt hjärta. Vår hjärna. Vår själ. Väst famlar efter svar.

Patrik Oksanen är politisk chefredaktör på Hudiksvalls tidning. Texten är ett utdrag ur hans bok ”Skarpa Skärvor – om hur informationskrig hotar att slå sönder det öppna samhället”

Läs alla delar i serien här.