Försvarsfrågan: Nutid, dåtid och framtid

Val tenderar att domineras av nationella frågor – polis, skola, vård, skatter. Försvarsfrågan kämpar för att alls ta sig in på listan, och frågor om internationella försvarssamarbeten försöker de flesta politiker aktivt förtränga. Ändå är ett starkt försvar och formaliserade allianser en förutsättning för allt det där andra. Amanda Wollstad rapporterar från Natoseminarium i Norge, och presenterar Svensk Tidskrifts nya artikelserie.

Val tenderar att domineras av nationella frågor – polis, skola, vård, skatter. Årets riksdagsval kommer inte att bli något undantag, konstaterade Moderaternas Försvarspolitiske talesman Hans Wallmark härförleden på ett seminarium på Stortinget i Oslo

Men försvarsfrågan är inte oviktigt – det må låta högtravande, men ett starkt försvar är en förutsättning för allt det där andra.

Seminariet anordnades av Nordiska Rådets konservativa grupp och temat var Nato – ett försök att hetsa på ickemedlemmarna Sverige och Finland lite, skämtade en av de norska värdarna. Men nog ligger det allvar bakom. Försvar byggs bäst tillsammans med andra.

 

Det pratas ibland, om än allt mer sällan, om att en av nackdelarna med ett Natomedlemskap skulle vara att vi då förbinder oss att lägga två procent av BNP på försvaret. Den som tror att vi skulle komma undan med mindre om vi håller oss utanför bedrar sig. I slutet på sjuttiotalet låg försvarsutgifterna runt tre procent, och inte heller det skulle räcka långt idag. Att bygga upp en försvarsmakt som helt på egen hand och långsiktigt kan garantera Sveriges säkerhet är i dagsläget en utopi. Vi är beroende av andra, frågan är om vi väljer att vara det i ett formaliserat samarbete med definierade rättigheter och skyldigheter, eller om vi ska förbli utlämnade åt andras välvilja den dag krisen är ett faktum.

För att Nato likt en riddare i skinande rustning ska komma stormande till vårt försvar är långt ifrån självklart. Natos generalsekreterare – både den nuvarande S-märkte före detta norska statsministern Jens Stoltenberg och den förre, borgerliga före detta danska statsministern Anders Fogh Rasmussen – har upprepade gånger och med all önskvärd tydlighet påpekat att Sverige inte omfattas av Natos Artikel 5, som reglerar gemensamt försvar. Medlemmar går först, och visst uppskattas Sverige som en strategisk partner men medlemmar är vi ju inte.

När de norska värdarna radar upp sina närmsta allierade är det de västländer som en gång räddade dem från nazismen som toppar listan – USA och Storbritannien, oavsett vem som bor i Vita Huset och vem som är med i EU. Tillkommit har Tyskland, Nederländerna och Frankrike.

Sverige nämns inte, vi är goda grannar och utmärkta övningspartners, men vi är inte allierade. Och Norge kan inte skyddas med neutralitet.

Vi är helt enkelt inte riktigt pålitliga. Vår ensidiga solidaritetsförklaring, den om att vi inte kommer förhålla oss passiva om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller nordiskt land och i gengäld förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas, är till intet förpliktigande.

Har vi gemensamma datasystem med Sverige och Finland kan vi inte vara säkra på att skärmarna inte blir svarta när det smäller, som en av representanterna från våra grannar uttryckte det. De fördjupade försvarssamarbetena är utformade för dagar med vackert väder men saknar bindande åtagande i ett krisläge.

Och när krisen är ett faktum är det alldeles för sent att börja förhandla.

 

Idag börjar Svensk Tidskrifts nya serie om försvarsfrågan. Där vill vi ge utrymme åt både dåtid och nutid, och en hel del framtid. Åt materielanskaffning, personalförsörjning, planeringshorisonter, vapenslag, geopolitik, missioner, juridik, doktrin, internationella samarbeten och naturligtvis en hel del ekonomi.

Vad är det som skett med svenskt försvar och med vår omvärld? Hur ser läget ut på regementen och flottiljer? Hur eftersatt är den civila kris- och krigsberedskapen? Och hur kommer framtidens försvar egentligen att gestalta sig?

Vi öppnar upp för politiker, officerare, soldater och sjömän, policyexperter, industrirepresentanter, debattörer, dissidenter och historiker att beskriva sin verklighet, i hopp om att bli lite klokare och bidra till en något lite bättre underbyggd försvarsdebatt.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift

Läs alla delar i serien här.