Fört till protokollet om Brexit

Brexit har inte bara rubbat det brittiska parlamentariska systemet – det är en sådan monumental händelse att dess efterverkningar har skakat om hela Europeiska Unionen, den transatlantiska länken, och västvärlden i stort. Nu har Cameron, mannen som var arkitekten bakom folkomröstningen, publicerat sina memoarer. Zebulon Carlander har läst For the record.

Varje generation politiker har någon händelse som sticker ut i det kollektiva minnet, en händelse som formar ens synsätt på samhället och det möjligas konst. För min generation är det ögonblicket när David Cameron stod framför 10 Downing Streets port för att tillkännage att Out-sidan har vunnit folkomröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap och att han avser att avgå som premiärminister.

Brexit har inte bara rubbat det brittiska parlamentariska systemet utan det är en sådan monumental händelse att dess efterverkningar har skakat om hela Europeiska Unionen, den transatlantiska länken, och västvärlden i stort. Nu har Cameron, mannen som var arkitekten bakom folkomröstningen, publicerat sina memoarer som heter For The Record. I den reflekterar han kring Brexit-frågan och sitt eftermäle som premiärminister.

Det är en väldigt sympatisk bok. Under sin tid som partiledare för brittiska Tories och som premiärminister gjorde vänstern allt för att utmåla Cameron som en verklighetsfrånvänd, bortskämd överklasspolitiker. Men som det framkommer i boken är han en jordnära människa med självdistans och humor. Inte minst kom erfarenheten att ta hand om sin dödssjuke son Ivan att bekanta Cameron med livets tragedier och smärtor.

Nästan alla skriverier om Camerons bok handlar om Brexit-frågan. Det är naturligtvis inget konstigt med ett sådant fokus, men samtidigt är boken läsvärd ur fler synvinklar än just den. Som den aspirerande statsvetare finns det mycket intressant att hitta om regerandets konst. Cameron skriver själv att han övervägde att ge boken namnet Decisions, eftersom så mycket av rollen som premiärministern handlar om att fatta beslut.

Cameron beskriver premiärministerämbetet som att vara ’’minister för allt’’. Det kräver en stor analytisk förmåga, beslutskompetens och receptivitet. Man måste hela tiden hoppa mellan olika ämnen och alltid prestera på högsta nivån. Varje dag kräver också att premiärministern använder ett brett emotionellt register. Den kan gå från att hålla ett skämtsamt tal på förmiddagen till att någon timme senare trösta en änka till en stupad soldat.

En av de mest intressanta passagerna i boken är när Cameron redogör för beslutet att intervenera i Libyen i början av 2011. Han utvecklar där sina resonemang om beslutsfattande och premiärministerrollen. Han klargör att det inte bara är att fatta ett beslut och sedan gå vidare, utan det är betydligt mer komplicerat än så. Det innefattar att konstant pressa byråkratin, att övertala, tvinga, hota, komma på nya lösningar. Allt för att uppnå ett policymål.

I fallet med Libyeninterventionen beskriver Cameron sin frustration över försvarsbyråkratin som han misstänker försöker bromsa beslutsprocessen, eftersom det fanns en farhåga att utfallet skulle bli likt det efter Irakkriget. Då inrättades en utredning som försökte komma fram till hur man kunde fatta beslut att gå i krig. Istället för att försöka lösa uppgiften försöker byråkratin och byråkraterna att gardera sig själva, hävdar Cameron.

Tony Blair sa att en gång att paradoxen med att vara premiärminister är att när man blir vald är man som mest populär och minst effektiv, och efter att ha regerat ett tag är man som mest effektiv men minst populär. Det är en konsekvens av regerandets slitningar. Men Cameron beskriver hur han kände, i alla fall upp till Brexitomröstningen, att han blev både effektivare och populärare ju mer tiden gick.

Camerons höjdpunkt som premiärministern kom vid valet 2015 då han mot förmodan lyckades vinna en majoritet, om än liten, i House of Commons. Glädjen varade inte länge för kort därefter började han att omförhandla Storbritanniens relation till EU – vilket skulle ligga till grund för folkomröstningen om huruvida man skulle fortsätta vara medlem eller icke.

Vid flera tillfällen ber Cameron om ursäkt för utfallet av folkomröstningen och uttrycker ånger över hur den har destabiliserat landet. Han står dock fast vid att det var rätt beslut att utlysa en folkomröstning, något han anser var oundvikligt. Det är ett omstritt påstående. Cameron skriver att han underskattade motståndet, och uttrycker en bitterhet mot partikamraterna Michael Gove och Boris Johnson som ledde Out-sidan.

Den stora tragedin (eller ironin?) med Cameron-eran i brittisk politik är att hans stora projekt var att modernisera det konservativa partiet och få det att, som han uttryckte det, ’’stop banging on about Europe’’. Resultatet blev dock det motsatta – nu pratar man inte om något annat. Förhoppningsvis kan Johnsons liberala tendenser bevara några av de cameronska reformerna, men det är oklart.

Cameron framstår utan tvivel som en bra människa och han var en kompetent premiärminister. Det är en spännande kontrafaktisk tanke att resonera kring vad som hade hänt utifall att Remain-sidan vunnit folkomröstningen och han hade haft chansen att fortsätta med sitt moderniserande projekt. Nu blev det något annat istället.

Hur Brexit-dramat slutar återstår att se. Camerons plats i historien är för alltid bunden till den frågan. Nu har han sagt sitt.

Zebulon Carlander är kolumnist för Svensk Tidskrift