Förtroendet rubbat
1947
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FÖRTROENDET RUBBAT
NAR samlingsregeringen 1945 sprängdes och vårt land i enlighet
med parlamentarismens lagar begåvades med en rent socialdemokratisk ministär, skrev Svensk Tidskrift, »att vårt land seglar ut
i ett hårt politiskt väder och att regeringsfrågan visserligen klarnat sikten men skockat ovädersmolnen». Denna pessimistiska prognos har sannerligen gått i uppfyllelse.
Sedan det utrikespolitiska trycket lättat men inför det växande
kommunistpartiets tryck hade i riksdagen det maktägande partiet under samlingsregeringens sista tid diskrediterat den politiska samlingens ide genom att gång på gång tillfoga regeringen
nederlag eller, särskilt i socialiseringsfrågor, driva en egen radikaliserad linje. Samlingsregeringen upplöstes därför bit för bit
inifrån, och statsminister Hansson- själv i teorien en anhängare
av samlingsprincipen – gjorde sommaren 1945 intet försök att
bevara samlingsregeringen ens under de – som man på förhand
visste– svåra övergångsåren. Maktkänslan svällde i ådrorna särskilt hos de yngre, av de dunkla 27 punkterna verbalinspirerade
socialdemokraterna. Den kraftigast pådrivande vid regeringssprängningen, hr Wigforss, torde personligen ha varit ivrig att
åtminstone till en god del få vara med om att förverkliga socialismen. Övertron på den egna kraften i striden mot de borgerliga, kolartron på socialismen och klentron till partiets möjligheter att utan eftergifter hålla kommunisterna stången voro de bestämmande faktorerna för socialdemokraterna för snart två år
sedan.
Vi skrevo 1945 bl. a.:
»Så mycket måste dock vara evident, att skärpningen av den inrikespolitiska kampen i hög grad försvagar utsikterna för att genom
samlade, viljestarka ansträngningar föra nationen genom efterkrigskrisen och stärka underlaget för en materiell och kulturell välståndsstegring. – – – Förr eller senare skall nog ett återuppvaknande
komma och samlingsregeringens ide ges en högre värdesättning.
– – – Och själva tanken att en demokrati i längden skulle hämta
sin styrka genom partivälde, allrahelst ett klassbundet partivälde,
89
,· .
Förtroendet rubbat
i stället för genom ömsesidigt hänsynstagande och tillitsfull samverkan mellan alla lojala krafter och intressen synes vara alltför bisarr
och metafysisk för att kunna vara sann eller åtminstone för att kunna
vara det enda sanna.»
Från många andra håll höjdes då varnande röster. De kommo
från kretsar, som ingalunda missunnade socialdemokraterna att
ensamma få brottas med svårigheterna men som funno läget alltför allvarligt för att partipolitiken skulle få fritt spelrum.
Nu, efter halvtannat års socialdemokratisk regim, kan man i
korta drag teckna läget: en arbetskraftsbrist, som förryckt arbetsmarknaden; en tendens till inflation, som ännu långtifrån är hejdad och som uppfordrar till de mest vittgående åtgärder, sedan
disproportionen mellan penningtillgångar och varubrist snarast
skärpts dag för dag; ett länsande av valutareserver, som tvingat
regeringen till sist till importregleringar samt ett partitaktiskt
så förtvivlat steg som kafferansonering; inte blott ett vidmakthållande av en stor del av regleringarna och priskontrollen utan
även i dagarna en skärpning av dessa; stor brist (inte minst till
följd av metallarbetarstrejken) på en del vitalt viktiga materiel,
allvarliga bränslesvårigheter och på många håll en kvardröjande
bostadsnöd. O. s. v. o. s. v.
Det vore orättmätigt att förneka, att åtskilliga av tidens besvärligheter inte kunna tillskrivas regeringens politik. Vilken regering som än suttit vid makten skulle ha mött mycket stora svå-
righeter. Det brådstörtade slopandet av omsättningsskatten – en
sterilisering av inemot 400 miljoners köpkraft- påtvingades halvt
om halvt den efter minsta motståndets lag handlande regeringen
av folkpartichefen professor Ohlin, visserligen med den obestridligt riktiga motiveringen att denna skatteform verkade orättvist
men trots att den därigenom åstadkomna köpkraftsstegringen stod
i dålig samklang med de samtidigt tvångsaktualiserade planerna
på organiserade åtgärder för ett allmänt sparande. Men kvar står,
att vårt lands ekonomiska läge steg för steg försämrats till följd
av regeringspolitiken.
Utfärdandet av 27 :punktsprogrammet och igångsättandet av
den långa räckan socialiseringsåtgärder skapade från början en
stark oro inom näringslivet och rubbade i hög grad tillförsikten
till framtiden; när socialdemokraterna i diskussionerna bestrida
detta med hänvisning till industriens stora investeringsprogram
efter kriget, glömma de både den nödtvungna eftersläpningen i
den industriella upprustningen under kriget och vid jämförelse
90
Förtroendet rubbat
med förkrigsinvesteringen den stora penningvärdeförsämringen
sedan 1939.
Regeringens generösa utlandskrediter, om än delvis ofrånkomliga, ha inte ökat vårt lands motståndskraft.
Redan i samlingsregeringen hösten 1944 hade hr Wigforss, tydligen opererande på egen hand, givit signalen till ett brytande av
lönestoppet, och sedan dess ha han och statsministern så tydligt
som möjligt givit lönerörelserna sin välsignelse. Säkerligen ha
alla funnit en succesiv reallöneförbättring efter kriget lika naturlig som eftersträvansvärd, men det måste ha varit den ansvariga
regeringens plikt att tillse att dessa lönestegringar till underlag
finge en ökning av produktionen; nu synes den nya miljarden i
lönestegringar skapa en köpkraftsökning, som såvitt drastiska motåtgärder inte vidtas hotar att accelerera inflationen. Regeringen
vägrade enständigt när den i höstas ideligen tillråddes att före
de stora löneuppgörelserna inbjuda arbetsmarknadens parter till
en allmän rundabordskonferens; nu först, sedan lönestegringarna
avtalsfästs, säger sig regeringen vara i färd med att arrangera
denna konferens.
Regeringen har också underlåtit att i tid stävja den onödiga
importen och därigenom trygga valutareserverna för den nödvändiga. Samtidigt har regeringen varit ivrig att hindra vår
viktigaste exportindustri från att ta ut förmånligaste priser på
utlandsmarknaden. I bägge fallen har regeringen likväl i tid
varnats. Regeringen har försummat att upplysa det svenska folket om lägets allvar; och särskilt forcerandet av socialreformerna
– av vilka de allra flesta i princip varit föga omstridda – har
varit ägnat att inge den föreställningen att vårt folk badade i
sorglöst överflöd. Det är mycket typiskt, att blint troende arbetare på diskussionsmötena landet runt alltid slagit dövörat till,
när inflation och statsfinanser bragts på tal. De ha varit bergfast
övertygade om att allt detta tal blott utgjort gamla borgerliga
skräckmålningar. De ha litat till att lyckan liksom på 1930-talet
skulle stå den djärvom, d. v. s. hr Wigforss, bi. De måste därför
ha blivit åtskilligt vimmelkantiga den lördagskväll, då radion
hade att förmedla folkhushållningsministerns budskap om kafferansonering och återgång till krigshushållning.
Den svåraste belastningen för regeringen har dock dess tillärnade skatteförslag blivit – givetvis inte de skattesänkningar
för lägre inkomsttagare, varom alla äro ense, utan skatteskärpningarna för högre inkomst, förmögenhet, bolagsverksamhet och
91
Förtroendet rubbat
kvarlåtenskap. Här har regeringen – som dock inte tycks ha
varit enig men däremot fått stöd av riksdagsgruppen – genom
att kränka rättskänslan hos många medborgare framkallat en
storm mot sig utan motstycke i de senaste tidernas politiska historia. Det sägs, att regeringen ämnar företa några uppmjukningar
med hänsyn till remissmyndigheternas kompakta kritik; av allt
att döma är hr Wigforss dock föga sinnad att ge upp sina utjämninsgsplaner, och skulle uttagningsprocenten sänkas till 100, får
man ej glömma, hur det gick med den gamla inkomst- och förmögenhetsskatten; när den beslöts tänkte man stanna vid en uttagning av 100 procent men sedermera fastlåstes denna faktiskt
vid 150 procent. Vad vårt land just nu behöver är dels en optimism hos näringslivet, som kan leda till den ofrånkomliga produktivitetsökningen, dels en vilja till sparande, dels förtroende för
statsmakternas politik. Intet regeringsförslag har så långt avlägsnat sig från dessa tidskrav som det bebådade skatteförslaget. Det
kan därför inte vara i landets intresse, om regeringen stödd på
sin knappa och vid fjolårsvalet vacklande majoritet ger sig en
ren maktpolitik i våld vid beskattningen av det svenska folket.
De konferenser med oppositionspartierna och kommunisterna,
som regeringen inbjöd till före remissdebatten och som drogo ut
nära två månader, ledde inte till någon enighet. Med hänsyn till
regeringens tidigare verksynder och underlåtenhetssynder var det
inte rimligen att vänta, att de borgerliga partierna nu skulle hysa
någon större åtrå att klä skott för regeringens nya krigshushållning. Men så stor var deras omsorg om landets intresse i nuvarande allvarsläge, att de säkerligen skulle ha varit beredda att
»skriva ihop» sig med regeringen mycket långt, om regeringen velat godta de självfallna villkoren härför, nämligen att regeringen
lagt förslaget om skattekonfiskationerna på hyllan och samtidigt
utfäst sig till »Stillhalte» i socialiseringsfrågan. När regeringen
avvisade dessa grundbetingelser för ett modus-vivendi-avtal mellan partierna, var utgången given; debatterna vid partiledarkonferenserna synes därefter blott ha rört sig om huruvida en gemensam kommunike kunde utsändas, i vilken det i så fall skulle ha
redovisats vad som enade och vad som skilde partierna åt. Även
härvidlag synes regeringen ha framhärdat i formuleringar, som
gjorde varje tanke på gemensam deklaration omöjlig. Att de tre
borgerliga partierna kunde i en kommunike ge till känna ett samfällt program torde ha överraskat regeringen mest, eftersom åtskilliga inviter under hand lära ha gjorts till hr Bramstorp om
92
Förtroendet rubbat
en separat uppgörelse av 1933 eller 1936 års modell. Huruvida förhandlingarna med en erfarnare och särskilt gentemot de egna
auktoritativare statsminister skulle ha kunnat leda till enighet om
ett tillfälligt saneringsprogram undandrar sig utanförståendes bedömande.
Ytterst strandade förhandlingarna därför att regeringen var för
sent ute i sina samförståndssträvanden och ännu under konferensernas gång tydligen inte riktigt besinnat de oroväckande konsekvenserna av sin egen politik. Under efterkrigsåren har det
mindre än någonsin varit fält för att genomföra socialismen. Har
majoriteten av vårt lands arbetare ej insett det förr, måste de nu
ha vaknat upp till tvivel eller åtminstone betänksamhet. Säkerligen hade handelsminister Myrdal rätt, när han i sitt Uppsalatal
förklarade, att vår ekonomiska ställning på lång sikt trots allt
är stark. Men får hr Wigforss fortsätta att regera som hittills
med socialismens realiserande i ständigt sikte, då är det ganska
visst att vårt välstånd även på lång sikt undergräves. Det kan
inte råda något tvivel om att förtroendet till regeringen nu skakats i de vidaste kretsar långt utanför de borgerligas läger. Förtroendekrisen gäller nog lika mycket regeringen som socialismen.
I hög grad påminner den politiska situationen 1947 om läget
1920, då den första socialdemokratiska regeringen resignerade inför motgångar vid valet och de stora svårigheterna under den då
rådande depressionen. Den som den gången var ivrigast att uppmana ministären att demissionera var den unge lektor Wigforss.
Enligt Gerdners avhandling om »Det svenska regeringssystemet
1917-1920» skulle hr Wigforss då ha yttrat vid partistyrelsens
diskussion: »Vi äro – – – odugliga att regera. Vi äro oense i
de ekonomiska frågorna, vi har helt enkelt ingen politik för närvarande. Regeringen måste gå. De ekonomiska svårigheterna få
klaras efter borgerliga recept.» Vad som gällde som hr Wigforss’
recept för 1920 års lågkonjunkturkris, synes tillämpligt även för
1947 års högkonjunkturkris.
18.3. 47.
93
..
NAR samlingsregeringen 1945 sprängdes och vårt land i enlighet
med parlamentarismens lagar begåvades med en rent socialdemokratisk ministär, skrev Svensk Tidskrift, »att vårt land seglar ut
i ett hårt politiskt väder och att regeringsfrågan visserligen klarnat sikten men skockat ovädersmolnen». Denna pessimistiska prognos har sannerligen gått i uppfyllelse.
Sedan det utrikespolitiska trycket lättat men inför det växande
kommunistpartiets tryck hade i riksdagen det maktägande partiet under samlingsregeringens sista tid diskrediterat den politiska samlingens ide genom att gång på gång tillfoga regeringen
nederlag eller, särskilt i socialiseringsfrågor, driva en egen radikaliserad linje. Samlingsregeringen upplöstes därför bit för bit
inifrån, och statsminister Hansson- själv i teorien en anhängare
av samlingsprincipen – gjorde sommaren 1945 intet försök att
bevara samlingsregeringen ens under de – som man på förhand
visste– svåra övergångsåren. Maktkänslan svällde i ådrorna särskilt hos de yngre, av de dunkla 27 punkterna verbalinspirerade
socialdemokraterna. Den kraftigast pådrivande vid regeringssprängningen, hr Wigforss, torde personligen ha varit ivrig att
åtminstone till en god del få vara med om att förverkliga socialismen. Övertron på den egna kraften i striden mot de borgerliga, kolartron på socialismen och klentron till partiets möjligheter att utan eftergifter hålla kommunisterna stången voro de bestämmande faktorerna för socialdemokraterna för snart två år
sedan.
Vi skrevo 1945 bl. a.:
»Så mycket måste dock vara evident, att skärpningen av den inrikespolitiska kampen i hög grad försvagar utsikterna för att genom
samlade, viljestarka ansträngningar föra nationen genom efterkrigskrisen och stärka underlaget för en materiell och kulturell välståndsstegring. – – – Förr eller senare skall nog ett återuppvaknande
komma och samlingsregeringens ide ges en högre värdesättning.
– – – Och själva tanken att en demokrati i längden skulle hämta
sin styrka genom partivälde, allrahelst ett klassbundet partivälde,
89
,· .
Förtroendet rubbat
i stället för genom ömsesidigt hänsynstagande och tillitsfull samverkan mellan alla lojala krafter och intressen synes vara alltför bisarr
och metafysisk för att kunna vara sann eller åtminstone för att kunna
vara det enda sanna.»
Från många andra håll höjdes då varnande röster. De kommo
från kretsar, som ingalunda missunnade socialdemokraterna att
ensamma få brottas med svårigheterna men som funno läget alltför allvarligt för att partipolitiken skulle få fritt spelrum.
Nu, efter halvtannat års socialdemokratisk regim, kan man i
korta drag teckna läget: en arbetskraftsbrist, som förryckt arbetsmarknaden; en tendens till inflation, som ännu långtifrån är hejdad och som uppfordrar till de mest vittgående åtgärder, sedan
disproportionen mellan penningtillgångar och varubrist snarast
skärpts dag för dag; ett länsande av valutareserver, som tvingat
regeringen till sist till importregleringar samt ett partitaktiskt
så förtvivlat steg som kafferansonering; inte blott ett vidmakthållande av en stor del av regleringarna och priskontrollen utan
även i dagarna en skärpning av dessa; stor brist (inte minst till
följd av metallarbetarstrejken) på en del vitalt viktiga materiel,
allvarliga bränslesvårigheter och på många håll en kvardröjande
bostadsnöd. O. s. v. o. s. v.
Det vore orättmätigt att förneka, att åtskilliga av tidens besvärligheter inte kunna tillskrivas regeringens politik. Vilken regering som än suttit vid makten skulle ha mött mycket stora svå-
righeter. Det brådstörtade slopandet av omsättningsskatten – en
sterilisering av inemot 400 miljoners köpkraft- påtvingades halvt
om halvt den efter minsta motståndets lag handlande regeringen
av folkpartichefen professor Ohlin, visserligen med den obestridligt riktiga motiveringen att denna skatteform verkade orättvist
men trots att den därigenom åstadkomna köpkraftsstegringen stod
i dålig samklang med de samtidigt tvångsaktualiserade planerna
på organiserade åtgärder för ett allmänt sparande. Men kvar står,
att vårt lands ekonomiska läge steg för steg försämrats till följd
av regeringspolitiken.
Utfärdandet av 27 :punktsprogrammet och igångsättandet av
den långa räckan socialiseringsåtgärder skapade från början en
stark oro inom näringslivet och rubbade i hög grad tillförsikten
till framtiden; när socialdemokraterna i diskussionerna bestrida
detta med hänvisning till industriens stora investeringsprogram
efter kriget, glömma de både den nödtvungna eftersläpningen i
den industriella upprustningen under kriget och vid jämförelse
90
Förtroendet rubbat
med förkrigsinvesteringen den stora penningvärdeförsämringen
sedan 1939.
Regeringens generösa utlandskrediter, om än delvis ofrånkomliga, ha inte ökat vårt lands motståndskraft.
Redan i samlingsregeringen hösten 1944 hade hr Wigforss, tydligen opererande på egen hand, givit signalen till ett brytande av
lönestoppet, och sedan dess ha han och statsministern så tydligt
som möjligt givit lönerörelserna sin välsignelse. Säkerligen ha
alla funnit en succesiv reallöneförbättring efter kriget lika naturlig som eftersträvansvärd, men det måste ha varit den ansvariga
regeringens plikt att tillse att dessa lönestegringar till underlag
finge en ökning av produktionen; nu synes den nya miljarden i
lönestegringar skapa en köpkraftsökning, som såvitt drastiska motåtgärder inte vidtas hotar att accelerera inflationen. Regeringen
vägrade enständigt när den i höstas ideligen tillråddes att före
de stora löneuppgörelserna inbjuda arbetsmarknadens parter till
en allmän rundabordskonferens; nu först, sedan lönestegringarna
avtalsfästs, säger sig regeringen vara i färd med att arrangera
denna konferens.
Regeringen har också underlåtit att i tid stävja den onödiga
importen och därigenom trygga valutareserverna för den nödvändiga. Samtidigt har regeringen varit ivrig att hindra vår
viktigaste exportindustri från att ta ut förmånligaste priser på
utlandsmarknaden. I bägge fallen har regeringen likväl i tid
varnats. Regeringen har försummat att upplysa det svenska folket om lägets allvar; och särskilt forcerandet av socialreformerna
– av vilka de allra flesta i princip varit föga omstridda – har
varit ägnat att inge den föreställningen att vårt folk badade i
sorglöst överflöd. Det är mycket typiskt, att blint troende arbetare på diskussionsmötena landet runt alltid slagit dövörat till,
när inflation och statsfinanser bragts på tal. De ha varit bergfast
övertygade om att allt detta tal blott utgjort gamla borgerliga
skräckmålningar. De ha litat till att lyckan liksom på 1930-talet
skulle stå den djärvom, d. v. s. hr Wigforss, bi. De måste därför
ha blivit åtskilligt vimmelkantiga den lördagskväll, då radion
hade att förmedla folkhushållningsministerns budskap om kafferansonering och återgång till krigshushållning.
Den svåraste belastningen för regeringen har dock dess tillärnade skatteförslag blivit – givetvis inte de skattesänkningar
för lägre inkomsttagare, varom alla äro ense, utan skatteskärpningarna för högre inkomst, förmögenhet, bolagsverksamhet och
91
Förtroendet rubbat
kvarlåtenskap. Här har regeringen – som dock inte tycks ha
varit enig men däremot fått stöd av riksdagsgruppen – genom
att kränka rättskänslan hos många medborgare framkallat en
storm mot sig utan motstycke i de senaste tidernas politiska historia. Det sägs, att regeringen ämnar företa några uppmjukningar
med hänsyn till remissmyndigheternas kompakta kritik; av allt
att döma är hr Wigforss dock föga sinnad att ge upp sina utjämninsgsplaner, och skulle uttagningsprocenten sänkas till 100, får
man ej glömma, hur det gick med den gamla inkomst- och förmögenhetsskatten; när den beslöts tänkte man stanna vid en uttagning av 100 procent men sedermera fastlåstes denna faktiskt
vid 150 procent. Vad vårt land just nu behöver är dels en optimism hos näringslivet, som kan leda till den ofrånkomliga produktivitetsökningen, dels en vilja till sparande, dels förtroende för
statsmakternas politik. Intet regeringsförslag har så långt avlägsnat sig från dessa tidskrav som det bebådade skatteförslaget. Det
kan därför inte vara i landets intresse, om regeringen stödd på
sin knappa och vid fjolårsvalet vacklande majoritet ger sig en
ren maktpolitik i våld vid beskattningen av det svenska folket.
De konferenser med oppositionspartierna och kommunisterna,
som regeringen inbjöd till före remissdebatten och som drogo ut
nära två månader, ledde inte till någon enighet. Med hänsyn till
regeringens tidigare verksynder och underlåtenhetssynder var det
inte rimligen att vänta, att de borgerliga partierna nu skulle hysa
någon större åtrå att klä skott för regeringens nya krigshushållning. Men så stor var deras omsorg om landets intresse i nuvarande allvarsläge, att de säkerligen skulle ha varit beredda att
»skriva ihop» sig med regeringen mycket långt, om regeringen velat godta de självfallna villkoren härför, nämligen att regeringen
lagt förslaget om skattekonfiskationerna på hyllan och samtidigt
utfäst sig till »Stillhalte» i socialiseringsfrågan. När regeringen
avvisade dessa grundbetingelser för ett modus-vivendi-avtal mellan partierna, var utgången given; debatterna vid partiledarkonferenserna synes därefter blott ha rört sig om huruvida en gemensam kommunike kunde utsändas, i vilken det i så fall skulle ha
redovisats vad som enade och vad som skilde partierna åt. Även
härvidlag synes regeringen ha framhärdat i formuleringar, som
gjorde varje tanke på gemensam deklaration omöjlig. Att de tre
borgerliga partierna kunde i en kommunike ge till känna ett samfällt program torde ha överraskat regeringen mest, eftersom åtskilliga inviter under hand lära ha gjorts till hr Bramstorp om
92
Förtroendet rubbat
en separat uppgörelse av 1933 eller 1936 års modell. Huruvida förhandlingarna med en erfarnare och särskilt gentemot de egna
auktoritativare statsminister skulle ha kunnat leda till enighet om
ett tillfälligt saneringsprogram undandrar sig utanförståendes bedömande.
Ytterst strandade förhandlingarna därför att regeringen var för
sent ute i sina samförståndssträvanden och ännu under konferensernas gång tydligen inte riktigt besinnat de oroväckande konsekvenserna av sin egen politik. Under efterkrigsåren har det
mindre än någonsin varit fält för att genomföra socialismen. Har
majoriteten av vårt lands arbetare ej insett det förr, måste de nu
ha vaknat upp till tvivel eller åtminstone betänksamhet. Säkerligen hade handelsminister Myrdal rätt, när han i sitt Uppsalatal
förklarade, att vår ekonomiska ställning på lång sikt trots allt
är stark. Men får hr Wigforss fortsätta att regera som hittills
med socialismens realiserande i ständigt sikte, då är det ganska
visst att vårt välstånd även på lång sikt undergräves. Det kan
inte råda något tvivel om att förtroendet till regeringen nu skakats i de vidaste kretsar långt utanför de borgerligas läger. Förtroendekrisen gäller nog lika mycket regeringen som socialismen.
I hög grad påminner den politiska situationen 1947 om läget
1920, då den första socialdemokratiska regeringen resignerade inför motgångar vid valet och de stora svårigheterna under den då
rådande depressionen. Den som den gången var ivrigast att uppmana ministären att demissionera var den unge lektor Wigforss.
Enligt Gerdners avhandling om »Det svenska regeringssystemet
1917-1920» skulle hr Wigforss då ha yttrat vid partistyrelsens
diskussion: »Vi äro – – – odugliga att regera. Vi äro oense i
de ekonomiska frågorna, vi har helt enkelt ingen politik för närvarande. Regeringen måste gå. De ekonomiska svårigheterna få
klaras efter borgerliga recept.» Vad som gällde som hr Wigforss’
recept för 1920 års lågkonjunkturkris, synes tillämpligt även för
1947 års högkonjunkturkris.
18.3. 47.
93
..