Förvånansvärt trångt i Kiruna

En central fråga när Sveriges samer går till val rör hur rennäringen ska samsas med gruvnäringen. Det märktes också under Arktiska rådets toppmöte i Kiruna i början av veckan.

På söndag går Sveriges samer till val. Oavsett om de bor i Kiruna, Stockholm eller Helsingborg. Det finns nio partier att rösta på. Men med namn som Samerna, Vi samer, Samelandspartiet och Landspartiet svenska samer är de minst sagt svåra att skilja åt för en oinvigd. De politiska skiljelinjerna mellan partierna är inte heller helt glasklara.

Några frågor dominerar valet. En handlar om hur den samiska demokratin ska se ut. Ska samebyarna fortfarande ses som de centrala enheterna med rättigheter att förhandla om frågor som rör exempelvis renbete? Eller finns det alternativ som inkluderar även de som inte är renägare i beslutsprocessen?

En annan fråga rör själva röstlängden. Den har aktualiserats sedan den jämtländska artisten Max Mackhé har beviljats rösträtt i norska sametingsvalet. Problemet är bara att Mackhé inte är same. Däremot har han lärt sig samiska. Men räcker det eller ska man också ha samiskt ursprung för att få räkna sig som same?

Den kanske mest centrala frågan är det som många upplever som ett statligt övergrepp som pågått i århundraden och som fortfarande pågår. Vissa efterlyser en ”dekolonisering”.

Det framgick också under veckans möte med Arktiska rådet i Kiruna. Carl Bildt, i isländsk kofta, hälsade USA:s utrikesminister John Kerry, i manchesterbyxor och blazer, och Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, i marinblå kostym, välkomna. De något okonventionella klädslarna för ett toppmöte förklaras av klädkoden ”arctic casual”. ”Jag valde att tolka den så här”, sa Bildt, som uppgav att ”vi lyckades åtminstone få av Lavrov slipsen”. Med på mötet var också delegationer från Arktiska rådets övriga medlemsländer – våra nordiska grannar och Kanada – samt representanter för arktiska urbefolkningar.

Den relativt avslappnade klädseln speglar också en församling som visserligen röner ett växande intresse, men som ändå har relativt få frågor på sitt bord. De viktigaste besluten var en överenskommelse om att samarbeta vid ett eventuellt oljeutsläpp i Arktis, samt att ta in nya observatörsländer. Att Kina, Indien och Italien med flera ansökt om, och nu fick, observatörsstatus, vittnar ändå om den ökade betydelse som Arktis förväntas få i takt med att havsisen smälter.

Den samiska delegationen, givetvis iförda samedräkter, valde dock att inte hålla ännu ett tacktal till det svenska ordförandeskapet som avslutades i och med detta möte. Istället kritiserades skarpt gruvnäringen och politiken kring denna: ”Koloniseringen är inte ett avslutat kapitel.”

Carl Bildt kommenterade detta under den följande presskonferensen: “Kiruna hade inte funnits om det inte vore för gruvnäringen. Överhuvudtaget.”

Det är inget som verkar bekomma Greenpeace som dominerade såväl infartsvägarna till Kiruna samt toppmötets twitterflöde med uppmaningar om att stoppa all oljeborrning i Arktis. Utanför Kirunas stadshus enades samer och miljörörelsen under parollen ”No arctic mining”. Men det är inte självklart att ursprungsbefolkningar och miljörörelsen har gemensamma intressen. För vissa, inte minst i Nordamerika, ses gruvnäring och oljeborrning som en möjlighet att utveckla områden med såväl sociala problem som bristande infrastruktur. Greenpeace är dessutom en varm förespråkare för vindkraft och även den stör rennäringen.

Hur det än är lever Kiruna i symbios med gruvnäringen. Det märks inte minst av den stadsflytt som nu planeras. Om mindre än tjugo år ska allt i stadskärnan vara evakuerat. Kyrkan flyttad. 3000 villor återuppbyggda någon annanstans. Kommunhusets inre betongtrappa arkiverad.

Statligt ägda LKAB står för större delen av notan. Varje dag går tio tåg med ett hundra vagnar högklassig järnmalm mot Narvik. Det betalar kalaset som kommer att gå på miljardbelopp.

Var det nya Kiruna ska ligga har varit ett svårt beslut att fatta. När man nu tycks ha enats innebär det att staden kommer att utvidgas i samma riktning som malmen ligger. I värsta fall kan alltså en ny flytt bli aktuell för barnbarnen till dagens Kirunabor. Förklaringen ligger delvis i att två samebyar har sina vandringsleder på vardera sidan om staden.

”Kiruna – higher, deeper, wider” lyder en slogan. Utöver samer och gruvnäring finns även rymdstationen Esrange. Den får dock anpassa sig efter friluftsliv och rennäring. Inför varje raketuppskjutning varnas allmänheten i radio och tidningar. Ett flera kvadratmil stort område söks av med helikopter. Jägare och vandrare uppmanas att söka upp något av de skyddsrum som ryms i området. Ingen vill hamna i vägen för en nedfallande raket. Men om en renhjord råkar passera kan raketuppskjutningen få vänta.

Kiruna har kallats världens största stad. Rör man sig bara i rätt riktning rakt ut i fjällskogen kan den första väg man stöter på vara en norsk kustväg. För en Mälardalsbo verkar det obegripligt att man ska behöva trängas här. Men det är onekligen utrymmeskrävande intressen som ska samsas.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.