Framtiden
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Framtiden
När den gamle Karl XIV Johan på sin
ålders höst blev alltmera envis och oregerlig att ha att göra med, såg ledande
politiker både inom regeringen och i
riksdagen med stora förhoppningar
fram mot hans efterträdare. I honom
räknade de på stöd för allt i tiden som
var eller som kallades liberalt. Eftersom
de ej utan skäl misstänkte, att post
ibland på vägen till sin bestämmelseort
lästes av obehöriga, brukade de i sin
korrespondens kalla kronprinsen med
täcknamnet ”Framtiden”. Av historien
vet vi, att den liberala ”framtiden” endast varade en begränsad tid och att
konservatismen åter trädde i dess ställe.
Det kan tyckas egendomligt att så-
dant rinner upp i minnet inför det regeringsskifte, som vi nu upplevat. Ingen
inom oppositionen har naturligtvis velat vänta livet ur hr Erlander. Bland socialdemokraterna hade man däremot
med den djupaste tacksamhet återvalt
honom, om han visat den allra minsta
lust att ändra sitt beslut att avgå. Där
visste man vad man hade, men man vet
på intet sätt vad man får.
När hr Erlanders politiska eftermäle
en gång på allvar kommer att skrivas
– och alltså inte i den panegyriska form
i vilken dagens beröm serveras – kommer det att sägas om honom, att han var
en intellektuell radikal, som när han
med åren fick möjlighet att utöva makt,
skärpte sin maktutövning i alltmera utpräglat radikal riktning: han förblev
vad han från början varit, men visade
alltmera vad han var. Man kommer att
framhäva hans bristande samarbetsförmåga, t ex med näringslivets män med
vilka han dock länge uppehöll en kontakt som till sist upphörde, då han inte
ansåg sig behöva den. Man kommer att
peka på att han lämnade efter sig klyftor mellan grupper i samhället, vilka
aldrig hade behövt uppstå, om han inte
velat dem. Från att ha varit Sveriges
statsminister övergick han medvetet till
att blott vara den svenska socialdemokratiens.
Hr Palme tillträder sitt höga ämbete
omsusad av ett långt starkare rykte om
radikalism än hans företrädare. Hur
verkligheten är, det är inte lika säkert
känt. Trots de obligatoriska yviga för- ’
klaringarna om hur framtidens väg skall
gestalta sig, är det inte säkert att hr
Palme får visa upp mer än en begränsad
del av vad han möjligen önskar.
Ingen skall tro att hr Palme, trots
yttre manifestationer, valdes enhälligt
av den socialdemokratiska partikongressen, ej heller att kongressen inom sig
var enig. Tag t ex det sätt på vilket
ungdomar, även unga riksdagsmän, sattes på plats av hr Sträng. Det skedde
inför offentligheten och var utan tvivel
nyttigt, men de som utsattes för hans
ur deras synpunkt sett grötmyndiga tillrättavisningar måste ha knutit händerna
i byxfickan i vanmäktig vrede. Vanmäktig, ja, men samma ungdomar ser
framåt mot att hr Palme en dag skall
leda dem över finansministerns politiska lik till makt och härlighet.
De som känner det äldre folket vet,
att om hr Sträng skulle falla för en politisk intrig, faller partiet sönder vid
nästa val. På samma sätt faller partiet
om det manipulerar med regeringsformen i republikansk riktning. Det stabila skiktet inom socialdemokratien vill
inte tillåta hr Palme att ge s1g m på
äventyr.
Mellan olika ytterligheter måste hr
Palme för att rädda sig själv och sitt
parti hålla en kurs i mitten. Ingenting
skulle förvåna mindre än om denna
kurs, till en början måhända lagd något
högt upp i den radikala vinden, så små-
ningom skulle falla av för att tillåta en
mindre riskfylld segling. Framtiden får
visa vart det bär.
395
Framtiden har sannolikt ytterligare
något i sitt sköte. Om inte det svenska
folket är så stock konservativt att det
aldrig vågar några förändringar andra
än socialdemokratiska socialiseringar,
dolda under vilseledande benämningar,
kan hr Palme bli en statsminister som
tvingas avgå efter ett val. Låt oss hoppas att så sker, även för hans egen skull.
Hans historiska roll blir då större än
hans företrädares. Svensk demokrati blir
nämligen förstörd, om vi ej återgår till
ett givande och tagande mellan grupper
och partier. Vi måste en gång återfå
möjligheten till politiskt samspel, medan vi nu går emot en mer eller mindre
medvetet hänsynslös enpartidominans.
När den gamle Karl XIV Johan på sin
ålders höst blev alltmera envis och oregerlig att ha att göra med, såg ledande
politiker både inom regeringen och i
riksdagen med stora förhoppningar
fram mot hans efterträdare. I honom
räknade de på stöd för allt i tiden som
var eller som kallades liberalt. Eftersom
de ej utan skäl misstänkte, att post
ibland på vägen till sin bestämmelseort
lästes av obehöriga, brukade de i sin
korrespondens kalla kronprinsen med
täcknamnet ”Framtiden”. Av historien
vet vi, att den liberala ”framtiden” endast varade en begränsad tid och att
konservatismen åter trädde i dess ställe.
Det kan tyckas egendomligt att så-
dant rinner upp i minnet inför det regeringsskifte, som vi nu upplevat. Ingen
inom oppositionen har naturligtvis velat vänta livet ur hr Erlander. Bland socialdemokraterna hade man däremot
med den djupaste tacksamhet återvalt
honom, om han visat den allra minsta
lust att ändra sitt beslut att avgå. Där
visste man vad man hade, men man vet
på intet sätt vad man får.
När hr Erlanders politiska eftermäle
en gång på allvar kommer att skrivas
– och alltså inte i den panegyriska form
i vilken dagens beröm serveras – kommer det att sägas om honom, att han var
en intellektuell radikal, som när han
med åren fick möjlighet att utöva makt,
skärpte sin maktutövning i alltmera utpräglat radikal riktning: han förblev
vad han från början varit, men visade
alltmera vad han var. Man kommer att
framhäva hans bristande samarbetsförmåga, t ex med näringslivets män med
vilka han dock länge uppehöll en kontakt som till sist upphörde, då han inte
ansåg sig behöva den. Man kommer att
peka på att han lämnade efter sig klyftor mellan grupper i samhället, vilka
aldrig hade behövt uppstå, om han inte
velat dem. Från att ha varit Sveriges
statsminister övergick han medvetet till
att blott vara den svenska socialdemokratiens.
Hr Palme tillträder sitt höga ämbete
omsusad av ett långt starkare rykte om
radikalism än hans företrädare. Hur
verkligheten är, det är inte lika säkert
känt. Trots de obligatoriska yviga för- ’
klaringarna om hur framtidens väg skall
gestalta sig, är det inte säkert att hr
Palme får visa upp mer än en begränsad
del av vad han möjligen önskar.
Ingen skall tro att hr Palme, trots
yttre manifestationer, valdes enhälligt
av den socialdemokratiska partikongressen, ej heller att kongressen inom sig
var enig. Tag t ex det sätt på vilket
ungdomar, även unga riksdagsmän, sattes på plats av hr Sträng. Det skedde
inför offentligheten och var utan tvivel
nyttigt, men de som utsattes för hans
ur deras synpunkt sett grötmyndiga tillrättavisningar måste ha knutit händerna
i byxfickan i vanmäktig vrede. Vanmäktig, ja, men samma ungdomar ser
framåt mot att hr Palme en dag skall
leda dem över finansministerns politiska lik till makt och härlighet.
De som känner det äldre folket vet,
att om hr Sträng skulle falla för en politisk intrig, faller partiet sönder vid
nästa val. På samma sätt faller partiet
om det manipulerar med regeringsformen i republikansk riktning. Det stabila skiktet inom socialdemokratien vill
inte tillåta hr Palme att ge s1g m på
äventyr.
Mellan olika ytterligheter måste hr
Palme för att rädda sig själv och sitt
parti hålla en kurs i mitten. Ingenting
skulle förvåna mindre än om denna
kurs, till en början måhända lagd något
högt upp i den radikala vinden, så små-
ningom skulle falla av för att tillåta en
mindre riskfylld segling. Framtiden får
visa vart det bär.
395
Framtiden har sannolikt ytterligare
något i sitt sköte. Om inte det svenska
folket är så stock konservativt att det
aldrig vågar några förändringar andra
än socialdemokratiska socialiseringar,
dolda under vilseledande benämningar,
kan hr Palme bli en statsminister som
tvingas avgå efter ett val. Låt oss hoppas att så sker, även för hans egen skull.
Hans historiska roll blir då större än
hans företrädares. Svensk demokrati blir
nämligen förstörd, om vi ej återgår till
ett givande och tagande mellan grupper
och partier. Vi måste en gång återfå
möjligheten till politiskt samspel, medan vi nu går emot en mer eller mindre
medvetet hänsynslös enpartidominans.