Framtidsstudier

GUSTAF DELIN:
Framtidsstudier
Framtidsforskning är ett egendomligt ord,
som blivit allt vanligare på senare år.
Kan man forska i framtiden? Naturligtvis inte, skriver jur kand Gustaf Delin,
som i sitt dagliga arbete är sysselsatt
med vad han sammanfattningsvis vill kalla
framtidsstudier. Det gäller inte att säga
hur det kommer att bli i framtiden,
utan det gäller att påverka dagens
människa i hennes inställning till vad som
kan komma att hända i framtiden, då
hon i dag fattar ett beslut. Det är omöjligt
att veta vad som är rätt eller fel när
det gäller framtiden. M en den som har att
göra med verkligheten måste ha förmåga
att tänka framåt, och för den som har
en känsla för morgondagen blir framtidsstudier en hjälp att hantera dagens
problem.
Någon har sagt:
»If you talk to enough people about
futures research, the concept begins
to sound as marvelous as motherhoad. Except in this case, nobody
knows how to get pregnant.»
Därmed vill jag ha sagt, att »framtidsstudier» (eller »framtidsforskning» som det
tyvärr fortfarande kallas) börjar bli salongsfähigt, åtminstone i den meningen
att man inte längre kan vifta bort företeelsen som en modefluga. Samtidigt har
man i regel mycket vaga föreställningar
om vad det egentligen är fråga om.
Tyvärr bibringas man ofta ett intryck
att det skulle finnas ett antal personer –
s k »framtidsforskare» – som på det ena
eller det andra sättet kommit i besittning
av mera vetskap om framtiden än andra.
Man frågar: »Nå, hur blir det 1985?» Och
det antas vara möjligt att mot lämplig
avgift köpa denna framtidskunskap. »För
4 500:- framtid, tack».
Min ambition med dessa sidor är att få
framtidsstudier att framstå som ett sätt att
tänka, vilket tvingar oss att ifrågasätta och
ompröva det vi håller på med. Jag vill
förmedla en förståelse för att framtidsstudiernas stora betydelse ligger i, inte vad
som »förutsägs» om framtiden, utan i att
arbetet med »förutsägandet» hjälper till
att forma beslutsfattares – och i bästa
fall – vardagsmänniskors attityd till framtiden.
Ingen kan göra anspråk på att känna
till framtiden i någon som helst absolut
mening, d v s ha fakta om framtiden. Den
som förväntar att framtidsstudier skall ge
kunskap om vad som kommer att ske –
och när – blir besviken. Vad det gäller
är att skapa en insikt, en varseblivning, av
framtida eventualiteter. Framtiden kommer att bestå av en snabb växling mellan
nya, unika situationer (= förändringar).
Det gäller att föreställa sig rader av dem.
Man måste söka klargöra under vilka betingelser de är tänkbara, vilka »orsakerna>> kan vara till att de inträffar samt söka
efter tecken och signaler som tyder på att
de kanske är på väg att inträffa.
Genom att systematiskt och kontinuerligt »spela upp» tänkbara situationer skapar man en vana att tänka i termer av
framtid och förändring, konsekvenser, åtgärder och resultat. Lyhördheten ökas.
Känslan för hot och möjligheter utvecklas. Det visar sig att framtidsstudier kan
fungera som en kreativ process i bästa bemärkelse.
I Huxleys spår
Hyllorna börjar svälla av litteratur i ämnet framtidsstudier. Aldous Huxleys och
H G Wells visioner har i allra senaste tid
kompletterats på vår egen svenska hemmafront med verk av G Ehrensvärd och
T R Gerholm. Jag nämner just dessa eftersom de i vad som möjligen kan kallas
»den offentliga debatten» fått symbolisera
»pessimism» respektive »optimism» om
framtiden. Ehrensvärd har klassats som
domedagsprofet. Vad Gerholm kallas vet
jag inte.
Det beklagliga är, att här försiggår en
175
spröd Illalog på hög nivå under det att
den stora allmänheten, vari jag inräknar
de flesta beslutsfattare i kommersiella och
politiska sammanhang, känner sig alltmera
ur stånd att begripa vad som är »rätt»
och vad som är »fel». Det olycksaliga är,
att debatten ses som en strid om vem som
har rätt eller fel, pessimisten eller optimisten. Det mest intressanta är ju faktiskt
inte att vad professor den eller den tycker
eller inte tycker är rätt eller fel. Det vä-
sentliga förefaller faktiskt vara vilka föreställningar, förhoppningar och »misstankar» om framtiden som finns i bakhuvudena på alla dem som på det ena eller
andra sättet är inbegripna i att redan nu
– för det mesta omedvetet – skapa framtiden. Men dessa stöts bort, förvillade och
frustrerade.
Självfallet klandrar jag inte professorerna för detta. De har gjort vad man rimligtvis kan begära. De har beskrivit framtida hot och möjligheter på ett sätt som
förefallit dem vara troligt utifrån deras
specifika utgångspunkter. På samma sätt
har många andra gjort: Jay Forrester, Rolf
Edberg, Herman Kahn, för att bara nämna ett fåtal. Förmodligen är det så att det
redan nu finns en uppsjö på framtidsinsikter (inte kunskap om, fakta om, men
väl insikter om tänkbara, möjliga, troliga
framtida förändringar). Men – enkelt uttryckt – ingen kan utnyttja dessa insikter
för att »styra». Det finns massor av belägg för att det förhåller sig så. Ett så-
dant fall beskrevs i Veckans Affärer vå-
ren 1971 i samband med att ett antal
börsnoterade VD :ar vände hem från Davos och några dagars »gnuggning» med
Herman Kahn, John Galbraith m fl. Tillfrågade om hur de upplevt denna konfrontation med tänkbara framtider, svarade en
av dem »Å ena sidan finner jag åtskilligt
oerhört intressant och fängslande, men å
andra sidan frågar jag mig: Vad tusan
kan jag använda detta till när jag kommer hem till företaget?»
Hur utnyttja materialet?
Jag påstår, att det inte råder någon brist
på värdefulla tankar om framtiden. Däremot är förmågan hos de olika beslutssystemen att ta hand om dem och utnyttja dem svagt utvecklad. Det är absolut nödvändigt att lägga ned mycket tid,
energi och pengar på att sätta våra politiker, byråkrater och företagsledningar i
stånd till detta. Det hjälper inte om man
har världsberömda institut som producerar material om framtiden, därest inte beslutsfattarna har förmåga att arbeta med
det.
Möjligheterna att med framtidsstudiernas hjälp- de må sedan vara hur »vetenskapliga» som helst – förutsäga framtiden
i någon egentlig mening är, som jag hävdat tidigare, synnerligen begränsade. Verksamhetens raison d’etre är att man genom
att bedriva den kan förbereda sig på förändringar, kan ändra attityd till framtiden. Poängen är, som jag ser det, att redan ansträngningen att »förutsäga» föränderlighetens mönster är till. stor hjälp när
det gäller att komma till ökad klarhet om
sina egna syften, att klarare definiera sin
egen inriktning- antingen man är indiV’id,
företag, organisation eller parti. Varseblivningen av mångfalden, komplexiteten,
osäkerheten (och därmed möjligheterna)
ökar. Man tvingas välja, att avgöra vad
man egentligen vill. Framtidsstudier är
eller kan vara en process som underlättar
uppgiften att fatta strategiska beslut.
Byråkraterna och framtiden
Det tråkiga är bara, att den där processen knappast kan sättas igång (självmant)
någonstans – i vart fall inte där den verkligen skulle behövas. Jag tänker närmast
på de tunga byråkratiska apparaterna i
samhälle och näringsliv. Det är lätt att
förstå varför. Den framåtriktade process
som det är fråga om bygger nämligen bl a
på ett ifrågasättande av redan etablerade
mönster. Den byråkrati finns inte som vill
och kan ifrågasätta sig själv och sina mål.
En byråkratis utgångspunkter är i det närmaste raka motsatsen till ifrågasättande:
verkligheten kan administreras genom att
man skär ned den i små behändiga rutinproblem som kan handläggas av olika
specialister. Tröghet och oföränderlighet
upphöjda till detaljerade befattningsbeskrivningar och instruktioner är byråkratins verklighetssyn.
Att tvingas ifrågasätta en verklighetssyn
som denna skulle rycka undan grunderna
för byråkratins eget väsen. Alltså inget
ifrågasättande, inget framåtriktat tänkande, ingen flexibilitet! Bara en stigande
oförmåga att handskas med de unika problem som en ökad .föränderlighet har i
följe! Det är med denna sterila miljö, kännetecknad av byråkratisk verklighetssyn i
de olika »styrapparaterna» och av verklighetsflykt bland de många människorna,
som professorerna konfronterar sina budskap om framtida eventualiteter. Få tar
dem på allvar. Inte beslutsfattarna – ty
för dem kan professorernas tankar bli
ovälkomna störningar. Inte massmedia –
ty för dem är professorerna endast exotiska kufar som gör det möjligt att fylla ut
Kvällsöppet med litet »science~fiction».
Inte heller vi andra tar dem på allvar, ty
vi blir bara frustrerade av att inte kunna
avgöra vem som har »rätt» och vem som
har »fel». Vi ägnar oss åt olika former av
undanhållning i stället.
Politik som framtidssyn
Det jag beskrivit är vår gemensamma oförmåga att prata med varandra på ett vettigt sätt om gemensamma och avgörande
ting. Det gäller våra egna, samhällets, fö-
retagens etc roller, normer för handlande,
värderingar i framtiden. Ett annat uttryck
för detta är politik. Och politik är något
som i tider av snabba förändringar förutsätter en kontinuerlig dialog grundad på
beredskap att ifrågasätta det som är känt
och accepterat – det må sedan röra ett
177
pensionssystem, ett företags målsättning
eller en »politisk» ideologi. Att föra den
dialogen ställer stora krav på de medagerande, ledare såväl som ledd, styrande så-
väl som styrd.
Jag vet av erfarenheter i min egen verksamhet att den dialogen kan drivas både i
näringslivets företag och samhällets institutioner. Med skäligen enkla tekniker och
metoder har det visat sig möjligt att
spränga in litet mera av ifrågasättande
och »skapande» i den process som har med
framtida inriktning att göra, nämligen
planeringsprocessen. Framtidsstudier kan
gärna stå som ett uttryck för dessa tekniker och metoder, för ifrågasättaodet och
skapandet. Det viktigaste som framtidsstudier står för är emellertid ett delvis nytt
sätt att betrakta verkligheten och att tänka
kring den. Genom att skapa en känsla för
morgondagen blir framtidsstudier en hjälp
att hantera dagens problem. Framtiden
börjar inte i morgon. Den kan och skall
påverkas idag. Det är till syvende og sidst
denna påverkan och dess innehåll det är
fråga om. En stark framtidskänsla är avgörande för om framtiden skall bli ett
resultat av inriktning och inte bara en
happening.