Från Botswana till Zimbabwe

Robert Calderisi
The Trouble with Africa – Why Foreign Aid Isn’t Working
Palgrave Macmillan 2006

Michela Wrong
It’s our Turn to Eat – The Story of a Kenyan Whistle Blower
Fourth Estate Ltd 2009

Johanne Hildebrandt
Förbannade fred
Natur & Kultur 2009

Även om Botswana med sin höga levnadsstandard och stabila demokrati hade varit ett mer relevant jämförelseobjekt än en amerikansk delstat frågade sig Niklas Ekdahl nyligen (2/3) i Dagens Nyheter med anledning av Jakob Zumas leverne uppgivet om Sydafrika är på väg att bli ett nytt Zimbabwe i stället för det Kalifornien landet har potential att utvecklas till. Och visst är det som att svära i kyrkan att antyda att allt inte var sämre under apartheid. Men frågan är varför Sydafrika trots rasförtrycket var så mycket mer framgångsrikt än de flesta grannländer? Och varför det nu verkar gå utför?

Eller kanske man ska säga att Sydafrika håller på att normaliseras. För det är Botswana som är undantaget i Afrika. Och vanstyre regeln. Kontinenten leds av ”skurkar” (thugs), som den före detta världsbankstjänstemannen Robert Calderisi frankt konstaterar i sin bok The Trouble with Africa: Why Foreign Aid Isn’t Working. Det handlar inte minst om starke-mansyndromet, det vill säga extrem maktkoncentration och presidenter som beter sig som om landet vore deras privata domän. Det gäller även sådana länder som väst i allmänhet och biståndsindustrin i synnerhet i decennier hyllat som föregångsexempel.

Att Östafrikas stormakt Kenya är en sådan kleptokrati framgår med största möjliga tydlighet av den brittiska journalisten Michaela Wrongs utmärkta It’s Our Turn To Eat: The Story of a Kenyan Whistleblower. Det är berättelsen om John Githongo, en man ur den kenyanska eliten som rekryterades av presidenten som antikorruptionstsar. Han fick i uppdrag att på allvar ta upp kampen mot ruttenheterna i den kenyanska staten. Trodde han ja.

För Githongo insåg ganska snart att den nya regimen såg på staten på precis samma sätt som föregångarna: som ett verktyg för att gynna sig själva och de sina. Allt medan biståndsindustrin såg mellan fingrarna och i vissa fall hejade på stals miljarder dollar helt enkelt från skattebetalarna, genom falska upphandlingar och en rad andra intrikata konstruktioner.

Den största stöldskandalen omfattade ofattbara fem procent av BNP, långt mer än det totala bistånd landet fick det året. Det är som att Fredrik Reinfeldt och polarna skulle sno 150 miljarder kronor från svenska staten och sätta in på ett konto i Liechtenstein. Pengarna hade kunnat förse alla HIV-positiva kenyaner med bromsmediciner i tio år. Det ska vi ha i åtanke nästa gång någon kenyansk politiker kräver ökat hälsobistånd till landet.

Och när regeringen till sin förvåning och bestörtning insåg att Githongo faktiskt tog sitt jobb på allvar började utfrysningen och förföljelserna. Till slut blev han tvungen att hals över huvud fly landet. Politikerna ville inte ha handen avhuggen när den var så djupt nere i syltburken.

It’s Our Turn To Eat är inte bara spännande läsning utan ger även för den som är något så när insatt i problematiken en stark och illustrativ bild av djupet i det afrikanska vanstyret. Egentligen räcker detta begrepp inte till för att beskriva denna fundamentalt annorlunda inställning till offentlig maktutövning än vad vi är vana vid. Vi borde kalla det för vad det är: rövarstyre.

Denna inställning till offentlig maktutövning är huvudförklaringen till varför Afrika inte har lyckats haka på globaliseringen och börja lyfta sig ur misären. Det är något biståndsindustrin inte riktigt vill erkänna eller tas till sig. För då skulle deras arbete vara mindre meningsfullt och rent av kontraproduktivt. I stället fortsätter Sverige och andra givare att göda dem.

Mindre subtilt framstår Afrikas vanstyre i uppföljaren till Johanne Hildebrandts succébok Älskade krig. Medan denna handlade om Afghanistan utspelar sig Förbannade fred i Sudan och Tchad. Här är våldet och den totala bristen på respekt för andra människor ytterst konkret.

Som roman är boken, med journalisten Sara Rydberg i centrum, ganska platt med maktintriger och sex. Men som beskrivning av såväl mänsklig misär som biståndsindustrins naivitet är den att rekommendera. Inte minst ödet för den familj som flyr Darfur för att nästan mista livet i en attack mot ett flyktingläger i Tchad är gripande.

Fredrik Segerfeldt är företagare och fri skribent. Han kom förra året ut med Gör ingen skada – biståndets hippokratiska ed (Timbro).