Från det mörka århundradet

Att 1900-talet hade sin beskärda del av krig, folkmord och blodiga diktaturer vet vi alltför väl. Bara om vi håller detta i minnet kan vi försöka undvika en upprepning på 2000-talet. En del går åt rätt håll men det finns också olycksbådande stormmoln vid horisonten, skriver Pontus Lindberg.

Denna vecka har vi varit med om två minnesdagar. I måndags kväll strax före midnatt var det precis femtio år sedan de sovjetiska transportplanen lagade i Prag för att följas av fler influgna bataljoner: Den så kallade Pragvåren krossades och det kommunistiska imperiet köpte sig med vapenmakt två decenniers respit innan domen kom 1989.

I går inföll minnesdagen för offren för de stalinistiska och nazistiska diktaturerna. Den som i många länder går under beteckningen Black Ribbon Day – svarta bandets dag. 23 augusti 1939 slöts Ribbentrop-Molotov-pakten mellan Hitlertyskland och Stalins Sovjet. Och på kvällen utbringade Josef Stalin en skål för de ”två stora socialistiska makterna”!

Hitlers nationalsocialistiska rike som skulle vara i tusen år gick efter bara 13 under i blod och ruiner. Det världskrig han störtade världen i kostade tiotals miljoner livet. Till detta kommer morden på judar, romer och andra grupper som betraktades som mindervärdiga.

Sovjetunionen blev 72 år gammal. Och framstod som en cementgjuten koloss. Vi som växte upp före murens fall kunde se ut över Östersjön och veta att på andra sidan ruvade en militärmakt beredd att anfalla oss med full kraft. Vi träffade flyktingar som oroade sig för sina familjer, vi besökte Västberlin och såg blommorna där människor dött i misslyckade försök att fly till friheten i väst. Sovjetunionen föll snabbare än vi trodde, en regim byggd på terror är aldrig så stabil som den verkar. De europeiska kolonierna bröt sig loss ur detta imperium. Muren och järnridån föll.

Snart trettio år senare ser vi oroväckande tecken på att Ryssland går åt fel håll. Att man på nytt blir expansionistisk – denna gång med nationalistiska förtecken.

Försvaret mot säkerhetspolitiska hot är inte ämnet för torsdagens minnesdag. Den är mer ägnad åt hågkomsten av de dödens ideologier som åstadkom så mycket ont.

Vi har kanske inte många anhängare av nationalsocialism och oreformerad kommunism här i landet. De räknas i några hundratal, men har ett stort våldskapital och kan bli farliga för människor. De måste hållas i schack och kontrolleras. Till detta kommer då de som tjusats av det uppåtstigande Ryssland, och hyllar annekteringen av Krim och anfallskriget i Ukraina. Och därtill har vi fått en grupp av extremistiska islamister. Ännu hotar ingen av dessa grupper vår demokrati, men de får inte växa.

Därför är det bra att minnas de totalitära makterna under 1900-talet och säga: Aldrig mer.

Pontus Lindberg är moderat regionråd (M) i opposition i Skåne, och en kännare av Winston Churchill, som mer än någon annan förkroppsligar motståndet mot nazism och kommunism