Från ett årtionde långt, långt borta

Prinsessan Leia kom att bli en populärkulturell ikon – och där med också kvinnan som spelade henne. Men hur var livet efter den ikoniska guldbikinin? Peter J Olsson har läst ”A Princess diarist”.

2016 blev året då så många kända människor dog, kändes det som. Och inte blev det mindre så de sista skälvande dagarna. Den 27 december dog skådespelerskan Carrie Fisher efter att ha drabbats av en massiv hjärtinfarkt under en flygresa. Dagen efter var det dags för hennes mamma Debbie Reynolds, en av de sista från det som kallades filmens storhetstid.

Även om Fisher spelat i många andra filmer och gett ut ett antal böcker – när hon inte dubbat tecknade filmer – så är det ändå som prinsessan Leia Organa i Star Wars – Stjärnornas krig hon kommer att minnas, och var känd för.

Den första Star Wars-filmen var bara hennes andra film, hennes första roll vara att som tonåring förföra Warren Beattys rollfigur i Shampoo. Och hon anade nog inte vilken ikonisk figur hon skulle bli efter rymdäventyrets succé. De tre första filmerna som kom 1977, 1980 och 1983 satte bilden. Och även om hon hade andra roller efter detta – några hyfsat framträdande – så var hon ändå i decennier just prinsessan Leia. 2015 kom så fortsättningen The force awakens där de gamla hjältarna från de första tre filmerna återförenades, däribland Carrie Fisher-Leia Organa, nu befordrad till general och ledare för kampen mot imperiet. Ytterligare en film med redan inspelade scener med Fisher har premiär senare i år.

Och nog kommer hon att leva kvar i populärkulturen. Antingen som den vitklädda prinsessan med märkliga håruppsättningar i den första filmen, eller som den åldrande generalen, fast kanske troligast i den metallbikini hon bär när hon i den andra filmen till slut blir den fysiska hämnaren.

Mellan The force awakens och hennes död kom en sorts memoarbok – utkommen så sent som i november. Med Fishers vanliga kvickhet kallade hon den The princess diarist – den dagboksskrivande prinsessan. En vits på de populära ungdomsböckerna/filmerna The princess diaries.

Boken är självbiografisk och bygger delvis på de dagboksanteckningar den 19-åriga Carrie Fisher gjorde under den första filminspelningen. Mest uppmärksamhet har avslöjandet av hennes kärlekshistoria med den äldre och gifte motspelaren Harrison Ford – Han Solo i filmen. Med denna mening är dock avslöjandet i stort sett uttömt även om en fras som ”We spent the night making sequels” förlåter en hel del.

Överlag är boken rappt och humoristiskt skriven. Med självironi och en vass penna vet hon hur man underhåller. Bara det gör den väl värd att läsa. Mer plågsamt är de direkta citaten ur tonårsdagboken – framförallt när det ska vara poesi. Det kunde nog en klokare redigerare gett råd om att stryka – men kanske fanns en gräns för självironin där. Utlämnande av sig själv som 19-åring kan antingen vara lätt eller mycket svårt.

Carrie Fishers liv har under decennierna sedan 1976 inte varit lätt. Inkomster fanns men också stora utgifter. Hon har varit drabbad av bipolär sjukdom och ett alltför vidlyftigt bruk av olika droger.

Försörjning har hon i mycket fått genom att resa runt på SF-konvent, signera affischer och ställa upp på bilder med fans. Med påfallande många som bekänner att hon var deras första kärlek. I boken framkommer en viss ambivalens inför konventlivet, möjligen eftersom hon inte vill ta avstånd från dem som trots allt betalar hennes liv.

Humorn är som sagt det som gör boken läsvärd, men förstås också en nostalgitripp för oss medelålders Star Wars-fans. Även vi som inte hade idolbilder av prinsessan Leia i metall-BH på väggen har levt med filmerna och de historier och den världsbild som skapades av George Lucas.
Trots att 70-talet i dag verkligen känns som en annan värld, en annan galax långt borta så har inte storyn åldrats lika mycket.

Förklaringen är väl att den är uråldrig. Star Wars är ytterligare en manifestation av den arketypiska berättelsen om kampen mellan gott och ont, och om hjältarnas uppdrag och långa och besvärliga, ja farofyllda resa. Här ligger förklaringen till tidlösheten och det ständigt friska i sådana berättelser – även om de förstås också måste förmedlas med skicklighet. Star Wars är en klassiker och skådespelarna kommer att minnas länge, ty budskapet i filmerna är evigt. Och därför överglänser Fishers roll faktiskt moderns i Singin in the rain. Romantik är också uråldrigt, men speglar inte riktigt samma mänskliga utveckling och lärande som i hjältesagans vandring genom faror mt ett mål.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne