Från Kreml till Sibirien

Jan Blomgren
Moskva tror inte på tårar – en tidsresa i det nya Ryssland
Ersatz förlag 2009

Det går bra att börja med att läsa det sista kapitlet i Moskva tror inte på tårar. Här bjuds en machiavellisk skildring av den råa makten i Kremls innersta kärna. Platsen är en bastu och samtalet förs mellan president Vladimir Putin, finansminister Aleksej Kudrin och affärsmannen Anatolij Tjubajs. Det handlar om den ytterst känsliga frågan om vem som ska ta över presidentposten efter Vladimir Putin.
Under samtalet avslöjas även det enorma rofferiet av statliga egendomar under Putins tid vid makten. Putin beräknas själv vara god för i runda tal 250 miljarder kronor. Maktstriden och positioneringen mellan olika delar av säkerhetstjänsten inför presidentskiftet hade eskalerat bortom all kontroll. Tjubajs som fungerat som en grå eminens i Kreml i över ett decennium vände sig i desperation till Putin. Det gick inte längre att vänta på utnämningen, konflikten hade redan inneburit giftmord och fängelsestraff.

Som vi alla vet så föll valet i bastun på Dmitrij Medvedev, av Putin kallad mjukisen. När man väl bestämt sig för Medvedev var resten bara ett beställningsjobb.

Konversationen i bastun är ett koncentrat av allt som har gått snett i det nya Ryssland: den växande korruptionen, den enorma rofferimentaliteten, säkerhetstjänstens återkomst, morden och trakasserierna mot oliktänkande och den råa maktutövningen. Det är också oftast den bilden vi får av dagens Ryssland, centrerad till maktens boningar i Moskva.

Men en av de stora fördelarna med Moskva tror inte på tårar är att vi vid sidan av de storpolitiska skildringarna även får möta den vanlige ryssen. Under vissa umbäranden beger sig Jan Blomgren, känd för alla läsare av Svenska Dagbladet med intresse för Ryssland, ut på resa i det enorma landet.
Han träffar kolgruvearbetarna i det tidigare fånglägret i Vorkuta, norra Sibirien, som inte fått ut sina löner på sex månader men som ändå drar sig för att demonstrera.

Vi får läsa om en för svenskar ovan gästvänlighet och generositet men stöter även på effekterna av det som måste vara världshistoriens största svindel, utförd både av oligarkerna, säkerhetstjänsten och politiker och påspädd av den enorma korruptionen. De politiska institutionerna har slagits sönder och går inte att reparera och ersatts av girighet och elak individualism.

Blomgren möter pensionärer som inte fått ut sina pengar på flera månader och som jämför med hungern under andra världskriget. Den så kallade maffian vars tentakler når överallt som har ersatt kommunisterna. Småhandlare som tvingas betala för beskydd.

Han beskriver politiker och bolagsdirektörer inom gruvindustrin som väntar med att betala ut löner för att under en tid sätta in pengarna på utländska bankkonton. I fjärde ledet betalas pengarna ut till männen nere i gruvan. Innan dess har finansministeriet, det statliga kolmonopolet och ansvariga för tretton gruvor i Vorkuta låtit pengarna vila på konton i utlandet medan pengarna förlorade i värde, mellanskillnaden, miljonbelopp, var bara att stoppa i egen ficka.

Det var under hyperinflationen på 1990-talet som det gick att roffa åt sig på detta sätt. Utbetalningen av löner har skärpts under de goda olje- och gasåren med Putin vid makten, men själva roffarmentaliteten som utvecklades under Sovjetepoken, verkar vara en del inte bara av det ryska samhället utan även den ryska mentaliteten.

Det är på många sätt en skrämmande skildring av ett land i fritt fall. Det kan kännas banalt att peka på Rysslands storlek men vi talar om ett land som sträcker sig över elva tidszoner. Bara delrepubliken Jakutien rymmer drygt sju Sverige. Och landmassan har förstås betydelse för kommunikationerna. Det får enorma konsekvenser när industrin slutar producera, när människor förlorar jobbet och inte längre har något att leva på.
För när det inte längre finns några pengar finns det heller inget att köpa bränsle för. Byar isoleras, människor tvingas leva av naturen och pengar tappar i betydelse. Så har man på vissa håll i Sibirien på något decennium gått från planekonomi till byteshandel.

Läsningen av Moskva tror inte på tårar skapar på så sätt en större förståelse för längtan tillbaka till Sovjettiden. För hoppet om en förbättring hos de breda lagren varade inte länge.
Det kan faktiskt dateras till tiden mellan den 19 augusti 1991 och den 4 oktober 1993. I mitten av augusti 1991 hoppade Boris Jeltsin upp på en stridsvagn och utmanade de kuppmakare som försökte störta Michael Gorbatjov. Drygt två senare beordrade samme Jeltsin, Rysslands förste demokratiskt valde president, pansarvagnseld mot sitt eget parlament.
Under tiden hade rövarkapitalister fått härja fritt och privatiseringsvågen medfört att miljontals människor förlorade jobbet och inte fick ut sin lön. Utländska rådgivare bidrog till att göra ordet ”demokrati” till ett skällsord. Kanske var det där som möjligheten till ett öppet och demokratiskt Ryssland försvann?

Eller kanske inte? Som vanligt får man sätta sitt hopp till en medelklass som visserligen stödjer Putin men som får sina nyheter på nätet och ser på utländsk TV. Under Putins tid vid makten har Ryssland återfått ekonomisk stabilitet och många har det bättre ekonomiskt än de någonsin haft. Det är fel att jämföra Ryssland med Sverige eller USA men vår demokrati är på rätt väg konstaterar ett medelklasspar i Moskva. För den som vill ha en lättillgänglig beskrivning av viktiga skeenden och intressanta bilder av det nya Ryssland rekommenderas Moskva tror inte på tårar varmt.

Johan Söderström är ledarskribent på Borås Tidning.