Från löntagarfonder till planekonomi

Funktionssocialistkorrespondenten har tagit förra veckans läslovskorrespondent på ordet och ägnat läslovet åt att läsa om gamla böcker.

”Låt oss i stället beröva våra nuvarande kapitalister en efter en av deras äganderättsfunktioner, så att de om några decennier står kvar formellt som kungar, men reellt som mer eller mindre maktlösa symboler för en förgången tid.”

så skrev Gunnar Adler-Karlsson i boken Funktionssocialism (1967).

Många jämför regeringens aktuella utredning om vinster i välfärden med 1970-talets löntagarfondsförslag men det stämmer inte. Löntagarfonderna handlade om att facket skulle ta över ägandet av företagen och detta skulle ske genom köp av aktier. Fonderna skulle tillskjutas medel från vinstbeskattningen av företagen – så ju högre vinst desto mer pengar till facklig makt.

Det nu aktuella förslaget från Reepalu-utredningen innebär istället en kraftig styrning av företagen. Genom att beröva företag den absolut viktigaste styrsignalen, vinsten, tar staten makten över företagen utan att behöva socialisera dem. Eftersom Reepalumodellen dessutom beräknar vinsten bara på insatt kapital så sjunker värdet på företagen så vill socialdemokraterna i nästa steg socialisera företagen så blir de billiga att köpa upp.

Att inte röra företagsägandet men ändå ta makten över företagen genom att kontrollera olika funktioner är funktionssocialism – inte löntagarfonder. Funktionssocialismen blev modellen för socialdemokraterna efter att löntagarfondstankarna skrotats. Vi ser den i en allt digrare regelbörda som företagen måste följa och som längst i förslag om reglering av bolagsstyrelser.

Men att gå så långt som att till och med reglera vinsten gick inte ens Gunnar Adler-Karlsson i boken Funktionssocialism. Adler-Karlsson talade om en ”medelvägens ekonomi”, en modell mellan socialism och kommunism, där staten har ett begränsat ägande men större makt över näringslivet än det formella ägandet. Äganderätten kan ses som ett knippe av funktioner och funktionssocialism innebär att någon eller några av funktionerna regleras. Boken Funktionssocialism var ett inlägg i en tidsanda där ekonomer, som exempelvis Tinbergen, talade om en utveckling mot konvergens mellan kapitalism och socialism i takt med att allt större multinationella företag fick mer makt och där dessa i sig internt utgjorde stora planekonomier.

Frågan är om Adler Karlsson, som oroade sig för att funktionssocialismen skulle leda till farlig byråkratisering av företagen, ens kunde tänka sig att hans tankar skulle kunna användas på det aggressiva sätt som Ilmar Reepalu nu sjösatt? Med Reepalus funktionssocialism går vi snabbt mot planhushållning så nästa bok för denne korrespondent får bli standardverket från DDR i Volkswirtschaftsplanung.

Funktionssocialistkorrespondenten