Från protoindoeuropeiska till modern religionsvetenskap

Peter Jackson
Det öppna och det slutna – Religionshistoriska essäer
Molin & Sorgenfrei, 2014

Konsten att skriva essäer har länge för en tynande tillvaro i Sverige. Därför är det oerhört glädjande att Peter Jackson, professor i religionshistoria vid Stockholms universitet, nu publicerat ett urval av nya såväl som tidigare publicerade essäer. Han rör sig med lätthet mellan alltifrån paleolitisk konst till metodologiska tvisteämnen inom den moderna religionsvetenskapen. Jackson disputerade år 1999 vid Uppsala universitet med en finstämd avhandling, vars titel The extended voice: Instances of myth in the indoeuropean corpus anger hans främsta intresse. Även denna hans essäsamling behandlar den jämförande indoeuropeiska språk- och mytforskningen på ett i metodologiskt avseende både välavvägd och insiktsfullt sätt; inte minst är balansen mellan de monolitiska förklaringsmodeller – såväl Dumézils tanke om indoeuropéernas ideologie tripartite som Lévi-Strauss strukturalism — som kommit att prägla 1900talets forskning ytterst välkommen. En sådan balans är alltför sällsynt inom den nuvarande forskningen.

Klokt är också hans beslut att, till skillnad från hur exempelvis professor Tore Janson i sin bok Germanerna valde att göra, behålla det inom akademin normerande systemet för att transkribera protoindoeuropeiskan. Förvisso riskerar detta att orsaka mycken huvudbry hos den oinitierade läsaren, men alternativet vore att göra de språkhistoriska utläggningarna mer eller mindre obegripliga. Den inledande essän behandlar exempelvis det protoindoeuropeiska bruket att bilda namn genom sammansättningar, något som exemplifieras i det forngermanska namnet Hlewagastis, som funnits i inskriften på ett av Gallehushornen.

Hornen hittades i en mosse på Jylland, det första 1639 och det andra 1734, och tros härröra från vår tideräknings första århundrade. Namnet vill Jackson sammanföra med grekiskans Kleóxenos och påvisa att de båda namnens sista del – forngermanskans gastiz och grekiskans xenos, som båda betyder och i någon mån etymologiskt motsvarar vårt ”gäst” – härrör från protoindoeuropeiskans verbrot *g^hes (som sedan i avledningarna *g^hos-tis och g^hs-enuos bildat forngermanskans gastiz respektive grekiskans xéno(w)os) som betyder just ”äta”; gästen är således den med vilken man delar sin föda. Det är en svindlande etymologisk undersökning som går från ett fornfynd på Jylland till Mittannirikets indorianier och till vedaskrifternas Indien.

En av Jackson främsta förtjänster är hans tvärvetenskapliga ansats, hans förmåga att kombinera den jämförande lingvistikens metod med modern teoribildning; alltför ofta låter lingvister sig begränsas av den rigida språkvetenskapen och vägrar söka sig utanför dess gränser. Detta leder inte sällan till en oförmåga att reflektera över språkvetenskapens, ja allt vetandes själva premisser. I anknytning till detta försöker Jackson i sin avslutande essä diskutera den efterkrigstida religionsforskningen.

Med utgångspunkt i den engelske 1600-talshumanisten Thomas Ady’s kritik av sin samtids folktro i arbetet A Candle in the Dark vill han påvisa två bristfälliga resonemang som präglat hela den västerländska religionskritiken: å ena sidan tanken att tidigare religiösa system och sanningstekniker aldrig innefattat ett förutsättningslöst sanningssökande och ett dialektiskt prövande, å andra sidan att religionens rituella utsmyckning och retoriska praktik blott hade syftet att förleda människan. Han åsyftar alltså här en vitt spridd uppfattning om en dikotomisk uppdelning mellan den oreflekterade villfarelsen (representerad av religionen) och den upplysta insikten.

Dessa resonemang anser han ligger implicita i Platons grottliknelse och menar att hela efterkrigstidens religionsforskning har skildrats som en uppdelning mellan företrädare för två teoribildningar, vilka han vill kalla den omhändertagande och den kritiska. Den förra anses ha personifierats av den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade och den så kallade Chicagoskolan som menat att religionen måste betraktas inom sina egna ramar: de religiösa fenomenen skulle alltså vara omöjliga att reducera till endimensionella faktorer, utan måste betraktas som människans försök att i förhållande till sin konkreta livssituation uttrycka sin längtan efter det bortomvärdsliga med inomvärdsliga medel. Forskaren skall blott framställa vad människan erfar i sitt religiösa liv och vad hon uppfattar som sanning.

Företrädare för det senare förhållningssättet har formulerat sig mot denna i deras tycke alltför förstående religionssyn och istället velat söka en dekonstruktion av religionen och den religiösa människans självbild genom materialistiska och inomvärdsliga förklaringsmodeller. Ett exempel härpå är den amerikanske religionsforskaren Russell McCutcheon som med utgångspunkt i Foucaults ideologibegrepp väljer att reducera dessa två perspektiv till en strid mellan vad han vill kalla för en ideologiskt och en icke-ideologiskt diskurs.

Eliades perspektiv är enligt McCutcheon ideologiskt då det påstår sig kunna betrakta religionen bortom tiden och rummet, varigenom den slutligen avskaffar sin egen historicitet. Ett icke-ideologiskt (och därmed mer objektivt) förhållningssätt vore att betona religionens inomvärdsliga karaktär och dess beroendeställning i förhållande till en konkret, historisk situation.

Vad Jackson söker är en balanserad kritik av dessa ömsesidigt uteslutande teoribildningar genom att utgå från Foucaults teoretiserande kring begreppet apparatur (fr. dispositif) – vilket definieras som den samling lagar, institutioner och diskurser som vid en viss historisk tidpunkt upprätthåller och upprätthålls av premisserna för vad som definieras som vetande. Den italienske tänkaren Giorgio Agamben har sedan sökt visa hur historiens olika apparaturer i mötet med varandra korroderar, hur de å ena sidan stabiliserar och kodifierar vetandets premisser och hur de å andra sidan i mötet med varandra söker begränsa samma vetande.

Här vill Jackson avbryta Agamben för att påpeka att teoretiserandet och katalogiserandet av denna monolitiska bild av våra möjligheter till vetande och kunskap – som representeras av dessa tätt slutna apparaturer – vore omöjlig om dessa vore så pass ogenomträngliga som Agamben tycks mena. Förutsättningslös kritik av apparaturernas uttrycksformer förutsätter emellertid en till synes omöjlig distansering från vetandes premisser. Tolkningen av de slutna apparaturerna är alltför rigid och förbigår människans förmåga att bortse från begränsningarna i slutna system och hennes benägenhet att öppna sig mot det obestämbara.

Jackson vill uppehålla sig vid Agambens försök att koppla begreppet apparatur till de patristiska termerna för frälsningsekonomi – det vill säga grekiskans oikonomía och latinets dispensatio – för att sedan försöka påvisa en möjlig analogi mellan å ena sidan den kristna uppfattningen om den transcendente Gudens verksamhet i världen och å andra sidan människans vara i världen och den troendes förhållningssätt gentemot det heliga. Foucaults teoretiserande om apparaturbegreppet skulle alltså kunna begränsas till att avse blott specifika yttre företeelser i en människas liv och inte varje enskild betingelse i hela hennes liv. För religionshistorikern blir därför frågan om hur dessa betingelser begränsar oss ointressant: frågan är snarare hur de artar sig och upprätthålls i ett givet historiskt sammanhang.

Foucaults skildring av den moderna klinikens begränsande praktiker kontrasterar därför Jackson mot Plutarchos karakteristik av den gode siaren som en skrivtavla, ständigt öppen för det obestämbara och det okända. Det är en vacker liknelse som kan hjälpa oss med att förstå detta stora andra som är religionen och därigenom oss själva.

C. J. Erixon är fil. stud. med klassisk grekiska som huvudämne.