Från SS till SD

En kugge i maskineriet i ett industriellt massmord, är en sådan värdig en biografi? Kanske, menar Peter J Olsson, som läst en nyutkommen bok om SS-veteranen Gustaf Ekström.

Det får anses vara ett välkänt faktum att Sverigedemokraternas rötter bland annat kan sökas bland 80-talets skinheads, kretsar som Bevara Sverige svenskt – BSS och till och med gamla nazister från 30-talet. Detta faktum har förstås betydelse i dag, även om det är lätt att förstå att ifrågasättandet upprör SD-politiker som aktiverat sig långt därefter. Partiets historia kommer de emellertid inte ifrån.

I en nyutkommen biografi över en svensk nazist av Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larsson – ”Utan ånger. Gustaf Ekström, SS-veteranen som grundade Sverigedemokraterna” (Vaktel förlag, 2017) – görs alltså redan i titeln kopplingen till SD.

Och annars finns inte många skäl till en biografi över Ekström. Redan i inledningen förklarar de att han aldrig var någon framstående nazist, men han var aktiv under en lång tid ”alltid i mellanposition”.

Det behöver inte vara fel. Personer som Ekström kan ge en bild av ett större skeende. Om inte annat är omslagsbilden av en ung svensk man sittande i hakkorsbindel poserande med ett tjugotal andra aktivister. Inte minst i dag där vi har ett antal som reser och slåss med IS i mellanöstern kan det vara intressant att få kunskap om en tidigare hemvändare. Kanske nedslående att nederlaget för hans sida inte fick honom att ompröva sina uppfattningar.

Den egentligen rätt svaga svenska nazismen har skildrats i ett antal översiktsverk, den Hitlertyska påverkansaktiviteten i Sverige också. Och det har inte saknats spännande ämnen. Håkan Blomquists bok från 1999 ”Gåtan Nils Flyg och socialismen” om en av Sveriges kommunistledare som konverterade till nazismen och tog med sig en stor del av sitt parti skildrar ett av många.

Det framgår emellertid av boken att kunskapen om Gustaf Ekström är tämligen ytlig. Det finns ett antal rapporter inom säkerhetspolisen, ett polisförhör från 1946 och en redogörelse från en tysk bekant till honom skriven över femtio år efteråt. Det är till och med svårt att i detalj spåra hans förflyttningar.

Ekström föddes 1907 i ett borgerligt äktenskap, som inte långt efteråt slutade i skilsmässa. Han växte alltså upp med en ensamstående mamma, vilket var mycket ovanligt vid denna tid. Det gick någorlunda bra för honom i skolan och han gick igenom tekniskt gymnasium och kunde betitla sig ingenjör.

Att skilsmässan skulle påverkat med utanförskap och gjort honom mer benägen till att söka sig till en extrem rörelse finns inga belägg för. Dessutom visar både moderns och faderns sida flera aktiva i den alltså rätt fåtaliga svenska nazismen.

Han hinner som gymnasist vara med i den första svenska nazistorganisationen Sveriges fascistiska kompförbund – som trots namnet hade mer inspiration från Hitler än från Mussolini: bland annat var den gravt antisemitisk. Han fortsätter i Lindholmrörelsen där han ett tag är förbundssekreterare i ungdomsförbundet Nordisk ungdom.

Han förefaller rastlös, emigrerar till USA och upplever starten på depressionen, jobbar sig tillbaka till Sverige på en båt. Skaffar arbete men återupptar partiarbetet och blir kvar över den tyska invasionen av Danmark och Norge, vilket var ett hårt slag för de svenska naziströrelserna: Då lämnade många aktiva och väljare.

1941 reser han till Norge och enrollerar sig i SS, där han blir kvar i två år. Förutom ett par månader vid fronten i Finland som ”kriegsberichter” – ”krigskorrespondent/propagandist” – så finns han i Berlin som ”etappsvin” vid SS-högkvarteret eller i Oslo, i båda fallen sysselsatt med värvningsarbete och tolkning.

1943 får han tillstånd att avbryta tjänsten och studera kemi i Nürnberg därhan blir kvar som student till krigsslutet då han lyckas återvända till Sverige. I Sverige fortsätter han partiaktiv till Lindholmnazisterna läggs ner 1956. Han hinner i mellantiden vara i Nürnberg för att fullborda studierna och är då medlem i en av de nynazistiska partibildningarna Otto Ernst Remers Socialistiska riksparti SRPD. Detta förbjöds 1952 och Remer åkte till Egypten och propagerade för fortsatt krig mot världsjudendomen.

Även efteråt hade Ekström kontakter med tyska extremistkretsar även om han tycks ha legat lägre.

Så till 1988 och starten för Sverigedemokraterna. Där dyker han först upp och blir som boende i Lund vald till revisor i Malmöavdelningen. Året därefter blir han revisor i till partiet på riksplan. Författarna skriver att han därmed ingick i partistyrelsen, det är väl troligen fel, men att han var adjungerad till partistyrelsen som revisor. Han är då 82 år gammal. Det hade varit intressant om författarna fått några uttalanden från då ledande Sverigedemokrater.

Fem år senare intervjuas han i dokumentären ”Blågul nazism” och det är då tydligt att han inte ångrar något, och att han kraftfullt förnekar att Förintelsen ägt rum. 1995 dör han. En fråga är då om den unge Jimmie Åkesson träffade honom, men inte heller den får sitt svar.

Tyvärr kommer man alltså Ekström inte riktigt in på livet. Vilket intryck gav han på 80-talet? Var han involverade i nazisters flykt till Sydamerika efter kriget? Hur reagerade omgivningen under efterkrigstiden?

Delvis på grund av att materialet om Gustaf Ekström är så knapphändigt har författarna valt att skildra flera aspekter av Förintelsen. De har utgått från det hus Ekström arbetade i under sin tid på SS- Hauptamt i Berlin. Där på Lützowstrasse 48/49 fanns hans avdelning i ett hus som beslagtagits från ett judiskt äldreboende. Det var uppkallat efter den judiske affärsmannen och kommersrådet Adolf Jandorf – mannen som startade varuhuset KaDeWe, välkänt för alla Berlinresenärer; ett NK eller Magasin du Nord, fast större.

Författarna har spårat ett antal av de judar som vräktes från adressen och i de flesta fall deporterades österut för att dö i utrotningsläger eller av umbäranden i olika getton, eller helt enkelt försvinna spårlöst. Denna hälft av boken är faktiskt nog den intressantaste och mest givande. Offrens öden i Förintelsens tid är viktigare att minnas än en lägre tjänsteman i den ondskans byråkrati som administrerade den.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne