Frank Bjerkholt; Inför valet i Norge
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRANK BJERKHOLT:
Inför valet i Norge
lriför det norska valet om några veckor skri- J
ver Svensk Tidskrifts korrespondent i Oslo,
redaktör Frank Bjerkholt, om utsikterna. De
verkar vara goda för den borgerliga koalition, där högern ser ut att bli starkast av de
tre partierna. Arbeiderpartiet, som nu sitter
vid makten, har fått uppenbara svårigheter,
eftersom den försiktige statsministern N ordli
och den mycket radikale partiledaren Steen
står långt ifrån varandra i socialiseringsfrå-
gorna. Vinner de borgerliga,får de övertaga
åtminstone ett besvärligt problem, nämligen
förhandlingarna med Moskva om gränserna
i Barents hav. Där har den nuvarande regeringens förhandlare gått ryssarna till mötes
betydligt längre än man väntat.
Det norska stortinget avslutade sin sista session under denna fyraårsperiod i mitten av
juni i en känsla av oavgjort resultat i matchen mellan regering och opposition. I valet
den 12 september kommer det att visa sig,
om valstriden, som är planlagd till tre veckor, kan ändra den politiska maktfördelningen. Under dessa är har den bestätt av en
minoritetsregering frän Arbeiderpartiet,
stödd av venstresosialisterna, och tre huvudpartier på den borgerliga sidan, samt tre
småpartier.
Oppositionen tog semester i optimistisk
stämning. Det hade lyckats de tre partierna
Heyre, Kristelig Folkeparti och Senterpartiet att enas om en gemensam förklaring om
sin inställning till regeringens långtidsprogram för nästa fyraårsperiod. I denna förklaring klargör de tre partierna, att de är beredda att bilda regering och står på en gemensam plattform. De ställer sig kritiska till
regeringens socialiseringspolitik och lovar
att göra om den sista banklagen, som tar
ifrån aktieinnehavarna deras inflytande. Nu
är det de offentligt utnämnda representanterna som har övertagit detta. Enligt denna
Jag måste staten inlösa aktierna, om aktieinnehavarna inte längre vill ha dem på grund
av den nya lagen och det är tvivelaktigt, om
staten kan sälja dem igen, vilket den är villig
att göra.
Oppositionspartierna vill också ha en annan ekonomisk politik. De sätter sig emot
tendensen till statlig dominans i näringslivet
och kräver att företagen får bättre möjlighet
att stå på egna ben. Oppositionen menar att
den tillväxttakt, som regeringen går in för eller 4 %, är för hög. Själv säger den sig vara
274
nöjd med en tillväxt inom privatkonsumtionen reducerad till 2% om året.
Det viktigaste temat för valstriden är alltså
klart. Det gäller den principiella synen på
statens och samhällets uppgifter. Socialisterna strävar i riktning mot en förrnyndar tat,
som påtar sig allt – bl a också att se till att
skeppsredare inte går i konkurs i onödan.
Alltmer makt skall samlas i statens hand. Bl a
är det statliga företaget Statoil helt dominerande inom oljesektorn.
Oppositionen varnar för denna statliga
centralisering och påpekar, att frihet och
pluralism är två sidor av samma sak. ä-
ringslivet bör ha en allsidig struktur med
rimlig ekonomisk frihet för företagen. Privata industrier bör också få sin andel av oljeutvinningen.
Oppositionen för också fram familjens betydelse. Den bör få stärka sin ekonomi så att
husmodern kan vara hemma, om hon föredrar det. Också inom skol- och kulturpolitiken vill oppositionen framhålla pluralismen
och variationerna som ideal.
Socialisterna inför valet
Även om Arbeiderpartiet under den sista
stortingsperioden ganska tydligt har fått en
mera socialistisk profil, är det dock den förnuftiga pragmatismen som präglar statsminister Odvar Nordli. Ingen fruktar att han
skall ge sig in på farliga experiment. Men
partiets problem är att det har ett dubbelt
ansikte. Partiordföranden Reiulf Steen omger sig med en radikalism, som skrämmer de
viktiga två till tre procenten av mittenväljarna, de som till syvende och sist avgör om nästa regering skall vara ljusröd eller ljusblå.
Det väckte stor uppståndelse då Steen i våras
i en intervju i den vänstersocialistiska tidningen Ny Tid förklarade, att han hade
föredragit ett mera socialistiskt valprogram
från partiets sida och att eurokommunismen
egentligen inte var något annat än det han
själv stod för.
Detta var ju tämligen starkt – och Arbeiderpartiet fick fullt göra med att lugna folk.
Vid den följande kongressen avvisades ett
förslag om att i programmet fastställa ”ett socialistiskt samhälle”. Men intrycket att partiet är i strid med sig självt låter sig inte eliminera.
Likväl går Arbeiderpartiet till val med
hopp om att få egen majoritet. Socialistisk
Venstreparti har sett sina bästa dagar och
kommer att starkt reduceras i det kommande valet. Naturligt nog blir det Arbeiderpartiet, som kommer att tjäna på det. Orsakerna
till Socialistisk Venstrepartis tillbakagång i
opinionsmätningarna är flera. Partiet har
försökt att med sig förena också kommunister och har fått en mera marxistisk profil.
Samtidigt har det gamla slagordet ”neutralitet utanför NATO” inte längre någon aktualitet. De flesta norrmän sluter upp omkring
NATO, särskilt efter det att man sade nej till
medlemskap i EG. Dessutom har konflikten
med Sovjet om delningen av Barents hav
skapat nytt behov av allierat stöd.
H0}’re går framåt
Inom oppositionen har Heyre gått framåt
och stödes nu av nästan var fjärde väljare.
Kristdig Folkeparti går fram som god tvåa.
Under den förra borgeliga regeringsperioden, 1965-71, var också partiet Venstre
med, men det har splittrats och försvunnit
under EG-striden. I den nya koalitionen
kommer därför H0yre att bli mera tongivande än förra gången, och detta använder Arbeiderpartiet för att skrämma med ”högerkrafterna”, som skulle komma att dominera
en eventuell borgerlig regering.
Men Kristelig Folkeparti och Senterpartiet håller troget fast vid koalitionsprogrammet och avvisar påståendet att det finns ett
”högerspöke”. De skall nog förstå att få en
regering som för centerpolitik, säger de.
Men om H0yre blir större i valet än de två
koalitionspartnerna tillsammans, blir det naturligtvi en statsminister från det partiet.
Det är länge sedan ett nordiskt land hade en
höger-statsminister.
Gränsproblemen i norr
Det ser också ut som problemen i norr skulle
komma med i valstriden. Regeringen har
kört ganska fast i förhandlingarna med Sovjet om delningen av kontinentalsockeln i Barents hav. Efter förslag av havsrättsminister
Evensen försökte den att få till stånd ett tillfälligt avtal om en ”grå zon”, där man i alla
fall skulle kunna få en ordning på fisket. Till
regeringens överraskning ville inte ryssarna
acceptera att denna zon befann sig mellan
det norska och sovjetiska förslaget till gräns,
respektive mittlinjen och sektorlinjen, utan
krävde att zonen skulle ligga på båda sidor
om sektorlinjen, som är den enda gräns som
Moskva kan tänka sig i norr.
275
Under förhandlingarna i Moskva ijuni accepterade Evensen denna princip och försatte därmed regeringen i knipa. Under sockelförhandlingarna har regeringen hållit på
mittlinjen, men i förslaget om grå fiskerizon
har Evensen alltså godtagit sektorlinjen.
Oppositionen reagerade starkt mot förslaget, och regeringen måste gå in för ett avgörande. Bl a blir det av intresse att se vad
nästa session av FN :s havsrättskonferens har
kommit fram till angående mittlinjen som
delningsprincip. Det framgår inte lika starkt
som i Geneve-avtalet 1958. Men detta betyder i alla fall att den norska regeringens politik i områdena i norr har lidit ett nederlag,
något som det naturligtvis är frestande för
oppositionen att utnyttja.
När det gäller utrikespolitiken i övrigt rå-
der en bred enighet om huvudsaken i Norge. Medlemskapet i NATO står fast, och det
skall to m förstärkas genom lagring av tung
allierad utrustning i Nordnorge i fredstid
för att uppväga det nya osäkerhetsmoment,
som den ökande Sovjetflottan i ordatlanten utgör för allierad hjälp till Norge i fall av
krig.
De borgerliga partierna kommer att försö-
ka föra en mera principiell utrikespolitik vad
angår u-hjälp och de mänskliga rättigheterna. De har kritiserat regeringen för att den
gjort Moc;ambique till s k huvudsamarbetsland. Därmed ignoreras de allvarliga brotten
mot de mänskliga rättigheterna i detta land.
Däremot har regeringen gått in för bojkott
mot Chile. Vi måste uppträda mera konsekvent än så, säger oppositionen.
………….._________________________
Inför valet i Norge
lriför det norska valet om några veckor skri- J
ver Svensk Tidskrifts korrespondent i Oslo,
redaktör Frank Bjerkholt, om utsikterna. De
verkar vara goda för den borgerliga koalition, där högern ser ut att bli starkast av de
tre partierna. Arbeiderpartiet, som nu sitter
vid makten, har fått uppenbara svårigheter,
eftersom den försiktige statsministern N ordli
och den mycket radikale partiledaren Steen
står långt ifrån varandra i socialiseringsfrå-
gorna. Vinner de borgerliga,får de övertaga
åtminstone ett besvärligt problem, nämligen
förhandlingarna med Moskva om gränserna
i Barents hav. Där har den nuvarande regeringens förhandlare gått ryssarna till mötes
betydligt längre än man väntat.
Det norska stortinget avslutade sin sista session under denna fyraårsperiod i mitten av
juni i en känsla av oavgjort resultat i matchen mellan regering och opposition. I valet
den 12 september kommer det att visa sig,
om valstriden, som är planlagd till tre veckor, kan ändra den politiska maktfördelningen. Under dessa är har den bestätt av en
minoritetsregering frän Arbeiderpartiet,
stödd av venstresosialisterna, och tre huvudpartier på den borgerliga sidan, samt tre
småpartier.
Oppositionen tog semester i optimistisk
stämning. Det hade lyckats de tre partierna
Heyre, Kristelig Folkeparti och Senterpartiet att enas om en gemensam förklaring om
sin inställning till regeringens långtidsprogram för nästa fyraårsperiod. I denna förklaring klargör de tre partierna, att de är beredda att bilda regering och står på en gemensam plattform. De ställer sig kritiska till
regeringens socialiseringspolitik och lovar
att göra om den sista banklagen, som tar
ifrån aktieinnehavarna deras inflytande. Nu
är det de offentligt utnämnda representanterna som har övertagit detta. Enligt denna
Jag måste staten inlösa aktierna, om aktieinnehavarna inte längre vill ha dem på grund
av den nya lagen och det är tvivelaktigt, om
staten kan sälja dem igen, vilket den är villig
att göra.
Oppositionspartierna vill också ha en annan ekonomisk politik. De sätter sig emot
tendensen till statlig dominans i näringslivet
och kräver att företagen får bättre möjlighet
att stå på egna ben. Oppositionen menar att
den tillväxttakt, som regeringen går in för eller 4 %, är för hög. Själv säger den sig vara
274
nöjd med en tillväxt inom privatkonsumtionen reducerad till 2% om året.
Det viktigaste temat för valstriden är alltså
klart. Det gäller den principiella synen på
statens och samhällets uppgifter. Socialisterna strävar i riktning mot en förrnyndar tat,
som påtar sig allt – bl a också att se till att
skeppsredare inte går i konkurs i onödan.
Alltmer makt skall samlas i statens hand. Bl a
är det statliga företaget Statoil helt dominerande inom oljesektorn.
Oppositionen varnar för denna statliga
centralisering och påpekar, att frihet och
pluralism är två sidor av samma sak. ä-
ringslivet bör ha en allsidig struktur med
rimlig ekonomisk frihet för företagen. Privata industrier bör också få sin andel av oljeutvinningen.
Oppositionen för också fram familjens betydelse. Den bör få stärka sin ekonomi så att
husmodern kan vara hemma, om hon föredrar det. Också inom skol- och kulturpolitiken vill oppositionen framhålla pluralismen
och variationerna som ideal.
Socialisterna inför valet
Även om Arbeiderpartiet under den sista
stortingsperioden ganska tydligt har fått en
mera socialistisk profil, är det dock den förnuftiga pragmatismen som präglar statsminister Odvar Nordli. Ingen fruktar att han
skall ge sig in på farliga experiment. Men
partiets problem är att det har ett dubbelt
ansikte. Partiordföranden Reiulf Steen omger sig med en radikalism, som skrämmer de
viktiga två till tre procenten av mittenväljarna, de som till syvende och sist avgör om nästa regering skall vara ljusröd eller ljusblå.
Det väckte stor uppståndelse då Steen i våras
i en intervju i den vänstersocialistiska tidningen Ny Tid förklarade, att han hade
föredragit ett mera socialistiskt valprogram
från partiets sida och att eurokommunismen
egentligen inte var något annat än det han
själv stod för.
Detta var ju tämligen starkt – och Arbeiderpartiet fick fullt göra med att lugna folk.
Vid den följande kongressen avvisades ett
förslag om att i programmet fastställa ”ett socialistiskt samhälle”. Men intrycket att partiet är i strid med sig självt låter sig inte eliminera.
Likväl går Arbeiderpartiet till val med
hopp om att få egen majoritet. Socialistisk
Venstreparti har sett sina bästa dagar och
kommer att starkt reduceras i det kommande valet. Naturligt nog blir det Arbeiderpartiet, som kommer att tjäna på det. Orsakerna
till Socialistisk Venstrepartis tillbakagång i
opinionsmätningarna är flera. Partiet har
försökt att med sig förena också kommunister och har fått en mera marxistisk profil.
Samtidigt har det gamla slagordet ”neutralitet utanför NATO” inte längre någon aktualitet. De flesta norrmän sluter upp omkring
NATO, särskilt efter det att man sade nej till
medlemskap i EG. Dessutom har konflikten
med Sovjet om delningen av Barents hav
skapat nytt behov av allierat stöd.
H0}’re går framåt
Inom oppositionen har Heyre gått framåt
och stödes nu av nästan var fjärde väljare.
Kristdig Folkeparti går fram som god tvåa.
Under den förra borgeliga regeringsperioden, 1965-71, var också partiet Venstre
med, men det har splittrats och försvunnit
under EG-striden. I den nya koalitionen
kommer därför H0yre att bli mera tongivande än förra gången, och detta använder Arbeiderpartiet för att skrämma med ”högerkrafterna”, som skulle komma att dominera
en eventuell borgerlig regering.
Men Kristelig Folkeparti och Senterpartiet håller troget fast vid koalitionsprogrammet och avvisar påståendet att det finns ett
”högerspöke”. De skall nog förstå att få en
regering som för centerpolitik, säger de.
Men om H0yre blir större i valet än de två
koalitionspartnerna tillsammans, blir det naturligtvi en statsminister från det partiet.
Det är länge sedan ett nordiskt land hade en
höger-statsminister.
Gränsproblemen i norr
Det ser också ut som problemen i norr skulle
komma med i valstriden. Regeringen har
kört ganska fast i förhandlingarna med Sovjet om delningen av kontinentalsockeln i Barents hav. Efter förslag av havsrättsminister
Evensen försökte den att få till stånd ett tillfälligt avtal om en ”grå zon”, där man i alla
fall skulle kunna få en ordning på fisket. Till
regeringens överraskning ville inte ryssarna
acceptera att denna zon befann sig mellan
det norska och sovjetiska förslaget till gräns,
respektive mittlinjen och sektorlinjen, utan
krävde att zonen skulle ligga på båda sidor
om sektorlinjen, som är den enda gräns som
Moskva kan tänka sig i norr.
275
Under förhandlingarna i Moskva ijuni accepterade Evensen denna princip och försatte därmed regeringen i knipa. Under sockelförhandlingarna har regeringen hållit på
mittlinjen, men i förslaget om grå fiskerizon
har Evensen alltså godtagit sektorlinjen.
Oppositionen reagerade starkt mot förslaget, och regeringen måste gå in för ett avgörande. Bl a blir det av intresse att se vad
nästa session av FN :s havsrättskonferens har
kommit fram till angående mittlinjen som
delningsprincip. Det framgår inte lika starkt
som i Geneve-avtalet 1958. Men detta betyder i alla fall att den norska regeringens politik i områdena i norr har lidit ett nederlag,
något som det naturligtvis är frestande för
oppositionen att utnyttja.
När det gäller utrikespolitiken i övrigt rå-
der en bred enighet om huvudsaken i Norge. Medlemskapet i NATO står fast, och det
skall to m förstärkas genom lagring av tung
allierad utrustning i Nordnorge i fredstid
för att uppväga det nya osäkerhetsmoment,
som den ökande Sovjetflottan i ordatlanten utgör för allierad hjälp till Norge i fall av
krig.
De borgerliga partierna kommer att försö-
ka föra en mera principiell utrikespolitik vad
angår u-hjälp och de mänskliga rättigheterna. De har kritiserat regeringen för att den
gjort Moc;ambique till s k huvudsamarbetsland. Därmed ignoreras de allvarliga brotten
mot de mänskliga rättigheterna i detta land.
Däremot har regeringen gått in för bojkott
mot Chile. Vi måste uppträda mera konsekvent än så, säger oppositionen.
………….._________________________